I juni sade Tiina Rosenberg upp sig från sin post som rektor för Konstuniversitetet. Två och ett halvt år som rektor var en lärorik tid vid en högre utbildningsinstitution som på många sätt befinner sig i ett brytningsskede. Dels ville Rosenberg forska och undervisa, och inte bara administrera. Men en annan viktig orsak var den politiska utvecklingen i Finland, som enligt henne tog en oroväckande vändning i det senaste riksdagsvalet.
Tiina Rosenberg var i New Delhi för att hälsa på sin dotter när hon fick mailet. Det nygrundade Konstuniversitetet i Helsingfors – sammanslagningen av Sibeliusakademin, Bildkonstakademin och Teaterhögskolan – sökte sin första rektor. Tiina Rosenberg hade nämnts som ett alternativ i rekryteringsgruppens diskussioner. Själv visste hon inte ens att skolan existerade.
– Jag tyckte det lät högst osannolikt att jag skulle bli rektor, berättar Rosenberg.
Men universitetet återkom med sin förfrågan, och Rosenberg som regelbundet besöker födelseorten Helsingfors gick på en intervju för jobbet.
– Utgångspunkten var att man skulle känna till något av Konstuniversitetets områden väl. Jag är ju teatervetare, vilket många glömmer bort, för jag är mest känd som genusvetare. Man har många strängar på sin lyra om man lever ett långt yrkesliv.
Hon erböjds jobbet och tackade ja, och arbetade som Konstuniversitetets första rektor i två och ett halvt år, tills Finland fick sin nuvarande borgerligt konservativa regering och Konstuniversitetet fick en ny styrelse.
– Även om jag har en offentlig profil som fungerar så betyder det inte att jag skulle vara rätt person för jobbet. Men det var ett modigt val av rekryteringsgruppen. Det var ett ömsesidigt beslut att jag skulle ta avsked. I Finland har man alltid varit stolt över sin utbildning, men nu börjar regeringen skära ner i den också. Som rektor är man också tvungen att verkställa den politiken, och det kunde jag inte göra.
– I stort tycker jag att Konstuniversitetet är bra, och jag hoppas att de väljer en bra rektor. En stor del av lärarkåren är med på noterna, och de som inte är det kommer att pensioneras inom kort. Det är en vital och energisk miljö att studera i.
Stort är vackert
Som organisation är Konstuniversitetet typisk för en större trend inom den europeiska utbildningspolitiken: sammanslagningar. En stor skola upplevs som stark, och en liten är sårbar och svag. Rosenberg berättar att de flesta konstakademier i Europa idag har sammanslagits. Dels är tanken att effektivisera förvaltningen, men större skolor kan också erbjuda ett större kursutbud för de studerande.
– Det ska finnas strategiska visioner, en effektiv förvaltning, allt ska gå fort och effektivt. Helst ska skolorna ledas av yrkeschefer, förklarar Rosenberg.
Traditionellt har universiteten styrts med kollegialt ledarskap. Den klassiska banan är att en forskare gör karriär inom sitt universitet, småningom skolas in i ledarskapet, avslutar sin karriär med två perioder som rektor och går i pension. Den nya trenden är att skolorna leds av yrkeschefer som inte nödvändigtvis är utbildade vid det universitet de leder.
– Det här är en av de stora frågorna som nyliberalismen har infört i universiteten. Tidigare var även teatercheferna konstnärer som gjorde sina karriärer inom teatern. Men en yrkeschef kan ha vilken bakgrund som helst, och vissa av dem har ingen kunskap om substansen.
En annan nyhet inom den högre utbildningen i Finland är den så kallade tredjepartsfinansieringen. Ifall en högskola får finansiering från en privat samarbetspart, som till exempel en stiftelse eller ett företag, så bidrar staten med ytterligare den tredubbla summan. De största finansiärerna är stiftelser som främjar bildning, till exempel Saastamoinen-stiftelsen, Kone-stiftelsen och Svenska kulturfonden, räknar Rosenberg upp.
