Den förblindade Atlas

av Sebastian Johans

Det finns en smått oemotståndlig djärvhet i Martina Moliis-Mellbergs debutdiktsamling A. Redan hoppet från titelns försiktiga, eller oundvikliga ”a” – alfabetets försynta inledning – till det väldiga omfång samlingens tre sviter griper vibrerar av stora anspråk. ”Ad undas” famnar havet. ”Alfa Cassiopeja” gräver ner sig i den heta öknens extrema representation av land. Och avslutande ”Atlas” grabbar som titeln antyder tag i jordklotet självt. Från a till ö i rekordfart.

Också temat i samlingens första del är modigt på gränsen till dumdristigt. I ”Ad Undas” ger sig Martina Moliis-Mellberg i närkamp med den franska oceanografen och undervattensfilmaren Jacques-Yves Cousteau på väg mot ett sammanbrott. Den legendariska Cousteau fick ett andra liv, eller i varje fall förnyad aktualitet, när Bill Murray porträtterade honom (under namnet Steve Zissou) i Wes Andersons episka film The Life Aquatic with Steve Zissou för ungefär tio år sedan. Som filmkritiker vet Moliis-Mellberg naturligtvis att den smådeppiga Cousteau hon, läsandes en biografi över Edith Piaf, låter möta läsaren i samlingens första rader genast gjuter sidorna i Andersons estetiskt kontrollerade och färgrika bildspråk. ”Han borde vara lycklig, men det är han inte.”, skriver Moliis-Mellberg och läsaren kan nästan höra den brasilianska sångaren Seu Jorges portugisiska tolkningar av David Bowie, som gjorde filmens soundtrack ovanligt minnesvärt. Men det tar inte många sidor innan Moliis-Mellbergs föredömligt enkla språk frigör sig från Anderson och hittar en alldeles egen Cousteau.

Vi vet att det är en undergångsvandring redan från start. Cousteau ser tillbaka på ett liv med valar och småfisk och av någon anledning har han slutat vissla. Han varit nära, långt nere i djupen, men han har liksom ändå inte nått ända fram. Han kan inte riktigt förlikas med att han hela tiden måste stiga upp ur den dämpade skönheten i det blå. ”Det är inte bara tystnaden, det är vattnet i sig. Hur det lägger sig runt kroppen, hur det är något att luta sig emot.” Det suger att vara ett landdjur och kanske finns det en lösning:

De sju gälspringorna är av störst intresse. De får
vattnet att forsa ut igen. De som möjliggör andning.
Han har undersökt dem noga, ritat av och tagit prover.
Han har rört dem. Blundat och tryckt halsen mot dem. 

Cousteau närstuderar en ruttnande tigerhaj och är fast besluten om att smälta samman med sitt objekt. ”Ad Undas” blir en morbid och frejdlig färd genom besatthet och bokstavligt världstillvänd men naturligtvis dysfunktionell eskapism. Moliis-Mellberg är hela tiden kontrollerad och lyckas dessutom vara rolig utan att det urartar till fars och slapstick.

Med samma självklara interartiella referenser, men en alvarligare grundton, fortsätter Moliis-Mellberg till ”Alfa Cassiopeja” och en hetsig roadmovie genom öknen som mest av allt liknar en mer feministiskt stringent och dystopiskt cyberpunkig version av Virginie Despentes våldsamma och sexuella Baise-moi (2000), om vi nu ska hålla oss till filmreferenser, vilket egentligen inte alls är nödvändigt. Också här handlar det om en fatal besatthet och en längtan efter en kanske omöjlig närhet:

jag kan inte få nog av henne, jag kan inte ha henne
tillräckligt nära. jag drömmer om mina händer långt inne
i hennes kropp, det varma blodet som forsar där. jag lägger
mig närmare för att höra hjärtljuden. om jag bara kunde
röra dem.

Den mytiska tonen är genomgående, inte bara i Alfa Cassiopejas namn. Med avslutande ”Atlas” ger Moliis-Mellberg ett bidrag till den direkta hänvisning till de antika myterna som just i år är något av en trend i den samtida litteraturen (jag tänker exempelvis på Jesper Svenbros färska diktsamling Ekeby trafikförening). Jeanette Winterson tolkade samma myt i Penguins internationella mytserie häromåret, och en del av lockelsen hos myterna ligger förmodligen just i utmaningen att hitta ett självständigt tilltal i ett stoff som har traderats i många versioner. Här blir Moliis-Mellberg snäppet mer återhållsam, nästan som om språket replikerade de små rörelsernas stora betydelse för den arme Atlas själv, vars nacke har blivit stel av världens stora tyngd. Moliis-Mellbergs Atlas är förblindad av sitt eget öde, och börjar inse att världen och vindarna bara pågår och sveper förbi honom hur stadigt han än bär sin börda. Inte helt olikt en författare som böjer sig fram över ett papper för att skriva fram den verklighet som redan borde finnas runtom: ”det var nästan ditt men ändå inte. det kändes som påhittat/och kletade i din mun redan från början. språket./så trivialt och ändå så avgörande där i nyanserna.”

Martina Moliis-Mellbergs prosalyriska strofer känns väldigt reflekterade på ett sätt som många skrivutbildade författares gör. Men i gengäld är de kliniskt befriade från tillkämpade metaforer som vill framstå som nästan slumpmässigt påsprungna bilder. ”A” är en delikat och mogen debut. Det ska bli ett nöje att se hur Moliis-Mellberg betar av resten av alfabetets bokstäver.

Sebastian Johans
Foto: Christoffer Hilapieli 

Martina Moliis-Mellberg: A. Schildts & Söderströms, 2015.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.