Jon Fosses Trilogin är en släktsaga på tre täta och korta romaner om fiolspelmannen Asle, hans kvinna Alida och deras efterkommande. I den första delen, Sömnlösa, är Alida höggravid och det finns inget kvar för någondera av dem i hembyn så de reser till Bjørgvin (ett äldre namn för Bergen) för att staka ut en ny framtid. Det går inget vidare. Ingen vill ens ge dem någonstans att övernatta, så Asle känner sig nödgad att tvinga sig in hos en kvinna som nekar dem husrum. Det har tidigare mer än antytts att Asle fått en man och även Alidas mor att lägligt försvinna och detsamma händer denna kvinna. Och naturligtvis får det följder, ödesdigra följder.

fosse pärm webbI den andra delen Olavs drömmar har den lilla familjen flyttat till ett ställe utanför Bjørgvin. De har bytt sina anfrätta namn, Alida till Åsta och Asle till Olav, och han är efter att ha sålt fiolen på väg till staden för att införskaffa vigselringar. Men historien kommer nu ikapp honom, en äldre man som han möter på vägen tycks veta vem han egentligen är och börjar anklaga honom med frågor och antydningar. Olav är inställd på att bara utföra sitt ärende och sedan återvända hem, men hem kommer han inte längre. Suget efter öl, suget efter andra kvinnor och det obönhörliga ödet vill annorlunda.

Tredje delen Kvällning skildrar vad som hände Alida och hennes dotter Ales som nu är gammal och förnimmer sin döda mor. Alida som gifte om sig med en man från byn sedan hennes älskade Asle försvunnit. Men av sin nye man Åsleik får hon veta sanningen. Fosse skriver även in sig själv i berättelsen som en framtida ättling till Asle och Alida, ”Jon som gett ut dikter”, vilket känns som ett tillkämpat påhäng för att kunna klassa trilogin som en ”episk släktsaga”.

Mycket som Jon Fosse skrivit genomsyras av myt och saga, samtidigt som han är ytterst samtida. Den kristna legenden som finns i Trilogins botten ger romanerna en viss tyngd, och den pågående flyktingkatastrofen i världen aktualiseras med blodig ackuratess. Med minimalistiska medel skildrar Fosse sina stretande gestalter – efterföljare till Samuel Beckett som han är – genom otaliga upprepningar och tidsförskjutningar, långa meningar utan punkt och ett universellt öga på världen. Romantrilogin är effektivt och vackert berättad, avskalad och nedtonad, men den har med sin flyktiga prägel svårt att riktigt gripa tag. Den är, men vad är den?

Fosse har länge ansetts vara en av den moderna dramatikens främsta, och även hans prosa är ytterst välrenommerad. Trilogin vann exempelvis det prestigefulla Nordiska rådets litteraturpris förra året. Men liksom i fråga om hans pjäser behövs en förfaren iscensättning för att göra Fosses minimalism  rättvisa. En parallell kan göras till Lars Noréns prosaböcker de senaste åren, Filosofins natt och Ingen, men där Norén är djärv och utmanande är Fosse korrekt och försiktig, där Norén är mångtydig är Fosse enbart ”mångtydig”.     

Andreas Holmström

Jon Fosse:
Trilogin.
Albert Bonniers
förlag 2015. Översättning:
Urban
Andersson.

Lämna en kommentar