Tudelad uppväxtskildring

av Lasse Garoff

I pjäsen Rübezahl på Svenska Teatern dyker dramatiker Kristofer Möller ner i minnen ur sin uppväxt på sjuttio- och åttiotalen i södra Helsingfors. Handlingen är episodartad, berättandet kronologiskt, och skildrar scener ur en sist och slutligen ganska vanlig borgerlig familj med tystnad och förbjudna ämnen. Farfar (Kent Sjöman) blir gammal och råddig, föräldrarna (Anna Hultin och Mikael Andersson) skiljer sig, huvudrollen Toffe (Simon Häger) och hans lillabror Trolle (Patrick Henriksen) kommer in i puberteten, mor får cancer.

Föreställningen i regi av Julian Garner, verkar ha två nivåer som sällan möts: en symbolistisk och en biografisk. Scenografin (Hanne Horte), en mörk hall i jugendstil med ett ståtligt träd målat i sprakande vitt på väggen, manar fram den symbolistiska stämningen. Denna estetiserat germanska nivå understryks av berättelserna om jätten Rübezahl som fadern berättar i barndomen. Inslag av dunkla själslandskap lyfter berättelsen till en, jag är frestad att säga, magisk nivå.

Den andra nivån är den biografiska barndomsskildringen, som nästan är dokumenterande i sitt intresse för det familjespecifika. Familjemedlemmarna talar ett vardagligt helsingforsiskt blandspråk, och texten lägger ut klara tidsmarkeringar som Star Wars och TV-serier. På 1980-talet slår insikten in hur utsatta barn är för sexuella övergrepp, men detta behandlas som en parentes och vi glider vidare.

På den denna nivå handlar berättelsen om storabrodern Toffe och hans gradvisa upptäckt av faderns nazistiska övertygelse under krigsåren, om föräldrarnas skilsmässa och insikten om deras brister och sår, och slutligen om puberteten och moderns död i cancer och den sorg som han som tonårspojke är oförmögen att hantera. Kraftigast i föreställningen blir tonårspojkens oförmåga att sätta sin mammas behov framför sina egna ens då hon är döende, och därför beter han sig hänsynslöst mot henne. Här kan man ana djupa skuldkänslor som följer dramatikern långt in i vuxen ålder.

Medan Hägers gestaltning av Toffe som barn är ganska överslätande – eventuellt för att texten målar upp en söt pojke i allmänhet som är rund och känslig och har problem med mobbare i skolan, och ett nära förhållande till sin mamma – bränner rolltolkningen till då Toffe kommer upp i tonåren och blir självupptagen och får tvångstankar. Skildringen lyfter och blir obekväm, Toffe känns främmande men sannare.

I programbladet beskriver Möller föreställningen som ett minnesspel, och det känns som träffande beskrivning av pjäsen. ”Spel” (som till exempel drömspel) antyder en episodisk berättelse, och Rübezahl gör ingen ansats att knyta samman de många trådar som löper genom historien. Det patos mot världskrigens krigsiver som texten ställvis driver känns något missriktat då det aldrig möter huvudpersonen. Situationer presenteras och försvinner, utan att man klart upplever deras relevans för berättelsen. Och det greppet blir okej när jag som åskådare förlikar mig med att den huvudsakliga nivån i historien är den biografiska – sådant är livet. Personlighetens utveckling är så komplex att till och med livsformande upplevelser känns episodartade och lösryckta.

Det biografiska greppet tar över mot slutet av kronologin, men jag motstår tolkningen att den symbolistiska stämningen hör barndomen till och att ”verkligheten” tränger sig på med vuxendomen. Snarare blir gränsen mellan själslandskapen och de biografiska skildringarna skarpare. Den biografiska nivån funkar bättre, och det blir en mer, ska vi säga konventionell historia i Kjell Westös anda. Men det är den symbolistiska nivån som jag hade velat se mera av, det är den ansatsen som känns fräsch och spännande och som kunde berätta den bekanta historien om uppväxt och spänningar i det borgerliga Svenskfinland på ett nytt sätt.

Lasse Garoff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.