Vem stod bakom kuppen i Turkiet?

av Peter Lodenius

Det blodiga kuppförsöket i Turkiet i mitten av juli väcker fortfarande debatt: vem var det egentligen som stod bakom det? I Turkiet har man en bestämd åsikt, men i utlandet vill man inte riktigt omfatta den.

Mustafa Akyol är en känd kolumnist, som ofta uppträtt i USA vid olika seminarier om islam. Han skrev nyligen en kolumn i Hürriyet Daily News, där han frågade: ”Vem känner Turkiet bättre, turkar eller västerlänningar?” Svaret blir ju lätt: naturligtvis turkarna. Men det finns faktiskt vissa skäl för att tänka sig att man utanför Turkiet kan ha större möjligheter att skapa sig en sannare bild.

”I Turkiet råder det än en gång en nästan nationell konsensus om att den huvudskyldiga är det hemliga gülenistiska nätverket inom militären och andra strategiska institutioner”, skriver han. Eftersom Fethullah Gülen (översta bilden), som leder rörelsen som fått hans namn, men egentligen kallas Hizmet (= tjänst), levat i frivillig landsflykt i USA sedan 1999, misstänker många turkar att också det officiella USA stod bakom kuppförsöket.

Men utanför Turkiet har många en känsla av att Gülen och hans män utpekades som kuppmakare av president Recep Tayyip Erdoğan redan i ett tidigt skede, innan man hunnit ta reda på något mera. Sedan har förhören med misstänkta kuppdeltagare inriktats inte på att få fram hur det gick till, utan att banka i dem en viss föreställning om saken.

Hur det går till framgår i en kort text i Hufvudstadsbladet som baserar sig på en FNB-notis om en tidigare chef för det turkiska luftvapnet som utpekats som ledare för kuppförsöket. Tidigare har han förnekat all inblandning i det. ”Den statliga nyhetsbyrån Anatolia rapporterar nu enligt BBC att Akın Öztürk har erkänt att han planerat kuppförsöket. General Akın Öztürk uppges ha sagt till förhörsledarna att han ’handlade i avsikt att genomföra en kupp’. Bilder som publicerats av Anatolia ser ut att visa flera skador på hans huvud och överkropp.” Notisen publicerades i Hbl under den koncisa rubriken ”Tidigare luftvapenchef ’erkänner’ ”.

Om en annan av de misstänkta kuppledarna skriver regeringens engelskspråkiga huvudorgan Daily Sabah:

”Generalstabschefen Hulusi Akars adjutant överstelöjtnant Leven Türkkan, som anhållits i anslutning till det misslyckade kuppförsöket, erkände att han är medlem i Gülenistiska Terror-
organisationen (FETÖ), som han säger låg bakom det dödsbringande kuppförsöket 15 juli.”

Också om Gülens anhängare i Turkiet har en organisation kan den naturligtvis inte ha ett sådant namn. Türkkan kan alltså inte ha erkänt detta och då kan man inte heller automatiskt tro på det andra som han uppges ha erkänt. En del av det kan förstås vara riktigt, men annat kan komma från förhörsledarens huvud.

Erdoğans propaganda utbredd

Recep Tayyip Erdogan.

Recep Tayyip Erdogan.

Tortyr ingår i turkiska polisens historiska arsenal och nu har Amnesty International slagit larm om att tortyr på nytt använts i turkiska fängelser och andra inrättningar där personer misstänkta för medverkan i kuppoperationerna inspärrats. Enligt Amnesty finns det trovärdiga bevis för att anhållna hålls i smärtsamma ställningar i upp till två dygn, nekas mat, vatten, medicinsk behandling och i värsta fall utsätts för misshandel, våldtäkt och tortyr.

Jag har lusläst Daily Sabah (på nätet) och inte hittat några klarare bevis än så för att gülenister skulle ha lett kuppförsöket, än mindre för att den 75-årige Gülen själv skulle ha gjort det – hur skulle det ha gått till? En notis berättar om en överstelöjtnant, som fått höra att flygvapnet skulle utplåna landet om man inte lyckades mörda Erdoğan. Det låter inte trovärdigt i mina öron, men kanske i andras.

