I Negar Nasehs senaste roman De fördrivna sätter den tryckande hettan människorna på prov. Ylva Larsdotter träffade författaren på Sigtuna Litteraturfestival för ett samtal om vänskap, skrivprocesser och varför hon vägrar skriva Facebook i en roman.
På Sigtuna Stiftelsen finns en massa fönstersmygar och små kabinett. Trappor slingrar sig uppåt och nedåt. Korridorer leder in i huset och bort igen. Här finns rum att gå vilse i. Rum att vila i. Rum för samtal eller kontemplation. Överallt är fåtöljer och soffgrupper utplacerade, som gjorda för att ta en paus och slumra till i. Som dagbäddar – ett föremål – eller till och med ett tillstånd – som spelade en viktig roll i Negar Nasehs debutbok Under all denna vinter (2014). Som egentligen inte är en bok utan två eftersom den också består av essän I väntan på regnet skriver jag, där hon berättar om sin skrivprocess.
Det är ett livligt veckoslut i den lilla staden vid Mälaren. Den årliga litteraturfestivalen pågår som bäst och på Stiftelsen avlöser författarintervjuerna och seminarierna varandra. Ändå råder här ett behagligt lugn.
Negar Naseh är här för att tala om sin senaste bok De fördrivna som utkom i våras. Vi slår oss ned i en av de små soffgrupperna och konstaterar att dagbäddarna borde få en renässans. I hennes böcker är sömn, vakenhet och gränslandet mellan dem genomgående teman och något som hennes karaktärer på det ena eller andra sättet förhåller sig till. Vissa mer än andra.
– Miriam i boken är narkosläkare och i det närmaste besatt av hur, när och varför den lilla dottern sover. Frågan är hur verklighetstillvänd hon är när hon hela tiden analyserar dotterns sovvanor. Hon utnyttjar hela sin arsenal av mediciner och expertkunskap om kroppens olika tillstånd. Hon är väldigt manipulativ. Samtidigt onåbar. Jag tänkte på en scen i Lars von Triers Antichrist då jag jobbade fram Miriam. Det är när det kommer fram att mamman, Charlotte Gainsbourg, inte är den ”goda” modern. Tvärtom. Hon sätter medvetet på pojken fel sko på fel fot och för små skor för att han inte ska kunna gå ordentligt. En stark kärlek, men den är inte till för en annan människa. Snarare handlar det om makt och kontroll, säger Naseh.
I landskapets våld
De fördrivna utspelar sig på den sicilianska landsbygden, där den lilla familjen bestående av konstnären Filip, narkosläkaren och forskaren Miriam och deras lilla dotter Olivia, har köpt ett hus. Doft av mimosa. Smakfullt inredd ateljé. En värme som borrar sig in i allt. Medelhavet inte långt borta. Det skulle lätt kunna bli klichéartat om det inte vore för det klaustrofobiska tillstånd som skrivs fram på en stram prosa, som borrar sig in under huden. Naseh skriver skickligt och med psykologisk känslighet fram sprickorna i familjens tillvaro.
Båda hennes böcker utspelar sig – om inte i periferin – så på landsbygden, som för en urban medelklass kan framstå som exotisk: Västerbottens inland respektive Sicilien.
– Jag har ingen personlig koppling och kan egentligen väldigt lite om det här plasterna, men jag är fascinerad av områden där mark har brukats i århundranden. Samtidigt har människan inte lämnat så mycket spår. De är ett slags arkaiska landskap. I båda mina böcker har personerna som flyttat dit lite förståelse för platsens själ. I den första flyttar romanpersonen med sin pojkvän och får på köpet stillheten och bristen på insyn. I De fördrivna flyttar familjen till ett vackert hus i ett storslaget jordbrukslandskap på en anrik ö. De är omgivna av ett herdelandskap som många nordeuropéer suktar efter och drömmer om. Samtidigt är det en mycket ovänlig plats. Dels rent fysiskt, det är otroligt hett och varmt nästan hela tiden, vilket plågar familjen på olika sätt. Dels är Sicilien en central plats för det tragiska och katastrofala som händer på Medelhavet, säger Naseh.
Det slår mig hur mycket klimatet påverkar karaktärerna både fysiskt och psykiskt i båda böckerna. I Under all denna vinter kölden och mörkret. Nu är det istället motsatsen: ljuset och värmen.
– Jag har väldigt svårt att skapa handling. I stället fokuserar jag på och är intresserad av stämningar och känslotillstånd. Hur naturen omkring påverkar människorna. Det är det som jag tycker är roligt att skriva fram. I De fördrivna ser jag hettan som en egen kropp, nästan som en egen karaktär som är medskapare i det som sker, berättar Naseh.
En nyckelscen är när familjen och deras vänner har en dag på stranden. Kvinnan i den andra familjen beskriver vägen ned till stranden som ett ”sammanbitet lidande”.
På några få sidor lyckas Naseh fånga flera olika slags ljus och hetta. Här blir det också tydligt vad ljuset gör med människorna och platsen. Ett skarpt vitt sken på en blå himmel med en sol som gassar ned kan vara lika skrämmande som det mörkaste mörker.
