Fred i Syrien

av Annika Sandlund

Annika Sandlund arbetar med flyktingfrågor för UNHCR

När de första flyktingarna från Syrien korsade gränsen till Turkiet gav de oss som intervjuade dem fotografier, videoklipp från sina mobiler, kopior av datafiler. Jag kommer i synnerhet ihåg en ung man vars ögon fylldes med tårar när han berättade hur hans tre kamrater tillfångatagits av regeringens utsända. Åtminstone en hade torterats till döds, det visste han med säkerhet för hans mamma hade blivit tillsagd att komma till bårhuset och identifiera kroppen. De andra två hade han inte hört något från. Före det hade de varje vecka lyckats smuggla ut en minnesdisk med videoklipp de gett till BBC. De andra filmade, han var den som korsade gränsen. Han var den första medborgarjournalisten jag lärde känna. Det var i augusti 2011.

Bilderna, klippen, filerna. De gav oss dem för att de var övertygade om att vi i väst inget gjorde åt eländet för att vi inte visste. Om bara vi förstod vad som pågick skulle vi inte tillåta det att fortsätta. De hade läst om den europeiska historien, löftena efter andra världskriget överskuggade sveket på Balkan. De trodde på löftet ”aldrig mer”.

Ett år senare skällde flyktingarna ut oss som intervjuade dem inne i lägren. ”Vi behöver inte er hjälp, gå till din chef och säg att vi kräver fred”. Inför höjda ögonbryn förklarade vi att vi hörde till det FN-organ som bistår flyktingar, inte den delen som förhandlar fram fred. Den goda uppfostran de fått hindrade dem från att spotta. Det var år 2012.

Ett år senare, i samma läger, fick jag skilja på trätande makar. Företrädesvis var det kvinnorna i familjen som pläderade på att godta erbjudandet om att bli kvotflyktingar i ett främmande land, medan mestadels männen hänvisade till den senaste striden, och sade att det nog skulle vända. ”Snart kan vi åka hem”. Det var i början av år 2013, före Daesh (IS) svepte genom Irak och in i Syrien. Innan det stod klart att landet aldrig mer kunde återgå till det som varit.

Mycket har förändrats, men under högen av döda kroppar och lemlästade barn ligger frågorna som startade konflikten fortfarande obesvarade: vad är Assads roll i framtidens Syrien? Vem representerar oppositionen? Hur reagerar kurderna?; Kan Iran och Saudiarabien ta striden om vem som har mest att säga till om i mellanöstern någon annanstans? Vilket pris är vi är beredda att betala för fred? Den nya frågan om hur Daeshs växande inflytande kan strypas besvaras bäst om kompromisser nås i de andra frågorna.

Det kan verka förlegat, men det är när krigstrummorna ljuder som starkast som ansträngningarna för fredsförhandlingar måste fördubblas. Både oppositionen och regeringen är ordentligt splittrade, men från båda hållen hörs röster om en ny federal stat, med ökad självbestämmanderätt för regionerna och minskad styrning från Damaskus. Syrierna själva lyste med sin frånvaro under den senaste rundan av fredsförhandlingar i november, men till skillnad från alla andra har de aldrig uteslutit en kompromiss – förutom när det gäller Assad. Hans regim har hittills dödat långt fler civila än Daesh, och på sätt som varken är mindre skrämmande eller mer legitima. Han har också förlorat all trovärdighet som en ledare som kan hålla ihop landet, mer splittrat än så här kan Syrien knappast bli. Ändå har en svängning ägt rum år 2015 – kravet på hans avgång som ett villkor för förhandlingar har minskat.

Han är inte bättre än alternativet, men han har åtminstone hållit striden inom landets gränser. Det verkar räcka för de utomstående parterna. Frågan är om det räcker för syrierna, och om en majoritet av oppositionen kan bevekas av att han formellt ger upp den makt han redan förlorat i strid, av någon form av självbestämmande rätt, minoritetsskydd och fria val. Medan den diktator de ville störta överlever.

Annika Sandlund

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.