Det räcker nu!

av Anna Palmgren

Anna Palmgren

Jag befinner mig i Sulaymaniyya, Kurdistan. En plats jag gång på gång blivit varnad för att åka till: ”Ska du åka till Irak!?”, ”Var försiktig!”, ”Åk inte!!”, ”Akta dig för IS!”.

Jag hade inte en aning om vad som väntade mig, om jag ska vara ärlig, och det skyller jag mig själv för. Jag har inte varit tillräckligt insatt och källkritisk. Liksom många andra vet jag att Kurdistan och länderna runt omkring sedan långt tillbaka präglats av krig, jag vet att människor just nu torteras, dödas och tvingas fly från IS/Daesh och jag hör på nyheterna att då och då smäller det en bomb i Bagdad.

Till världen: Jag befinner mig inte i Irak, jag befinner mig i Kurdistan.

Från att jag satte min fot i Sulemanyah sköljde det en våg av värme, givmildhet och godhet över mig. Jag har aldrig mött en befolkning som tar hand om varandra så hjärtligt som människor gör här. Aldrig tidigare har jag heller blivit berättad så många historier. Människorna här har kämpat för sin stad och sitt land i hundratals år och sedan staden slog sig fri från Saddam Husseins armé år 1991 och tog sin självständighet har de tagit hand om sin stad och sin omgivning med mycket kärlek. Alla ska ha en plats här.

Spåren efter striderna syns överallt i form av kulhål i väggar, byggnader vaktade av övergivna stridsfordon, och inte minst i människors ögon.

Efter att ha sett in i en kurds ögon när hen berättar om familjemedlemmar som blivit slaktade, om förtryck och kämpande för frihet kan jag inget annat än att bli arg och besviken på människor, länder och medier som envisas med att bunta ihop Kurdistan med något av dess grannländer. Att sammanslå någon med den som torterat dess folk, nära och kära och kultur är att strö salt i en människas djupaste sår. Kurderna har alltid tvingats kämpa för sin självständighet och frihet men har gång på gång blivit nekade och tillbakatryckta. Det räcker nu.

När jag går på gatorna känner jag att jag är bland vänner. De beväpnade vakterna utmed vägarna och i säkerhetskontroller in och ut ur staden sprider ett lugn. De är där för folkets trygghet och säkerhet.

Dock kvarstår att de pågående konflikterna och massmorden längs landets gränser sätter sina spår även i Sulaymaniyya. Den kurdiska regeringen KRG har tvingats använda landets pengar och resurser till att försvara sig. Detta är i nuläget en av de största orsakerna till att människor sedan 6 månader tillbaka inte får sina löner. Det syns och hörs. På många håll är skolorna stängda delar av veckan, sjukhusen likaså, och i stort har samhällets utveckling stannat.

Osäkerheten som uppstår då man inte vet när nästa lön kommer gör naturligtvis att framtiden känns oviss, främst bland den yngre generationen. Flera gånger har jag träffat människor som berättar att de vill ta sig till Europa för att de inte ser någon framtid här. Det får mig att vilja skrika. Europa har stängt sina gränser. Var är dessa unga välkomna? Vart ska de vända sig för att få chans till en framtid där de har samma rättigheter och friheter som exempelvis jag själv?

Folk gör vad de kan för att hålla stämningen uppe. Men det räcker att man för den ekonomiska situationen på tal, så exploderar känslorna ut. Jag ser ett land och en befolkning som med allt de har kämpar för att aldrig ge upp sin frihet. Det gör ont att människor fortfarande tvingas kämpa för någonting som borde vara självklart för alla.

Det räcker nu.

Anna Palmgren
är frilansande fotograf och dokumentärfilmare
Foto: Wikimedia Commons

2 kommentarer

Sam 21 april, 2016 - 17:24

Fin text MEN fel bild på texten. Texten handlar om kurdistan INTE Irak.

Reply
Ny Tid 22 april, 2016 - 08:03

Hej och tack för din kommentar! Bilden märker ut den del av Kurdistan som avses i texten, och som officiellt finns inom Iraks gränser – även om man kan diskutera om det moraliskt och kulturellt ligger inom Iraks gränser. Bilden ska snarast tjäna till att ge läsaren en uppfattning om var området är beläget.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.