Spännande men halvutnyttjat koncept i blindpjäs

av Janne Wass

Det fortsätter att spelas intressant konceptteater på Svenska Teaterns scener. Den här gången är det ändå Teater Mestola som står för produktionen inom ramen för det Kulturfonden-stödda Nicken Nu-projektet. Mer exakt är det fråga om pjäsen Bländad, som är skriven av komikern Stan Saanila inom ramen för Svenska Kulturfondens och Labbets Projekt Reko, med syfte att producera ny finlandssvensk dramatik.

Det intressanta konceptet i pjäsen är utarbetat av regissören Martin Bahne – nämligen att publiken under hela föreställningens gång sitter med förbundna ögon. Idén är inte ny, men sällsynt på de etablerade scenerna, och brukar snarare utnyttjas i samband med mer konceptuell performance. Att visualisera Saanilas text hade varit svårt, eftersom den till största delen består av två personer som utbyter monologer med varandra om skeenden på andra platser än den de båda huvudkaraktärerna befinner sig i, och andra tidsåldrar än nu. Det är helt enkelt lättare att låta publiken skapa sin egen scenografi och dramatik än att försöka gestalta den på scenen.

I korthet följer pjäsen Göran (Sixten Lundberg), en äldre man som råkar i en bilolycka ute på en övergiven landsbygd och kläms fast i sin bil. Med i bilen finns en annan person (Fabian Silén), som till en början antas vara Görans son, men som visar sig vara något helt annat. Döden? Djävulen? Ödet? Ondskan? Gud? Några definitiva svar ges aldrig, men åtminstone är det ingen sympatisk filur.

Sedan följer en serie monologer som sträcker sig från 1700-talets Belgien till det tidiga 1900-talets Sovjetunionen till Finland under andra världskriget. Detaljerade släkthistorier nystas upp, kantade av våld, ondska och skuld, men också kärlek och värme, framför allt i Görans barndomsminnen av syster Lisi. Monologen om barnen Göran och Lisi i efterkrigstidens Finland känns som en Jonatan och Skorpan-berättelse, och är den starkaste i pjäsen, och Lundberg gör den med bravur. Ju längre enaktaren lider, desto mer börjar de olika historierna flätas samman, och upplösningen breder ut en sällsam matta av sammanlänkade – ja, är det sammanträffanden eller en del av ett förutbestämt öde?

Bländad följer en ärevördig tradition av berättelser om djävulens eller dödens manipulation av människan, från Goethes Faust till Bergmans Det sjunde inseglet, eller modernare varianter som Al Pacino-rullen The Devil’s Advocate. Mest känns pjäsen ändå som en scenisk återgivning av Rolling Stones låt Sympathy for the Devil – den liksom skimmar över temat utan att egentligen hugga tänderna i det ordentligt. Det antyds i början att pjäsen kommer att konfrontera Göran på ett mer personligt plan, för Görans val i livet eller något emotionellt trauma. Texten går liksom också runt och nafsar på något, men får aldrig riktigt fatt i det, vilket gör att man som publik känner sig dubbelt blind. Det är som om det fanns en kärna inuti en sluten säck man tvingas se på med förbundna ögon. Då pjäsen försöker gå in på djupare frågor som livets mening, onsdskans väsen, guds existens, etc, blir i sin tur en aning banalt, och samtidigt pretentiöst.

Detta kunde ha uppvägts av en mer inneslutande upplevelse av de monologer som läses. Då publiken sitter blind, kunde man i stället ha utnyttjat möjligheten att skapa en berättelse för de övriga sinnena. Men här känns det som om arbetet har stannat på hälft. Fortfarande är det det visuella och dialogen som står i centrum. Scenbilder och effekter målas upp tack vare starka ljuseffekter som syns genom ögonbindeln. Med undantag för enstaka ljudeffekter, de flesta från band, är det i första hand musiken som står för audio-upplevelsen. Luktsinnet kittlas på ett enda ställe i föreställningen. Det hela blir alltså halvdan radioteater på scenen, mer än nånting annat. Intressant hade det varit att ha med en foley-artist som hade kunnat skapa ljudeffekter live hela föreställningen igenom. Doftsinnet hade kunnat utnyttjas i betydligt högre grad, och varför inte till exempel använda sig av fläktar för vind och temperatur, vibrationer eller andra fysiska upplevelser? Gruppen har tydligt gjort valet att inte vidröra publiken, men det finns mycket annat man kan göra för att skapa närvaro och stämningar.

Skådespelarna Sixten Lundberg och Fabian Silén gör däremot utmärkt väl ifrån sig, även om inte alla repliker sitter riktigt som gjutna ännu på premiären. På det hela en intressant upplevelse, som ändå lämnar åskådaren att hungra efter lite mer då allt är över. Kanske hade man också önskat en lite hårdare bearbetning av Reko-dramaturgen Annina Enckell. Som vissa av de tidigare Reko-pjäserna känns Bländad som om den är framskriven på prosans villkor snarare än dramatikens, och då hör ändå Saanila till de Reko-skribenter som tidigare sysslat med teater- och TV-författarande. Teater Mestola ska ha en eloge för konceptet, men utförandet lämnar lite mer att önska.

Text: Janne Wass
Foto: Aino Mättö

Teater Mestola: Bländad. Text: Stan Saanila. Regi och koncept: Martin Bahne. Dramaturgi: Annina Enckell. Ljuddesign: Aino Mättö. Ljusdesign: Kalle Tahkolahti. Scenografi, dräkter, rekvisita, dofter: arbetsgruppen. Producent: Kristin Helgaker. I rollerna: Sixten Lundberg, Fabian Silén. Röster: Lilie och Sophia Heikkilä, Cecilia Paul. Gjord i samarbete med Svenska Teatern, inom ramen för Nicken Nu och Projekt Reko. Premiär på Svenska Teaterns Nicken-scen 9.4.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.