– Stiftelserna är jättebra på att bidra med det lilla extra, som en intressant professur eller ett nytt utbildningsprogram. Det är komplementär finansiering, och stiftelserna utgår också från att staten finansierar grundverksamheten. Men det som staten är ute efter är att universiteten i längden ska bli mer aktiva partners med näringslivet. Vissa tycker det är bra, för det minskar beroendet av staten. Andra tycker att det är statens ansvar att betala för utbildning, att det ingår i välfärdsstaten.
Aktivare humanism
Det svåraste med att vara rektor var att vara borta från själva verksamheten, undervisningen och forskningen. För Rosenberg blev det här en av knäckfrågorna.
– Min funktion var att chefa. Jag har alltid varit beredd att bära organisatoriskt ansvar, men då har jag lett en verksamhet som jag själv varit del av. Men om man ska leda en stor organisation kommer substansen i andra hand. Man hamnar snabbt utanför de viktiga diskussionerna som sker inom forskningen. En kritiskt punkt kom emot där jag var tvungen att välja.
Yrkeslivet handlar om sådana val, men också om processer som förbereder en för dem.
– Freud, den gamle gubben … Jag var skeptisk till honom som yngre, men han hade rätt i att slumpen inte existerar. Nåt som verkar som en slump handlar i själva verket om långa mentala och känslomässiga processer som förbereder en för något, och i ett visst ögonblick i livet öppnar man sig för en möjlighet. Jag tror att yrkeslivet i stor utsträckning handlar om det. Men jag är medveten om att jag talar ur ett privilegierat perspektiv, säger Rosenberg.
Efter rektorskapet blir Tiina Rosenberg professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet, och har forskningsledigt under hösten. En angelägen fråga blir hur den konstnärliga forskningen, det vill säga forskning med konstnärliga metoder, ska vara i dialog med den humanistiska forskningen.
– Många humanister är vana vid att gräva där de står, de gör forskning som står på högre eller lägre nivå, men som inte alltid är så angelägen. Jag försvarar alltid humaniora, men ibland har folk inte en tanke om kritisk reflektion kring sitt eget existensberättigande. Visst är humaniora i en utsatt position, men inom disciplinen finns också mycket privilegietänkande, mycket konservatism.
– Humanister bör vara aktiva i samhällsdiskussionerna på något vis, och visa på en relevans för dagens verklighet, även om de sysslar med forskning som har med äldre tider att göra. Humaniora tuktas på flera håll i världen, och så kommer det att fortsätta om inte institutionerna kan visa på betydelsen av den kunskap de producerar.
Det finns ett konstant behov att se över strukturerna i utbildningsinstitutionerna och fundera ut bättre sätt att göra saker på. Nytänkande och kreativitet behövs alltid.
– Men nytänkande betyder inte att man ska vara med på den nyliberala agendan. Universitetet behöver absolut nytänkande, men inte nyliberalism. Om jag ska uttrycka mig tydligt, säger Rosenberg.
Det skuldbeläggande
Finland
De högerkonservativa vindarna i den finländska politiken oroar Rosenberg.
– Finlands nuvarande regering är problematisk. Om de ens varit liberala på något plan så hade det inte varit hopplöst, men deras ekonomiska analys är felaktig och deras värdeanalys är fel. Det finns faktiskt ingenting man kan ställa sig bakom, och det är skrämmande.
Knapphetsretoriken i Finland är också hårdare och hopplösare än i Sverige. Det talas hela tiden om att det inte finns pengar, men det man egentligen menar är att det inte finns politisk vilja för att skaffa pengar till offentliga funktioner, understryker Rosenberg.
– Den offentliga diskussionen i Finland går ut på domedagspredikningar och skuldbeläggande. Du ska känna skuld för att staten inte har pengar, och i Finland är man jävligt bra på att skuldbelägga folk. Med investeringar och en annan attityd skulle man komma längre än vi gör idag.