Rapporteringen kring kuppförsöket tycks ändå ha övertygat turkarna. En opinionsundersökning som gjordes 19 juli och offentliggjordes 26 juli uppgav att 64,4 procent trodde att Gülen stod bakom kuppförsöket, medan 3,8 procent beskyllde USA, 3,6 procent utländska makter och 2,2 procent president Erdoğan för det. Följande dag uppgav en annan undersökning, gjord 22–24 juli, att 95 procent var fast övertygade om att kuppförsöket letts av FETÖ. Knappast förändrades åsikterna så snabbt, men det kan tänkas att det låg en politisk ändamålsenlighet bakom speciellt den senare undersökningen. Enligt den stödde 96 procent operationerna mot FETÖ-medlemmar som infiltrerat statliga institutioner. Stödet för Erdoğan låg på 79 procent och för AKP på 72 procent. 91,5 procent ville återinföra dödsstraffet.

Erdoğans syn på kuppförsöket har alltså slagit igenom i Turkiet ganska totalt. Delvis beror det säkert på att hans styre redan tidigare beslagtagit en stor del av de kritiska tidningarna och tv- och radiokanalerna, så arenorna för fri debatt är få. Utrensningar har redan en tid pågått också i den akademiska världen.

Kemalisterna och kupphistorien

Varför är det då så många utanför Turkiet som har sina tvivel om denna version? Det gäller också forskare med turkisk bakgrund. Ett exempel är Ayşe Zarakol vid Cambridge-universitetet, som i ett inlägg på en akademisk blogg anser det mindre sannolikt att så många av Turkiets högsta officerare skulle ha gülenistiska sympatier. En tredjedel av alla brigadgeneraler och nära en femtedel av alla generaler, sammanlagt 103 generaler, har arresterats. ”Ända tills rätt nyligen var den turkiska militären ytterst vaksam mot alla officerare med något slag av islamska sympatier. Även om någon skulle ha kunnat dölja sina sympatier utan att ha avslöjats, är det svårt att tänka sig att hundratals (eller tusentals) officerare skulle ha kunnat dölja sina gülenistiska sympatier i årtionden utan att ha blivit fast. Några av de arresterade generalerna är i slutet av sina karriärer, vilket innebär att de avancerat under åren när militären var starkt kemalistisk.”

Zarakol överväger andra möjligheter, som att kuppen planerats av en koalition av grupper, utom kemalister också gülenister och andra, vilket skulle tyda på ett brett missnöje inom statsapparaten. Enligt henne har det i månader ryktats om att Erdoğan inte är så mäktig som han verkar vara och att den turkiska ”djupa staten” återupprättats.

Det är faktiskt en tanke som också några AKP-kommentatorer är inne på. När det under AKP-regeringens första år upptäcktes flera konspirationer mot den, talade man mycket om den ”djupa staten” som delvis låg bakom dem och ingick i en struktur som skapats i Västeuropa efter andra världskriget för att stoppa eventuella ryska invasionsförsök. I Italien kallades strukturen Gladio. Nu skriver Erdoğans rådgivare Cemil Ertem i sin kolumn i Daily Sabah att Gülen ”var representant för denna struktur i Turkiet, aldrig en imam, utan en agent som såg religiös ut”. Han förklarar vidare att FETÖ och terroristorganisationen Islamiska Staten är ”produkter av samma process och samma politiska perspektiv”, något som stöds av ”den globala krigslobbyn”.

Erdoğan har också själv förklarat att FETÖ samarbetar med IS, PKK och de syriska kurdernas PYD och att de alla är samma sak, med en invasion i Turkiet som nästa mål. Samtidigt meddelade han att kampen mot PKK i sydöstra Turkiet kommer att fortsätta, med stöd också från oppositionspartierna CHP och MHP. I gengäld drar han tillbaka sina processer mot ledarna för dessa båda partier, däremot inte mot ledarna för vänster- och kurdpartiet HDP, som han försöker få upplöst.

Dörren till Europa stängs

Den kontroversielle journalisten Can Dündar – som hotas av långt fängelsestraff för landsförräderi för att den anrika tidningen Cumhuriyet, som han är chefredaktör för, publicerat bilder som visade hur Turkiet sände vapen till islamistiska grupper i Syrien – beskriver i ett inlägg i The Guardian kontinuiteten i turkisk politik: ”en pendel som svänger från moskén till kasernen och tillbaka. När den kommer för nära moskén ingriper soldater och försöker föra den tillbaka till kasernen. Och när trycket från kasernerna för sekularism blir alltför starkt växer moskéernas makt.” Där mellan de båda ytterligheterna sitter demokraterna och det är alltid de som råkar illa ut.

