Tillblivelsens drama

av Mats O. Svensson

Vi befinner oss på en planet i ständig rörelse, åtta gånger har kontinentalplattorna kolliderat och bildat en så kallad superkontinent, åtta gånger har den brutits upp. Pangea var den sista men geologer tror att kontinentalplattorna åter igen kommer att sammanföras, fast då är nog vi människor ett redan utdött släkte. Det senaste decenniet eller så har tropen tillblivelse blivit en av den nordiska lyrikens allra vanligaste, med lånade bilder och begrepp från geologins och biologins sfärer. Tillblivelsen är en tacksam bild för den formar en slags vehikel i diktsamlingen, den ger en otvungen utveckling, skapar en rörelse som drar såväl dikten som läsaren framåt.

Kalliokulju-front-300dpi-rgb-2016I Jenny Kalliokuljus debutdiktsamling Rodina sker i tre delar en dubbel tillblivelse, dels själva jordens, dels jagets. Liksom jordskorpan har formats av de tidigare superkontinenternas ”utspridda landfragment” har den egna kroppen formats av generationer av mödrar, jag skriver mödrar eftersom jorden hos Kalliokuljus är i hög grad en kvinnlig figur, Gaia.

”Mor i ständig strävan/ omhuldande lavaflöden/ hennes kropp är en oupphörlig övergång/ sammanpressade växtdelar”.

Kalliokulju skapar analogier mellan kroppen och jorden vilka får dem att ingå i ett metonymiskt förhållande, eller annorlunda uttryck: genom att sammanfläta kroppen och jorden blir de sinsemellan utbytbara. I Rodina sammanfaller den inviduella historien med den geologiska, och det poetiska steget mellan dessa två poler är emellanåt svindlande. Som när Kalliokulju skriver ”jag existerar/ genompyrd av förveckling/ så mjuka och långsamma”, en fin bild både över jordytans rörelser och kroppens blivande.

I diktsamlingens andra del ”Antrophos”, som kan översättas till människa, utspelar sig ett antikt drama i fyra akter. Det kan inte bli annat än en tragedi, såklart. Fyllt av tvång, repressalier och mekanismer som stänger in människor i bestämda former: ”Man formar Man/ skapar oss/ Vårt Herravälde/ men,/ verkligheten tog/ omänskliga proportioner”. Medan det i den sista delen ”Ouroboros” – efter ormen som i sin omättliga hunger äter sin egen svans, med sin cirkelrörelse en bild för evigheten – lyser fram en fin tecknad relation till en Mor, och den egna erfarenheten av graviditet, och möjligen ett missfall. Moderskapet som avbryts i förtid.

Det finns en mängd intressanta anslag i Rodina. Problemet är att den framstår som en i hög grad ofärdig diktsamling. Det är synd att förlaget inte givit den mer tid och att redaktörer inte varit tillräckligt närvarande. För trots att den stundtals är välformulerad saknas en rytm, en språklig precision. Versfötterna står liksom allt för mycket för sig själva och är inte sig själva nog. Ibland är språket främmande arkaiskt, ibland nära, ibland rör sig Kalliokulju mot konceptdikten, andra gånger mot det centrallyriska. Det är en form som inte släpper in läsaren utan stänger henne ute. En form  som många gånger känns onödigt tillkrånglad som om Kalliokulju varken litade på det hon vill berätta eller på sitt språk. Under denna något stela språkdräkt och ogenomträngliga form finns det något som vill ut.

Mats O. Svensson

Jenny Kalliokulju:
Rodina.
CLP Works, 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.