Det är bäst att genast påpeka att Kerstin Ekmans nya bok inte är en roman. I förordet till Då var allt levande och lustigt – om Clas Bjerkander, Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland påpekar Ekman att ”i den här berättelsen … har händelser inte blivit påhittade och känslor bara anade, inte tilldiktade”.
Det hindrar inte att boken är skriven med all den hantverksskicklighet och det språkliga flyt som bara en mycket rutinerad romanförfattare besitter. Redan det är ett gott skäl att läsa Då var allt levande och lustigt – även om man inte råkar vara särskilt intresserad av Carl von Linné, floran och faunan på Kinnekulle eller den svenska frihetstidens idéhistoria.
Då var allt levande och lustigt kan väl enklast beskrivas som en biografi över den i titeln nämnde Clas Bjerkander, född Klas Jonsson på Stora Timmerbacka gård i Bjärke socken i Västergötland år 1735. Fadern var fattig arrendebonde och hade det inte varit för att sockenstämman insett att den naturintresserade gossen Klas hade läshuvud – som det hette förr – och skickat honom till Skara katedralskola hade vi nog aldrig hört talas om Clas Bjerkander.
Han kom till universitetet i Uppsala men hade bara råd att studera där läsåret 1758-59, sen var pengarna slut. Bjerkander hann dock åhöra en del föreläsningar av Linné, som just hade gett ut den definitiva versionen av Systema naturae och stod på höjden av sin berömmelse som naturforskare. För Bjerkanders del fanns inga möjligheter att företa vidlyftiga insamlingsresor som många andra, mer namnkunniga Linnélärjungar; efter det enda akademiska året tvingades han återvända hem till Västergötland och hanka sig fram som informator och sedermera präst. Han levde som ”en okänd Naturkunnighetens vän, bortskymd i en Landsort” som en annan Linnélärjunge, Samuel Ödmann, skulle skriva i sin parentation över Bjerkander efter dennes död 1795.
Vid sidan av prästämbetet var Bjerkander botaniker och entomolog (insektforskare, red. anm.), bland annat. Han var född och levde även som vuxen invid Kinnekulle, och han blev expert på det västgötska platåbergets flora, fauna och geologi. Trots att Bjerkander levde ett bortskymt liv – som det på 1700-talet kunde sägas om dem som levde vid sidan av offentlighetens ljus – har han lämnat avtryck i den svenska vetenskapshistorien, inte minst inom entomologin: han har beskrivit och namngivit mer än tvåhundra insekter, många av dem ”Rot-maskar” och andra skadedjur som förstörde spannmålen och ställde till med elände för bönderna. Bjerkander experimenterade med växter i sin trädgård, studerade bin, examinerade örter, grävde i marken; mätte, iakttog och noterade allt han upptäckte. Mycket av hans arbete var inriktat på nyttan, detta var ju utilitarismens tidevarv. Han korresponderade med Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm och fick många av sina brev upplästa där – vilket var 1700-talets motsvarighet till dagens praxis att publicera forskningsstudier i vetenskapliga tidskrifter. 1778 blev Bjerkander invald i Vetenskapsakademien, men han deltog aldrig i något av akademins sammanträden eftersom han aldrig fick råd att företa resan från Västergötland till Stockholm.
I Då var allt levande och lustigt möter läsaren en människa med förvånansvärt många moderna drag: som forskare var Bjerkander noga med att anteckna sina iakttagelser och grunda sina slutsatser på empiriska och verifierbara fakta; om hans teorier inte höll förkastade han dem och ställde upp nya. Samtidigt hör Bjerkander hemma i en förmodern tid: han ifrågasatte aldrig Guds ordning, skapelsen var en gång för alla fastslagen och oföränderlig. Att arterna kunde utvecklas, försvinna och ersättas av nya var på Bjerkanders tid ännu ingen möjlig tanke.
Clas Bjerkander var, påpekar Kerstin Ekman på flera ställen, fåordig om sina privata förhållanden och känslor: på 1700-talet exponerade man sig inte som man gör idag, hans dagböcker är fyllda av vetenskapliga iakttagelser men självbekännelserna saknas. Vi vet således inte mycket om vem han innerst inne var, vi vet inte ens hur han såg ut. Det ska ha funnits ett porträtt som han sände till Ödmann, men det har förkommit. Han var gift, men äktenskapet förblev barnlöst. Vad Bjerkander känner och tänker i den saken nämner han aldrig. Av allt att döma verkar dock hans äktenskap ha varit lyckligt, skriver Ekman.
Men Då var allt levande och lustigt är inte bara en biografi över Clas Bjerkander. Kerstin Ekman lyckas också, med den lätta hand som bara en djup förtrogenhet med grundmaterialet ger, teckna en bred och häpnadsväckande detaljerad bild av frihetstidens tankevärld och vetenskap. Inte minst de många eleganta utvikningarna – allt från hur Linné betedde sig i katedern till diskussioner om Kinnekullas flora – gör hennes bok extra läsvärd: man blir ju så bildad när man läser Kerstin Ekman!
Text: Lars Sund
Bild: Fritflugan Chlorops Pumilionis var en av de nya arter som Bjerkander upptäckte.
Kerstin Ekman: Då var allt levande
och lustigt – om Clas Bjerkander,
Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland. Albert Bonniers
förlag, 2015.