”Den turkiska militären har olyckligtvis varit sekularismens enda starka försvarare – i ett land där medborgarsamhället inte mognat, oppositionen är svag, media är censurerade, fackförbund, universitet och lokala myndigheter är neutraliserade. De väpnade styrkorna har alltid påstått sig vara de enda beskyddarna av landets modernitet. Men paradoxalt nog har varje kupp som armén planerat inte bara skadat demokratin, utan också gett islamsk radikalism ny näring.”

Enligt Dündar ser man redan nu oroväckande utslag av detta. När Erdoğan, med moskéernas hjälp, kallade ut folket på gatorna för att stoppa kuppmakarna, var det mest islamskt klädda män som dök upp. ”De ropade ’Allah-u Akbar’ (Gud är störst) medan de lynchade soldater, de viftade med turkiska och islams gröna flaggor och skrek: ’Vi vill ha avrättningar’.”

Av okänd orsak blockerade kuppmakarna bara den fil på bron över Bosporen som leder från Asien till Europa, medan passagen till Ryssland, Saudiarabien, Qatar och Iran lämnades öppen. Dündar ser det som symboliskt: ”Turkiet verkar nu ha blivit instängt i Asien. Porten till Europa håller på att stängas.”

Men i verkligheten är det inte kuppmakarna, utan landsstyret, som leder landet österut. Generalerna i ledningen hör till dem som fostrats i Kemal Atatürks tradition som syftade till att modernisera och förvästliga Turkiet, medan ledningen – åtminstone nu – blickar mot Eurasien.

Atatürkiskt mönster

Kuppmakarna kallade sig ”Fred hemma”-rådet – en klar hänvisning till Atatürks motto: ”Fred hemma och fred ute”. Det är också rimligast att se kuppförsöket mot bakgrunden av raden av militära statskupper som genomförts för att återföra landet till den rätta atatürkiska vägen. I nyhetstjänsten al-Monitor ger Kursat Akyol en överblick över tidigare militärkupper:

Efter kuppen 1960 hängdes premiärminister Adnan Menderes och två ministrar. Erdoğan har ofta bittert hänvisat till Menderes’ öde och förklarat att det kan drabba också honom och att han gett sig in i politiken ”med begravningsskruden på”.

Efter kuppen 1971 hängdes Deniz Gezmis och två andra ledare för den revolutionära vänstern – dagen högtidlighålls fortfarande i vissa kretsar.

Efter kuppen 1980 dömde militärdomstolar över 500 mänskor till döden och minst 50 av dem avrättades. En av dem var den 17-årige gymnasisten Erdal Eren som på tvivelaktiga grunder anklagades för att ha skjutit en soldat. Kuppledaren Kenan Evren försvarade avrättningen med orden ”Ska vi föda dem i stället för att hänga dem?” (Nu använder Erdoğan samma argument beträffande dagens kuppledare.)

Kuppen 1997 avsatte premiärminister Necmettin Erbakan, den islamska politikens pionjär i Turkiet.

Det är därför naturligt att se kuppförsöket i juli som ett i raden av militära aktioner för att återföra landet till den rätta vägen, Atatürks väg. Tydligen deltog också gülenistiska yngre officerare, som lyckats komma in i försvarsmakten under de senaste åren, i kuppen. Att störta Erdoğan hör också till deras målsättningar, men i olikhet med de kemalistiska militärerna vill de nog inte ha sekularism. Och som sagt har de ännu inte hunnit få sådana positioner att de skulle ha kunnat driva på en kupp.

Opinionen är en man

Det är Erdoğans obestridliga förtjänst att han drivit tillbaka stridsmaktens positioner så långt att kupper inte längre lyckas så lätt. Också den här kuppen var nära att lyckas, men efter de massiva utrensningar som Erdoğan beordrat blir det nog inte flera försök.

Det är möjligt att också Mustafa Akyol anser att man kan bedöma situationen i Turkiet bättre utanför landet än i det. Den 11 juli skrev han nämligen en kolumn om hur den styrande religiösa klassen i landet inte velat mobilisera opinionen mot IS, eftersom man ser motståndet mot denna rörelse som ett utslag av en västlig konspiration mot islam.

Kanske man kan se opinionen i Turkiet som opinionen hos en enda man, president Erdoğan, och då kan väl åsikterna i utlandet ha en bredare bas.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.