Åtal, bokbål, litteraturpris och bästsäljare under samma år

av Petr Silaev

Ad Marginem är ett skandalomsusat och hyllat ryskt förlag som givit ut många av den post-sovjetiska litteraturens nyckelverk. Petr Silaev intervjuar grundaren Alexander Ivanov.

Förläggaren Alexander Ivanov är ägare till Ad Marginem och en central gestalt inom den moderna litteraturens utveckling i Ryssland. Ivanov, som ursprungligen forskade i filosofi, valde i början av 1990-talet att anta sin tids stora kulturella utmaning, och på detta beslut följde två årtionden av extremt produktiv och inflytelserik utgivning. Tack vare honom fick författare som Vladimir Sorokin, Eduard Limonov och Zachar Prilepin, och många andra, en raketartad introduktion i den ryska mainstreamlitteraturen. Både stora och oberoende aktörer, som gillade eller ogillade Ad Marginem, följde alla oundvikligen med förlagets utgivning. Själv köpte jag Ad Marginems översättningar av nutida filosofi under hela min studietid.

Var ligger förlagets rötter? Startade inte Ad Marginem som ett akademiskt projekt?

– Jag skulle inte säga det. Det var 1990-91, då hela det sovjetiska akademiska fältet höll på att falla sönder. Vår ursprungliga målsättning var att ge ut ett urval av dittills oöversatta filosofiska texter från 1970-och 80-talet, tillsammans med texter om kulturforskning och skönlitteratur – en blandning av genrer och diskurser. Vi publicerade till exempel en samlingsvolym med en roman av Sacher-Masoch och texter av Deleuze och Freud om masochism. Eller en antologi av de Sade tillsammans med ett urval av kritiska texter från 1900-talet till och med poststrukturalismen. Tanken var att berika den dåtida akademiska diskursen med andra språk: skönlitterära, poetiska, psykoanalytiska.

När gick ni över till att ge ut skönlitteratur?

– Den filosofi som jag var intresserad av var inte inriktad på enbart reflexion utan också intellektuella praktiker. Det ”tänkande subjektet” genomgick stora förändringar och började delta i olika performanser själv. I våra cirklar fanns ursprungligen personer med anknytning till Moskvas konceptuella rörelse och de växande kretsarna kring den, bland annat konstnär-författarna Andrej Monastyrskij och Dimitrij Prigov. I gruppen ingick också en del författare. Jag lärde känna Vladimir Sorokin kring den tidpunkten, men vi publicerade hans verk först 1998, en antologi av hans äldre texter i två band. Under 1990-talet höll han en paus i skapandet, men precis vid slutet av årtiondet började han skriva igen. 1999 skrev han Blått fett som befann sig precis i tiden, visade det sig. Det var slutet på vår söta liberalism. Åttiotalisternas illusioner om en snabb liberalisering av Ryssland bleknade, och ersattes av en livskraftig verklighet. Denna epok inföll innan det sena 2000-talets ”normalisering” och var extremt produktiv.

Vad menar du med normalisering?

– I grova termer handlar det om en tid då det var tillåtet att svära i konventionell prosa och det var upp till författarens litterära bedömning att göra det eller låta bli. Vi publicerade en serie böcker av författare som visade sig vara den litterära epokens landmärken. Limonov, Sorokin, Prilepin, Elizarov – en slags bitter, urban prosa. De bröt mot den konventionella litteraturens regler, inte bara genremässigt utan även politiskt. Den motbjudande kroppens politik, sex, obscent språkbruk, till och med öppet xenofobiska teman i till exempel Alexander Prochanovs prosa. Allt detta var en monstruöst entydig handling.

– Det avgörande året i vår utgivning var 2002. Det året publicerade vi Isen av Sorokin, boken som ledde till en ökänd demonstration av den kremlvänliga ungdomsorganisationen Idusjie Vmestje framför Bolsjojteatern.

Ungdomsorganisationen anklagade boken för att promovera pornografi, och organiserade en massivt medierad aktion med polisens tillåtelse i centrala Moskva, där de spolade ner Sorokins böcker i en enorm installation av en toalett.

– År 2002 publicerade vi också Herr hexogen av Alexander Prochanov som vann ett pris för nationella bästsäljare, och den första boken Limonov skrev i fängelse, Vattenboken, som vann Andrej Belyj-priset, det främsta litteraturpriset i Ryssland. Samma år gav vi ut en bästsäljare, vann ett flertal betydande litterära priser, och involverades i rättsprocesser.

– Polisen sammanställde ett enormt åtal mot oss som bland annat innehöll ett litterärt expertutlåtande om att Sorokins romaner innehöll så många beskrivningar av anal penetrering att verken utan tvivel måste vara pornografi. I vårt försvar lade vi fram ett utlåtande av en professor vid Moskvas universitet som sade att Vladimir Sorokins romaner var ”i de ryska 1800-talsklassikernas anda.” Polisen var helt paff och lade ner fallet efter två månader.

Jag minns händelserna, de blev enormt uppmärksammade i medierna.

– Nå, att handskas med polisen är också en del av ett performativt ställningstagande. Sedan dess har vi levt ett ganska stillsamt liv i förlagsbranschen.

Trots era väldiga framgångar med nyskriven skönlitteratur så har det noterats att ni återgick till att ge ut filosofi och faktaböcker kring 2010. Varför gjorde ni det då ni hade ett så framgångsrikt årtionde bakom er?

– Man ska inte falla in i den onda cirkeln att man normaliserar det abnorma. Folk började tala om Ad Marginem-litteratur och då var det dags för oss att bryta vårt mönster. Det var aldrig vår avsikt att uppfinna en ny ideologi, det viktiga för oss var att hitta nya ingångar till orden. Man ska alltid försöka se bakom mediernas budskap, och se vad det är som händer med språket i verkligheten.

Anser du att det ryska språket genomgår en slags kris nu?

– Nej, det ryska språket är i perfekt kondition nu. Det genomgår väldigt intressanta processer nu för tiden, till exempel pidginspråk och inflytande från Centralasien. Tajikerna i Moskva talar en fantastisk ryska! I år planerar vi att ge ut tre opublicerade romaner av Jurij Rytcheu, en sovjettida författare ur chukchaminoriteten, som var en av pionjärerna inom den magiska realismen i Sovjetunionen. Nej, vi har inga planer på att ge ut nyskriven skönlitteratur just nu.

Petr Silaev
översättning Lasse garoff
Illustration: Otto Donner

Läs mer i temahelheten:
Brev från Moskva: Barnlitteraturen som brobyggare
Tema rysk litteratur
Lev Rubinstein: Maktens loppor och våra ord
Zachar Prilepin: Mycket begåvad, mycket obehaglig
Zachar Prilepin: Brev till kamrat Stalin
Politisk karta över ryska medier

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.