Många nedskärningar som görs är inga sparåtgärder, om man betraktar hur lite pengar som sparas och hur hur stor skada nedskärningen gör, anser Rosenberg. Men det är en principmarkering, när det sparas ska ingen ska få komma undan.
– Situationen är den att pengar gör pengar, och de allra rikaste är inte längre de som äger fabrikerna, utan det handlar om helt andra pengaflöden. Men vårt skattesystem fokuserar fortfarande på lönearbete. Vi måste fundera hur ett nytt skattesystem ska se ut under de förutsättningar som finns, och vi måste se hur vi kan hålla så mycket av pengarna som möjligt kvar i samhället. Men, obs, utan att vi tummar på den solidariska finansiering som ett välfärdssamhälle bygger på. Och den poängen missar man alltid i Finland, säger Rosenberg.
Efter nyliberalismen
Glädjande nog ser Rosenberg tecken på att det nyliberala tänkesättet börjar ifrågasättas, bland annat i den tyska pressen, fastän trenden inte har nått de nordiska länderna ännu. I Finland har diskussionsklimatet blivit lite bättre under sommaren, bland annat börjar oppositionspartierna utmana sannfinländarna om partiets inställning till rasism.
– Det förs en aktiv oppositionspolitik. Civilsamhället har vaknat och det ordnas stora demonstrationer. Finland får äntligen ett diskussionsklimat där man lyfter vissa saker ur garderoben. Just nu finns det en intellektuell och rödgrön rörelse som ger ut böcker och skriver i tidskrifter, men den når inte ut i den finländska offentligheten. Diskussionen om rasism och solidaritet och feminism är rejält marginaliserad. Sannfinländarna var inte de som hämtade rasismen till Finland, utan den har djupa rötter. Men Helsingin Sanomat kommer alltid in som den stora auktoriteten och slår fast att ”fascism är något som vi lämnade bakom oss på 1930-talet.”
Tvärtom, menar Rosenberg. Hon hänvisar till historikern Heléne Lööw som började studera nazismen i Europa för trettio år sedan. Då trodde Lööw och kollegerna i Europa att de studerade en utdöende rörelse, men tvärtom har rörelsen återuppstått sedan dess. I sin bok Älskade fascism noterar historikern Henrik Arnstad att ytterhögern ändrat skepnad men bevarat fascismens hårda kärna, ultranationalismen, även om retoriken har skiftat från hat till en överdriven kärlek. ”Vi älskar Sverige. På riktigt!” som Sverigedemokraterna säger.
– Kritiken och analysen finns också i Finland. Men politikerna är tysta och det finns en stor ovilja bland mainstreammedierna för att ta upp de stora brännande frågorna i Europa, flyktingkrisen och högerpopulismen. Istället ältar man Greklandsfrågan. Vad handlar det om egentligen? Det handlar bara om att Finland är det enda landet i världen som betalat sitt krigsskadestånd och nu tycker man att andra också borde ha gjort det.
Bortom partipolitik
Det behövs nytänkande inom vänstern, men det behövs också en starkare vänsterrörelse som inte är partipolitiskt bunden.
– Jag talar om vänstern som vänstern i Sverige, röd, grön och rosa. Jag menar det som inte är höger, också de socialliberala rörelserna. Folk som är för att betala skatt, ha en välfärdsstat, ha ett bra samhälle. Jag ingår inte heller i någon revolutionär styrka. Jag är för fred, feminism, solidaritet.
– Det blir nästan alltid fel när folk tänker i termer av partipolitik. Frågorna måste definieras bredare än så. Där kommer värdegrunden in i bilden. Värderingarna leder direkt till normer, och de påverkar den normhierarki som finns i samhället. Det är därför som konsten är så otroligt viktig. Inom konsten och populärkulturen har man en direkt tillgång till människors känslor och hjärtan, och där finns diskussionerna om normer och värderingar.
Text & foto: Lasse Garoff
