Några år efter Peter von Baghs intervjubok Aki om Kaurismäki och Bengt Ahlfors essäsamling På bio blommade biografnostalgin upp igen i Jouko Aaltonens dokumentär Känslornas tempel.
Jerker A.Erikssons Flammande vildmark är ett led i denna kollektiva berättelse. Samtidigt är det en högst personlig bok skriven av den finländska filmkritikens grand old man.
Min ungdomstid i Leningrad präglades av täta biobesök. Jag kan relatera så pass mycket till det första kapitlet, ”Mina biografer”, att det kunde varit jag som skrivit vissa stycken, till exempel om åldersgränserna, bara ett antal namn hade varit annorlunda: ”Förfilmerna sågs som ett nödvändigt ont, ifall det inte rörde sig om tecknade bilder.” Författaren kommer ihåg doften av Metropolis vestibul. Jag växte upp i ett annat land, men även jag minns hur det kändes att vandra längs ”tysta och öde gator efter ett avslutat biobesök”: ”Ingenting som störde upplevelsen av det sedda, ingen trafik, inget oväsen, bara bildens magi.”
Kvartersbiograferna i Helsingfors var oaser som gick samma öde till mötes som frimärksaffärerna. Televisionen drog fram som liemannen, påpekar Eriksson med sin fina blandning av humor och allvar. Han bjuder på roliga iakttagelser om filmdistributionen. Samtidigt finns här krigets skugga. Hösten 1944 då Eriksson ville se Georges Stevens Gunga Din var mörkläggningen ännu i kraft. ”Vi var inte riktigt på det klara med hur vi skulle ta oss till Pylvässali. Vi tände tändstickor för att läsa gatuskyltarna och se var vi befann oss.” Då Eriksson nämner luftalarm under ett biobesök minns jag min mammas berättelse om luftalarm under en visning av Lady Hamilton i krigets Leningrad.
Erikssons bok handlar med några få undantag uttryckligen om amerikansk film. Jag minns min kulturkrock då jag efter att ha flyttat till Finland konstaterade att mina nya (film)vänner hade sett rätt lite europeisk film. Deras stora filmhjälte hette John Wayne. I min värld hette hjältarna Jean-Paul Belmondo, Alain Delon, Marcello Mastroianni. För att inte nämna många sovjetiska filmstjärnor. Bröderna Marx var lika okända för mig som min favoritkomiker Louis de Funès var för mina nya vänner. Visst hade vi haft censur under det kalla kriget, ändå var det tack vare Leningrads dåvarande filmutbud som jag vuxit upp till europé.
En del amerikanska filmer nådde oss: Some Like It Hot, Mackennas guld, Capricorn One, Three Days of The Condor, Frances, Jaws. Chaplin var ett stort namn. Trots att Miloš Forman hade flytt till Väst efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien visades hans amerikanska filmer Gökboet och Amadeus i Sovjetunionen.
Vår tids mest inflytelserika historiker är filmmakarna, noterar Eriksson. Mitt hemlands sammanlagda förluster av människoliv bara vid Leningradfronten var sex gånger större än USA:s förluster under hela andra världskriget. Därför är det med tacksamhet jag noterar att Eriksson nämner ”en fin säsongöppning på Kosmos med en serie dokumentärfilmer om Sovjetunionen speakade av Burt Lancaster” – The Unknown War från 1978.
Kapitel 2 är en mångsidig analys av Stanley Kramers drama En domare i Nürnberg (1961). Spencer Tracy gör rollen som den rättframme domaren, en arketypisk ”innocent abroad” som säger sig vara en republikan, men samtidigt beundrar Roosevelt. ”Det europeiska i filmen är ovanligt valhänt framställt”, noterar Eriksson. Själv gillar jag Tracy, men eftersom jag har bott i Tokyo vars civila utsattes för hemska bombräder under kriget kan jag inte låta bli att minnas honom som överstelöjtnant Doolittle i 30 sekunder över Tokyo.
Ett kapitel tillägnas Robert Rossen (Alla kungens män, 1949), hans svåra öde som en svartlistad filmmakare, hans politiska resa från kommunismen till insikter om partiets svek. Ett annat kapitel tar upp de Chaplinfilmer som visades i Finland åren 1915-1919. Ibland har jag problem med överflödet av fakta som nämns i ett sträck. Synd att Eriksson som åren 1964-1996 var chef för Statens filmgranskningsbyrå går förbi finlandiseringstidens självcensur.
I 50-talets filmer sågs USA:s historiska utveckling som ”en obruten båge spänd över seklerna”, medan Europas betraktades som splittrad och kaotisk, noterar Eriksson. En betraktelse som gäller än idag.
Mest samhörighet känner jag med Eriksson när han framstår som en passionerad biobesökare. Boken väcker nostalgi, nyfikenhet, lust att utforska osedda filmer. Mig gav den också ett tillfälle att revidera mina föreställningar om film som sådan.
Zinaida Lindén
Jerker A.Eriksson:
Flammande
vildmark. Essäer om film.
Schildts &
Söderströms, 2015.
