På jakt efter de magiska ögonblicken

av Sebastian Johans

Ibland är det bra att kräkas på poesi. Ja, jag ska i och för sig inte påstå att jag har kastat upp på den värmländske poeten Bengt Bergs tegelsten Dikter genom 40 år, men min 6-åriga dotter har gjort det, och även om incidenten har lämnat några olyckliga fläckar på den 600 sidor tjocka klumpen till bok så speglar den något av en ideal läsning.

bengt berg pärmLåt mig förklara – jag skulle ha lämnat ifrån mig den här texten för ungefär ett år sedan. Jag hade en lucka i kalendern lagom till samlingens utgivning förra hösten men boken försvann på posten och när det nya exemplaret till sist dök upp fanns det aldrig läge för den fördjupning man behöver ge ett verk innan man skriver om det. Inte förrän nu. Men jag har försökt trycka in den här och var i programmet, och följden har blivit att jag har släpat med mig den tunga textsamlingen på flera tåg- och flygresor. Jag burit den mellan Sverige och Finland flera varv, suttit med den på sextonde våningen på ett hotell i New York och haft den på nattduksbordet i många obrutna månader. Ibland har jag haft en halvtimme extra och slagit upp den på måfå, ibland har jag hittat lite mera tid och läst med större koncentration. Och det är precis så man måste konsumera 600 sidor av Bengt Berg. Författaren, poesiaktivisten och politikern Bengt Berg är nämligen en poet som mår bra av att ge accent åt en vardag som bara fortsätter och ofta förefaller gråare än den är.

Bengt Berg är en poet av ett slag som nästan inte längre finns, han är en poet som söker de magiska ögonblicken, den sköna sorgen och den sorgsna skönheten i vad helst han lägger ögonen på. Han har som aktiv vänsterpolitiker visserligen en agenda, men den syns i allmänhet bara indirekt i dikterna och om man överkonsumerar det ”nordiska vemod” som är Bergs signum är risken för en överdos ganska överhängande. Men om man lever med boken, om man får in den i sin vardag med kräksjuka ungar och allt – då lär man också maximera sin upplevelse av Bergs jakt på epifani, då står man som mest rustad att följa poeten genom högt och lågt, genom tillkämpade och lysande metaforer, i tramsigt rim och koncentrerad vers. Bengt Berg är först och främst en poet som vägrar acceptera att poesin har några gränser och när han är som bäst är det svårt att inte tro honom.

Dikter genom 40 år utgör ett slags sammanfattning och betar sig igenom hela författarskapet genom att bjuda på avsnitt ur 24 diktsamlingar och arbetar sig, efter en inledning med både nyare och äldre dikter, bakåt från 2009 och De gröna skuggornas sjö till 1974 och debutsamlingen Där drömmen slutar. Bengt Berg sitter på verandan och iakttar årstiderna i de värmländska skogarna, noterar med förtjusning hundskall, växtlighet och triviala fåglar som lärkor, svanar, svalor, änder, kråkor, gråsparvar, storspovar och en och annan näktergal. I den förnöjsamma vardagsnotisen hittar han nästan alltid en vändning mot det stora, mot livet, mot tiden, mot att vara människa. Existensens kärna finns överallt, till och med, eller kanske i synnerhet, i en diskho där man skrapar resterna av de tallrikar som bär ens historia:

ett vilketsomhelst fat

och just detta diskvatten, den glädje som

i reflexer består

den glädjen vill jag på fat framsjunga

Människan finns i språket, och språket finns överallt. Bengt Berg brukar med rätta beskrivas som en poet som låter periferin bli centrum. Utmarkerna, obygderna och avfolkningsbyarna är förstås det absoluta centrumet för den som sätter sin fot just där, och det finns en nästan statsmannamässig värdighet i hur enkelt Berg rör sig också på andra platser än de som finns runt husknuten. Han skriver i Finland, i Vietnam, i Lettland, i Australien och flera andra länder, men överallt applicerar han samma både förtjusta och vemodiga blick, överallt finns det en stare eller en darrande vind att notera. Världen är inte många olika platser utan en och samma. Sociala och fysiska gränser är bara artificiella hinder. För den som vill se finns livet, samma liv, på alla platser, för alla och envar. Det gäller bara att hugga ett av ögonblicken i farten, som Berg konstaterar i följande rader från den fina samlingen Nio röda rosor i Reykjavik från 2003: ”Dessa korta svindlande stunder / då livet tycks glida förbi våra nedsläckta fönster / Då, som i en inandning, någonting lösgör sig / och svävar ut i det fria”.

Ett stort texturval av det här slaget speglar naturligtvis den bredd som finns i författarskapet. Tematiskt har Berg inga som helst problem att betrakta pingis på samma sätt som han griper tag i Fröding eller känslan av Bach på en begravning. Men på det stora hela är han sig ändå väldigt lik från den första sidan till den sista. Ibland skulle hans dikter må bra av lite sållning, men överlag är han en mycket älskvärd poet. Och kanske måste man ge efter för alla infall, också något enstaka grötrim, om man verkligen ska hitta en ton som tror på diktens förmåga att genomsyra hela livet. Det finns en kärna som går igen i allt Bengt Berg skriver. En tweet från poetens eget Twitterkonto (31/3/15) kan sammanfatta: ”Våren vrider våra blickar ner i dammet / och där viskar underverken”.

Sebastian Johans

Bengt Berg: Dikter genom 40 år. Heidruns, 2014.

1 kommentar

Bengt Berg 25 januari, 2016 - 18:56

”Ibland är det bra att kräkas på poesi…” Efter denna inledning på en recension är man glad över att vinterkräksjukan ändå tycks vara av övergående natur! En diktboks öden och äventyr kan vara av de mest skilda slag. Att min lunta har tjänat som body builder för Sebastian Johans under hans färder dit och hit hade jag kanske inte kunnat förutse, men jag har inget emot att en samling dikter också kan fylla ett externt behov. Att det tog drygt ett halvt liv att skriva de där dikterna är en sak, att det tog en liten blinkning av evigheten innan denna anmälan landade i Ny Tids spalter gör inte saken sämre, tvärtom: Bättre sent än aldrig!

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.