Befriande diktare som läsaren aldrig blir klar med

av Ulrika Nielsen

Hela mitt litterära liv har jag haft en vag och dessutom felaktig föreställning om den österrikiske poeten Ernst Jandls författarskap. Jag hade intrycket att han var torr och kylig, ”allt för intellektuell”, en lite trist figur i skuggan av den färgstarka författaren och livskamraten Friederike Mayröcker som jag läst och beundrat för hennes originalitet och språkliga djärvhet. Till min lycka har mina missförstånd rörande Jandl nu rättats till. Ellerströms förlag har nämligen gett ut en större presentation på svenska, i urval och spänstig översättning av Ulla Ekblad-Forsgren. Från ett främmande rum heter boken och innehåller förutom taloperan med samma namn dikter ur hela författarskapet samt Jandls egna kommenterande texter.

Från-ett-främmande-rum-72dpi webbErnst Jandl föddes 1925 i Wien. Modern dog när han var 14 år, något han beskriver som ”den första av de katastrofer som sedan dess har format mitt liv.” Han hade turen att få umgås med likasinnade under andra världskrigets första år, eftersom han gick i en skola där majoriteten var emot Hitler/seger/krig. 1943 hamnade han i militären, 1945 i amerikansk krigsfångenskap ,”vilket var en befrielse”. Han utbildade sig till lärare i tyska och engelska och började undervisa och dikta, debuterade 1956 med diktverket Andere Augen, umgicks med och tog intryck av den experimentella Wienergruppe som sökte nya vägar för poesin i de tidiga mordernistiska strömningarna som surrealism, absurdism, dadaism och expressionism. Jandl utgick från en språkkritisk hållning, han ansåg att nazisterna förstört språket. I detta för tiden och platsen typiska litterära läge utvecklades Jandls dikt på sitt eget och högst egenartade sätt.

Å ena sidan är Jandl lättillgänglig, inget tycks för vardagligt eller simpelt att dikta om och han använder oftast vanliga ord och normal satskonstruktion. Å andra sidan krävs ett visst tålamod och en större mottaglighet för att texterna verkligen ska öppna sig i all sin glans. Och när de väl gör det så öppnar de sig i olika riktningar, och ständigt med ett slags diskret komplexitet och humor, eller humör …

Självförakt

Trots stort erkännande och berömmelse, trots den lyckliga relationen till Friederike Mayröcker var Ernst Jandl ofta deprimerad. Han tycktes dessutom lida av ett självförakt gränsande till äckel som med säkerhet haft stort inflytande på hans frenetiska diktande, hans ständiga försök att hitta nya metoder att skriva, hans vilja att kränga sig ur beskrivande epitet som ”konkret poet”, och så vidare … Det var som om han hela tiden behövde en frisk motor för skrivandet, kanske beroende på depressionen. Å andra sidan fungerade depressionen själv som en motor, ett slags begränsning som kunde släppa dikten lös. Något han själv är inne på: ”alltid tre rader / numrerade i löpande följd / tills det blev ett stycke och en treradig strof / skulle han klara nästan jämt / så bortföll ett hinder.”

Eftersom fokus i den här samlingsvolymen ligger på det självbiografiska draget i Jandls författarskap så infinner sig frågan var i dikten det självupplevda äger rum. Förstås i tematik och händelser ur livet i smått och stort, men mest framträder Jandl i själva formen, i hur dikterna rör sig, ter sig. Det finns otaliga exempel på detta, till exempel taloperan Från ett främmande rum som handlar om hans depression, men mer i sättet den är skriven på än i själva tematiken (samtal med Mayröcker, besök av en vän, arbete och kvällsritualer och så vidare). Texten består av dialoger skrivna i tredje person i treradiga strofer och i konjunktiv, vilket iscensätter den för deprimerade personer så typiska distansen, eller med Jandls ord ”objektivisering, relativisering och krossande av illusion”.

Mästerlig finner jag den här dikten:

Naturdikt


hav

Här frammanas betydelser dels i spänningsfältet mellan titel och dikt (skulle dikten klara sig utan titeln?), dels i glappet mellan två tillstånd (icke vara/vara). Såhär kan en naturdikt förvisso skrivas, så kan naturen frammanas, doften av hö, ljudet av hav … Men kanske är den snarare ett exempel på att, trots allt,  ”när han så satt framför det tomma papperet / och det inte funnes ett enda gripbart ord”, få tag i något smått.

Så fungerar Jandls dikter ofta. Humorn och viljan att leva och verka träder fram samtidigt med uppgivenheten. Jag tycker att det är storartat.

Ernst Jandl blir man som läsare aldrig klar med. Varje gång jag ser en dikt ser jag den ur en ny vinkel, eller, det är som om den jäst till sig lite under tiden jag varit borta och inte sällan får den mig att le. Skulle det inte vara ett så belastat ord skulle jag säga att hans dikter är befriande, de räddar (honom själv, läsaren, våra tillkortakommanden, poesin) …

Text: Ulrika Nielsen
Foto: Pixabay

Ernst Jandl: Från ett främmande rum – Självbiografiska stycken. ellerströms förlag 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.