Robert Åsbacka är författare
Hur som helst, i tredje och sista delen snuddar filmen vid fallet Hans ”Hoffa” Ericson. Ni som inte har något klart minne av Hasse Ericson kan göra så här: blunda och tänk ordet ”fackpamp”.
Om ni nu fick upp bilden av en korpulent man iklädd seglarskor och ett par riskabelt små badbyxor som sitter på en poolkant och röker, då har ni hamnat rätt.
I mitten av sjuttiotalet var Hans Ericson bas för fackförbundet Transport. Det var också då han bestämde sig för att fira nyår på Kanarieröarna. Inte helt lyckat eftersom LO-förbundets styrelse, där han själv var ledamot, vid den tiden uppmanade till bojkott mot Francos Spanien. Det hela blev inte bättre av att Hans Ericson valt att bo på Svenska Arbetsgivareföreningens anläggning Rocas Rojas. Och att resan betalades av charterbolaget Scanair.
Det här, med bild och allt, kom förstås fram i pressen. Och det dröjde inte förrän frågan landade hos statsminister Olof Palme. Som sa så här:
”När ordet ’korsfäst, korsfäst’ går genom pressen, då ställer jag upp ibland och säger att ta lite mänskliga hänsyn.”
”Ställer du fortfarande upp och försvarar Hasse Ericsons resa?”
”Jag har inte försvarat hans resa, jag har bara … försvarat att han kan vara en vanlig – han kanske hade sina motiv, jag vet inte – men han är en vanlig skröplig människa som vi andra.”
Nu är jag kanske inte helt övertygad om att det var bara mänskliga hänsyn som fick Olof Palme att hålla igen på kritiken. Men det är en fin tanke han för fram.
För tvåtusenfemhundra år sedan satt en man nånstans i Mellanöstern och skrev ner historien om Job som blev orättmätigt straffad av Gud. Orättmätigt eftersom Job ansåg att han inte syndat. Aldrig. Men, det är klart, ungdomssynder hade han kanske begått. Och så förstås synder man begår för att man är människa. Men om Gud nu skapat en bristfällig människa, hur kan han då straffa oss för att vi är som vi är, skröpliga?
Ja, det kan man fråga sig. Lite småaktigt verkar det allt.
Men visst, jag tror att de allra flesta av oss är överens om att brott mot regler på ett eller annat sätt bör bestraffas. Men just det här att visa lite mänsklig hänsyn är något vi kunde tänka på emellanåt. Speciellt vid tillfällen när vi inte själva ställs till svars. För den dag det händer är jag övertygad om att de flesta av oss gärna ser motparten göra en välvillig tolkning.
För jag kan tycka att det blåser lite snåla vindar för tillfället. Det verkar som om många gått in för att odla sin inre felfinnare; stöter vi på ett ordval, en tanke eller handling av tvivelaktig karaktär så rycker vi frejdigt ut, blinda för allt utom avvikelsen.
När David Lagercrantz nyligen inför utgivningen av den fjärde Milleniumboken försökte försvara sig mot anklagelserna om att kontakter med medierna var alltför styrda av förlagsintressen, sa han så här:
”Jag är bara en person som försöker hantera en situation som är helt obegriplig för mig.”
Och även om de flesta av oss inte har en situation av lagercrantzska mått att hantera, så tror jag ändå vi kan känna igen oss. Så där är det ju faktiskt lite till och från. Vi trevar oss fram, ibland gör vi rätt, ibland fel. Och det enda vi med säkerhet kan veta är att också vi till och från befinner oss på tvivelaktig mark.
Robert Åsbacka
Bild: William Blake
