Alla hjälper utom staten

av Petr Silaev

Ett höghus i centrala Aten har ockuperats av grekiska organisationer som stöder flyktingar, och som använder byggnaden till att inhysa upp till 150 personer, gratis. Byggnaden, med sina glasväggar och kontorsutrymmen, ägs av Arbetsministeriet, men har i fem års tid stått tom – tills nu.

Vi ockuperade byggnaden den 28 september, berättar Thanasis, 38, som är en aktivist för Antiexousiastiki Kinisi (Anti-auktoritära rörelsen) då jag besöker byggnaden en vecka efter att aktivisterna flyttat in.

– Allt som behövdes för att flytta in blev klart väldigt snabbt. På fyra dagar hade vi ordnat med el och vatten, fått tillräckligt med madrasser och annan utrustning som flyktingarna behövde, och i förrgår började vi ta emot folk, säger han.

Stället är imponerande. Byggnaden har sex våningar, skjutfönster, lysrör, marmortrappor och fungerande hissar. Men det mest anmärkningsvärda är den intensiva aktivitet som spontant pågår omkring hela projektet. Personbilar anländer med tio minuters mellanrum och lämnar av lådor med konserver, bröd, vatten och plastsäckar med kläder. Hela första våningen har reserverats för förrådsutrymmen, och redan efter några dagar är utrymmena proppfulla trots att aktivisterna noggrant går igenom alla donationer.

Madrasser i mötesrummen

Marietta, 40, är en av projektets koordinerande medlemmar och hon visar mig en stor skrivtavla vid ingången där allt som behövs står uppskrivet: mat, blöjor, lakan, och en oändlig lista på olika mediciner.

– Det finns absolut inga pengar involverade i det här, berättar Marietta.

– Allting kommer från volontärgrupper, och jag har tappat räkningen på alla grupper som har involverat sig. Vi har omkring 100 deltagare på de dagliga mötena. Det verkar som om alla som hör om oss vill ställa upp och hjälpa till, också grannarna. Igår kom en kvinna förbi som hade lyckats övertala sina arbetskamrater att donera pengar, hon hämtade 350 euro och en massa nyttiga saker som de hade köpt på egen hand.

Omkring 20 personer övernattar nu i byggnaden på Notaragatan i Aten. De har placerats jämnt i kontorsbåsen och mötesrummen, på varje våning finns rinnande vatten och toalett. Musa, en 14-årig syrier (bilden) som talar flytande engelska, berättar att han kom till Aten fem dagar sedan från en av de grekiska öarna, och så fort han kom till Omoniatorget i centrum såg han en flicka som höll upp en skylt med texten ”Help refugees”. Hon visade honom hit, och nu gör Musa upp planer för hur han ska fortsätta sin resa.

– Jag är från förorterna till Hama och min familj flyttade till Jordanien vid krigsutbrottet för två år sedan. Syrien var en väldigt otrygg plats att leva på, och civilbefolkningen, vanliga människor, får nu betala för politikers beslut. Ända från början planerade jag att komma till Europa, jag lärde mig engelska med videokurser, och jag påbörjade min resa genom Turkiet för en månad sedan. Det tog mig omkring fyra dagar att komma hit. Jag vill komma till Norge där mina släktingar bor, även om grekerna har varit så snälla och hjälpsamma mot mig – de har faktiskt varit mycket bättre än folket i länderna som jag har rest igenom tidigare, berättar Musa.

Lekrum och läkare

– Det här är ett tillfälligt boende, majoriteten av dem som kommer hit stannar bara några dagar i Grekland och fortsätter sedan vidare till andra länder, säger Marietta.

– Naturligtvis kör vi inte bort någon, men vi prioriterar familjer med barn eller sjuka.

På andra våningen finns ett lekrum för barnen, proppfullt med leksaker, där två volontärer hjälper en tvåbarnsmor från Afghanistan att passa hennes barn. Till min förvåning finns det också ett medicinskåp i närheten. Frivilliga läkare håller stationen öppen några timmar varje kväll, berättar Marietta.

– Målsättningen är inte bara att ge folk humanitär hjälp, utan att göra det här till en plats där de kan klara sig själva. Med en viss hjälpsam närvaro från vår sida, tillägger hon.

I gengäld planerar Musa och de andra syrierna att bjuda hela volontärgruppen, 60–80 personer, på en stor middag under veckoslutet.

– Det är så vi gör i Syrien, säger Musa enkelt.

Jag frågar om han tror att alla européer han träffar kommer att vara lika vänliga som grekerna, och han svarar, som en artig ung man, att att han tror att alla européer kommer att vara goda – i alla fall bättre än människorna i Syriens grannländer, speciellt Gulfstaterna.

– De har starka ekonomier, och vi borde förvänta oss hjälp från dem snarare än grekerna och de europeiska folken, brusar han upp.

Politiskt spel

Då jag anlände till byggnaden var hela kollektivet upptaget med att hacka in sig i eltavlan, eldistributionsbolaget hade plötsligt stängt av elektriciteten. Men en elledning dras genast till en vänligt sinnad granne, och några timmar senare är hela byggnaden upplyst igen. Hackarna har lyckats.

Jag frågar Marietta om de väntar sig att bli utslängda snart. Hon svarar att det känns väldigt osannolikt.

– Det är ett politiskt spel. Ministeriet vet mycket väl att vi inte påstår att vi äger byggnaden. De kommer att sätta ihop ett åtal mot oss men det kommer att dröja en tid innan saken går vidare, säger Marietta.

Thanasis tillägger att det skulle vara en politisk risk för den nuvarande regeringen, med tanke på flyktingsituationen.

– De har inga egna lösningar, de kan inte ta hand om flyktingarna själva. Det skulle vara för fult att vräka ett ställe som vårt, säger han.

Jag frågar hur det känns att vara helt utan statligt stöd i ett så stort och invecklat projekt, och Thanasis skrattar.

– Det känns fantastiskt! Det är det bästa, jag skulle vara ledsen om det tog slut! N

Text & foto: Petr Silaev

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.