Räcker rå berättarglädje?

av Lasse Garoff

I Kärlek+Svek=Sant sätter Teaterhögskolans femte klass upp den avslutande delen av Euripides myt om Medea och Jason. Den trollkunniga Medea (Mari-Helen Hyvärinen och Elisa Makarevitch) lyckas göra sin älskare Jason (Tom Rejström) berömd genom list och svek, och följer med honom till hans hemstad Korinth med deras två barn. Men Medea blir övergiven av Jason som av ärelystnad gifter sig med dottern till kung Kreon. Medea som förtärs av bitterhet utvisas av Kreon (Emil Grudemo El Hayek), men då hon inte har någonstans att ta vägen utkräver hon istället den gruvligaste tänkbara hämnd på kungen och hans dotter. Slutligen mördar hon sina egna barn – å ena sidan som en barmhärtighetsgärning då grekernas hämnd skulle vara fruktansvärd. Likväl blir även de offer för hennes hämndlystnad.

Föreställningens främsta tillgång är en rå berättarglädje. Den grekiska kören (intensiva Julia Högnabba, Stella Laine och Lilian Petterson) refererar handlingen där karaktärerna störtar ner i mustigt gestaltad förtvivlan och vansinne. I sina bästa ögonblick tar åskådaren del av en hårresande, mörk och lustfylld skräckhistoria. Föreställningens främsta problem verkar vara ett dåligt samvete. Jag får känslan av att regissören J. Ed Araiza betraktat sin skapelse och funnit den otillräcklig inför den konventionella förväntningen att teaterföreställningar borde vara dagsaktuellt angelägna. Och sedan tagit itu med att klistra på föreställningen ”aktuella” etiketter.

Föreställningens ramberättelse är en rättegång där försvarsadvokat (Amanda Nyman) och åklagare (Samuel Karlsson) lägger fram sina motiveringar till Medeas handlande. Diverse nutida och historiska karaktärer uttalar sig i egenskap av vittnen och specialister, och de får ibland funktionen av humoristiska mellanspel. Men valet att hänga upp föreställningen kring en diskussion om dömande eller friande, alternativt diagnostiserande, känns som en ofruktbar premiss. När Euripides själv (Dennis Nylund) som avslutande vittne säger att det är vanskligt att söka den sortens sanningar i en myt så är det en relevant insikt som hade varit en bra startpunkt för regin, istället för slutsats.

Gamla klassiker äger alltid relevans, och Kärlek+Svek=Sant lyfter fram intressant tematik om normer, kön och tvåsamhet, och det förtryck som dessa utövar mot individer. Som ”barbar” i det självgoda Grekland är Medea utsatt för samhällets fördomar och godtycke. Som kvinna får hon finna sig i att männen har makten och själv kan hon bara utöva inflytande genom dem. Hon utnyttjar skickligt den misogyna kvinnosynen för att manipulera sin omgivning, och här finns en intressant skildring av könsnormer som känns sann ännu idag. Varje gång Medea tillskriver sig ”kvinnliga” egenskaper som svaghet och oförnuft ljuger hon, och lögnen är uppenbar för åskådaren och delvis även för hennes omgivning. Men på grund av den rådande kvinnosynen (eller ideologin, kunde Žižek kalla det) kommer de mäktiga männen, Jason och kung Kreon, att tro på hennes lögner trots sin misstänksamhet. Ideologin finns närvarande som ett förmedvetet tankemönster som deras eget förnuft kapitulerar inför. Där fick dom dumma jävlarna.

Lasse Garoff

Text och regi: J. Ed Araiza. Bearbetning: Nina-Maria Häggblom. I rollerna: Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Dennis Nylund, Julia Högnabba, Stella Laine, Lilian Petterson, Mari-Helen Hyvärinen, Elisa Makarevitch, Emil Grudemo El Hayek, Tom Rejström, Jon Henrikson.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.