Den åldrande patriarkens dans över materialet

av Sebastian Johans

Man vet vad man har att vänta sig när man slår upp den första sidan för att möta en åldrande poet. I synnerhet om det handlar om en så produktiv poet och författare som Claes Andersson, som i mer än ett halvt sekel har släppt ifrån sig en strid ström av böcker med samma omisskänneliga signum som de där ränderna av slem som gör att mördarsnigeln åtminstone inte kan överrumpla sina offer.

omslag claes anderssonDet här är vad jag förväntar mig: något om saknade vänner, om barnen, om fotboll, något om föräldrarna, om kuken, om goda drycker, om världens ondska, något om människans tillkortakommande, om sublim gryning, om naturens sköra tröst, något ilsket om politiken, något om Helsingfors som organism och spelplan och, förstås, massor om döden.

Vad jag får? Klipp och klistra det ovanstående.

Men läser man verkligen poesi för att bli överraskad? Både ja och nej. Claes Andersson har själv sammanfattat poetens uppdrag som att formulera sig om köttets lustar och den stora frånvaron, och han har en poäng i det. Vi söker inte nya ämnen, vi måste inte utmana samhälleliga och språkliga tabun för att vara intressanta. Den stora världen är visserligen krossad sedan länge. Det finns inte längre något grand narrative. Men skillnaden är inte särskilt dramatisk. De små berättelserna är bara en myriad versioner av det som fanns i de stora.

Med detta sagt – poesi måste givetvis överraska på ett språkligt plan, eller åtminstone överrumpla. Ett alternativ är att vidga språkets gränser. Ett annat att stadfästa orden på nytt, att ge dem en gnutta magi i sina ursprungliga, precisa betydelser. Det sistnämnda är Anderssons metod, och ytterligare en sak jag förväntar mig inför ett möte med Svenskfinlands fränaste centrallyriker är något av den sensationella ilning som låter riktigt bra poesi komma riktigt nära. Också här lever Andersson upp till mina förväntningar.

Han inleder lite återhållsamt genom att skruva på sordinen och ge oss några toner om det som är förlorat: ”Jag saknar din mun, din hud och dina händer / Solen börjar gå ned och bli långsamt mindre / Nu faller flugor, fjärilar och fåglar till marken / Vi vandrar skrattande och dansande mot randen […]”. Det doftar melankoliskt hav och diktjaget petar i bitterljuva minnen av vänner och syskon som förvunnit och snubblar redan på diktsamlingens åttonde sida in i en egen sjukdomsattack som anger den brottningsmatch med Den långa frånvaron som är vardag för den som har den stora merparten av sina diktsamlingar bakom sig. Men Andersson vore inte sig själv om han lät sig vaggas till ro i det sköra skymningsljuset. Redan i samma dikt vänder han tillbaka, mot livet och de som är och inte bara var:

[…]

Jag hörde det kvävda ljudet av en ambulans / under vattnet / På något sätt hittade jag tillbaka, under istäcket / Senare var rummet fullt av barn och vänner, det var / som jordens alla människor /De var där för mig / Barnens rop och skratt fick mig att vakna och jag / fick lust att krama om dem

[…]

Det stora mörkret, det egna och de närståendes, tvinnas ihop till en fläta som smyckas med alla de där svåremotståndliga ögonblicken av underskönt liv. Så långt är det vackert och kompetent. Men lyftet, det anderssonska lyftet, kommer inte ifrån det lilla, utan från det stora. Omvärlden ligger ständigt på lur och det är där dikten får ett större värde. Claes Andersson kan vara hur svävande sorgsen och vacker som helst, men det är när han blir förbannad som hans dikt får ett större liv, när han knyter ihop sig med världen och ser de nedskjutna planen, barnliken, kvinnorna som skriker av vanmakt i mellanöstern, den stora grannens förbrytelser, och så vidare.

Är det något som skaver så är det i så fall att Claes Andersson är så skicklig och så säkert behärskar sina redskap. Han behöver inte riskera något utan dansar fram över materialet som en åldrande patriark med oväntat pigga ben. Men då gör man inte en särskilt sympatisk läsning. Och när Andersson når fram till den magnifika ”Inandning, utandning” (som publicerades i Ny Tid i november 2014 och finns att läsa på nätet, red.anm.) löser sig hur som helst det eventuella problemet. I tjugofem sidor av hetsiga tvåradingar betraktar Andersson världen och sitt liv med samma akuta omildhet som om han vore en morot mot ett rivjärn. Den bestämda formen blir en formlöshet som liksom tränger undan logik och finputsade kanter och bara frustar sig framåt. Det här är något av det bästa och mest intensiva Andersson har skrivit på länge. Det är text som får läsaren att tro på poesi.

Sebastian Johans

Claes Andersson: En morgon vid
havet – inandning, utandning.
Schildts & Söderströms, 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.