Under sin karriär, berättar skådespelaren Anna Paavilainen, har hon spelat ett hundratal våldtäktsscener. Med det intensiva frammanande av äckel och ångest som den psykologiska gestaltningen förutsätter.
Monologföreställningen Play Rape, som hade premiär på Klockriketeatern under teaterfestivalen Baltic Circle, är en uppgörelse med en våldtäktskultur – ordet får en underligt bokstavlig dimension – som existerar inom det finländska teaterfältet ända upp till Nationalteaterns stora scen. I produktion efter produktion innehåller manuskripten scener där de kvinnliga karaktärerna utsätts för sexuellt tvång på en brutalitetsskala från trakasserier till gruppvåldtäkt, explicit eller stiliserat, och inte sällan på ett sätt så att våldtäktsmannen ställs i centrum för handlingen istället för offret. ”Vi behöver ha med den här våldtäktsscenen för det är jätteviktigt för min rolls karaktärsutveckling,” insisterar den manliga motspelaren, regissören håller med. Paavilainen lider av ångestattacker och burn out, de manliga motspelarna rycks med av sin inlevelse, vrålar, sliter och knuffar.
Motsägelser
Play Rape lyfter fram det hänsynslösa med denna fascination för våldtäktsscener. Medan sexuellt våld äntligen börjar uppmärksammas i samhället verkar teatern streta emot: konsten ska vara fri, heter det, men denna frihet reserveras för manliga konstnärsegon, och kvinnliga skådisar betalar priset. Alla vet att det är tungt att spela våldtäkter. Därför är det ditt jobb att dra upp gränser; men acceptera att regissörens vision går först; men säga ifrån när burnouten och paniken närmar sig; men hänge dig åt rollen; men vara professionell och inte låta dig påverkas … och så vidare i en spiral av motsägelsefulla bud som på ett kusligt sätt speglar det mansdominerade samhällets omöjliga krav på kvinnlig tillgänglighet kontra kyskhet.
Representationen är också djupt problematisk, då ingen av den konstnärliga ensemblen (förhoppningsvis) upplevt en våldtäkt, varken som offer eller förövare. Hur kan de då veta hur en våldtäkt ser ut? Under årens lopp måste det ju sitta våldtäktsoffer eller anhöriga till dem i publiken, är det inte väldigt hånfullt att utsätta dem för osanna gestaltningar av traumatiska händelser?
Play Rape gör inga anspråk på att säga hela sanningen om hela teaterfältet. Men Paavlilainens monolog är en stark utmaning riktad mot en tradition inom teatern av att visa upp sexuellt våld mot kvinnor på ett sätt som är okunnigt och oansvarigt.
Görs det för att uppmärksamma problemet? Problemet med den analysen är att våldtäkterna går med könsnormativa förtecken, en man eller män som förnedrar en kvinna, fokus ligger på någon annan än offret, och det hela avslöjar en brist på kunskap, analys och problematisering. Lika gärna kan det ses som en rituell reproduktion av en könsmaktordning där män använder sexuellt våld för att ”sätta kvinnor på plats.” Då räcker inte den klena ursäkten att ”det är inte på riktigt.”
Vittnesmål
Föreställningen tar formen av ett vittnesmål, där Paavilainen berättar om sina egna upplevelser och sin egen kluvenhet inför sina känslor. Vissa av valen i iscensättningen förefaller omotiverade: varför väljer man att lägga berättelsen i munnen på en påhittad finländsk femtiotalsskådis? Monologen bygger på ett starkt sanningsanspråk, men gränsen mellan denna fiktiva berättelse och Anna Paavilainens vittnesmål blir ibland oklar. Kanske avsikten är att låta dem blandas ihop, men varför göra det på ett sätt som urvattnar det centrala sanningsanspråket?
Mot slutet kulminerar föreställningen med en tacksam dos scenisk handling där Paavilainen utför det remarkabla konststycket att visa sig sårbar och mänsklig medan hon bokstavligen hämndknullar våldnader ur sitt förflutna.
Detta är en rak och angelägen berättelse om en könsmaktordning på teaterfältet som insisterar på att iscensätta normativt sexuellt våld, skyller på offret och motsätter sig förändring med motiveringen att det representerar något ”genuint” eller ”fri konst”. Play Rape är en kastad handske, och en scenkonsthändelse med potential att förändra det finländska teaterfältet.
Lasse Garoff
Play Rape. Text, regi och på scenen: Anna Paavilainen. Foto: Tani Simberg.
