Stillsam apokalyps tyngs ner av teknik

av Lasse Garoff

En stillsam apokalyps hotar en liten finländsk ort vid Östersjöns kust. Havsvattnet stiger, sakta men obönhörligt, så sakta att ortens invånare inte ser någon orsak att ändra sina livsvanor eller oroa sig över framtiden. Till slut börjar vattnet sippra över tröskeln. Myndigheterna dömer ut området som obeboeligt, och den yrvakne bygdepoeten Petteri (Joonas Heikkinen) frågar ur sina dunstande spritångor, vart ska jag då ta vägen?

I Pipsa Lonkas drama Sånger vid randen av ett grått hav (översättning Sofia Aminoff) står livet stilla. Ortskonstnären Torbjörn (Thomas Backlund) målar maneriska kompositioner av djurspår i snön och livnär stora drömmar om sin egen konstnärliga betydelse. Hans hustru Hilkka (Sue Lemström) är hans musa, pådrivande plågoande och erotiska besatthet i samma gestalt, och som även låter sig beundras av Petteris fyllekompisar (Mitja Sirén och Mikael Andersson). Ortens själ är Aila (Nina Hukkinen), en vinterbadande urkraft till människa som behandlar sin självömkande avkomma (Heikkinen och Sophia Heikkilä) med tuff kärlek. Det finns så lite hon kan göra för dem, men ibland kan hon nå fram till dem med en lågmäld godhet, en enkel pilsner i inköpskassen.

Magisk realism

Lonkas berättelse är magisk realism i finländsk landsortstappning. Bygden är en nondeskript miljö med skog, motorvägar och köpcentra. Ortsborna lever sina liv markant utan oro, i stugorna och på köpcentrets parkeringsplats, utan att intressera sig för den stora världen, eller utan att plågas av driften att förverkliga sig själv utanför detta lilla plan. Deras ödmjuka navelskådande skapar en vibrerande kontrast mot de dramatiska omständigheterna som antyds – en världsomspännande ekologisk katstrof.

När hela byn till slut evakueras och byborna inhyses på ortens halvtomma ålderdomshem, är skeendet odramatiskt och ingen beklagar sig, önskar sig annanstans eller längtar hem. En plats är väl lika bra som en annan. Men i denna förändring får karaktärerna chansen att växa till sig utöver de livsmönster som ortens liv tilldelar dem. Kanske till och med förverkliga sig själva. Ett pensionärspar på hemmet dansar pardans nätterna igenom – vad skulle de ha att bekymra sig över? Varför begränsa sig? Det ligger en frihet i att finnas till bara för sin egen skull, just nu, vilken riktning världen än tar.

Tekniken dominerar

Olika tekniska lösningar tar en jättestor plats i Janne Reinikainens iscensättning av pjäsen. Skådespelarna filmas med kameror och bilden projiceras i realtid på stora dukar ovanför scenen. Vissa scener spelas mot en green screen, vilket öppnar för möjligheten att skapa filmatiska bilder och ger skådespelarna möjligheten att använda minimalistiska uttryck i skådespelandet (utnyttjas fenomenalt av Mitja Sirén).

Berättaren (Oskar Silén) sitter i en stor plexiglasbytta till vänster framför scenen. Mitten av scenen upptas av vridscen och kulisser, och till höger finns ett miniatyrlandskap som används för sporadiska kamerapanoreringar. Kamerorna på sina stativ står mellan publiken och skådespelarna. Resultatet blir att scenutrymmet under första akten blir svårt överbelastat av olika icke-sceniska grunkor och skrankor, vilket motarbetar den starka känsla av natur, rymd och stillhet som texten uppfylls av. I detta avseende hade iscensättningen mått bra av att mörda ett antal darlings.

Översättningen hade behövt lite mer arbete. Den omständiga titeln Sånger vid randen av ett grått hav är ett bra exempel på det. Översättningen är visserligen korrekt i sak men saknar förankring i en idiomatisk verklighet, och rinner inte riktigt av tungan med samma behag som den finska ursprungstexten.

Slutet antyder en eskalerad förstörelse, undergången samlar kraft och fart. När Aila till slut når det mytiska New York som finns närvarande i pjäsens sångsnuttar så är staden öde och tom. Den stora världen finns inte längre, och pjäsens avslutning blir ett gåtfullt uttalande om livets beskaffenhet och den lilla verklighetens företräde i tillvaron.

Sånger vid randen av ett grått hav är ett djärvt och intressant element i Svenska Teaterns repertoar.

Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Text: Pipsa Lonka. Översättning: Sofia Aminoff. Regi: Janne Reinikainen. Scenografi: Otso Linnalaakso. Kostymer: Hanne Horte. Hår & mask: Pirjo Ristola. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Andreas ”Stanley” Lönnquist. Videodesign: Joonas Tikkanen. Musik: Oskar Silén.

I rollerna: Mikael Andersson, Thomas Backlund, Max Forsman, Celia Hakala, Sophia Heikkilä, Joonas Heikkinen, Nina Hukkinen, Sue Lemström, Johanna af Schultén, Oskar Silén, Mitja Sirén.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.