Ett duraskt projekt
Den stigande temperaturen gör Miriam märkligt avstängd, tung, och med den ökar också hennes sprit-och cigarettkonsumtion. Hon går omkring i en lågintensiv fylla genom hela berättelsen. Jag tänker både en och två gånger att hur ska det gå för den lilla Olivia, för trots parets goda intentioner om jämställt föräldraskap är det Miriam som bär huvudansvaret.
Filip går upp i sitt konstnärskap, men är också han märkligt avstängd. Inte ens när han följer med vännen Ashkan till Lampedusa tar han in vad som händer i Medelhavet som har förvandlats till dödens hav. Snarare finns här en genomgående känsla av tristess och livsleda. Jag kommer att tänka på den lågintensiva väntan hos Marguerite Duras.
– Det stämmer. De små hästarna i Tarquinia har gjort ett starkt intryck på mig. Man kan säga att jag jobbat utifrån samma modell som Duras gör i den. Samma upplägg: två par, strand, semester. I den har en pojke trampat på en mina och dött. Hans föräldrar vägrar acceptera hans död. Kriget finns med, men skrivs inte ut. Samtiden hos Duras har ingen röst, saknar markörer. På samma sätt finns de fördrivna inte heller med i min bok – om man tänker på dem som båtflyktingar, vill säga.
Jag förundras över att det lyckas så väl och att hon lyckas – på duraskt vis – vara både samtida och tidlös. I en annan bok skulle Filip och Miriam kunna vara kung och drottning på sociala medier där nere i den italienska drömmen. Han med sin konst, hon med sin inredning och dottern på axeln. Medelhavet och bergen som fond. I stället är de nästan inte alls uppkopplade.
– Vet du vad? Jag har tänkt på det själv. Det har att göra med att jag inte kan förmå mig att skriva ordet ”Instagram” i en bok. Eller ”Facebook”. De är så tidsspecifika. Till och med mobiltelefoner känns jobbiga att ta med. Jag vill göra mina berättelser tidlösa, obundna, klassiska. Att ha med det skulle förstöra det. Jag har också så svårt med själva fenomenet. Det känns så smått på något vis. Personligen går jag mer mot att skaffa en Nokia 3110 med en veckas batteritid.
Medelklassens exil
Ett annat starkt tema är vänskap och socialt umgänge. Varför vi umgås med vissa personer och vad det innebär att vara vänner. Filip och Miriam får besök av Ashkan och Erika. Filip och Ashkan har mer eller mindre vuxit upp tillsammans. Miriam och Erika förhåller sig mer distanserat.
– Min generation skiljer sig från äldre på det sättet att för dem fanns det skillnader i värderingar och åsikter som gjorde att man inte kunde umgås. För många yngre idag – särskilt för den urbana medelklassen – handlar det om att vara försonande, accepterande och överslätande. Konflikter och olika åsikter anses jobbiga. Fast man har olika värdegrunder fortsätter man att umgås, försöker nästan desperat hitta likheter. I det borgerliga projektet med familjebildning, goda inkomster och så vidare, finns det inte utrymme för vänskap som skaver. Allt ska kunna relateras till en själv och kunna kopplas till olika identitetsmarkörer. Däremot får det inte bränna på riktigt, förklarar Nagar.
– Ashkan däremot skiljer sig från de andra. Om han får mothugg tycker han det är OK och det gör honom skärpt och triggad. Det är därför Miriam blir så sårad av hans kommentar om ”den vita människans melankoli”. Miriam söker inte vänskap på det traditionella sättet. Hon är till exempel inte i behov av väninnor. Både hon och Filip är kontaktlösa. De lever nära varandra, är beroende av varandra, men lever ändå förbi varandra.
Titeln, De fördrivna, gäckar mig. Det skulle vara lätt att tro att den enbart syftar på båtflyktingar och migration. Men lika mycket tycks den hänvisa till Miriam och Filip och en medelklass som lever med skygglappar för ögonen, utan att inse att världens händelser har hunnit i fatt dem. De lever inte alls sin dröm i ett hus i Italien, utan är just fördrivna, i exil.
I den drygt hundra sidor långa essän om skrivande som ingick i debutboken resonerar Naseh om skrivande, om liv, läsning och mor-dotterrelationer. Hur ser då det dagliga arbetet ut?
– Jag är skriver snabbt. Ofta är det en person som på något vis presenterar sig för mig, till exempel i en bild, och på något vis förstår jag att jag ska följa med. Då försöker jag skapa obruten tid för skrivande. För De fördrivna blev det 4–5 månader under sommaren 2014. Det är så oerhört skönt, en lättnad att inte behöva tänka på annat. Jag behöver inte vara på platsen där boken utspelar sig för att skriva. Det kan till och med vara bra att inte vara där, tänker jag. Jag var på Sicilien i november 2014 för att jobba med slutmanuset, men det var hemskt. En av mitt livs värsta resor. Att skriva är ett tillstånd, en plats.
Vi säger farväl utanför Sigtuna Stiftelsen. Det är lite kyligare i luften och ljuset skiftar hela tiden. Under all denna sommar så finns det också mycket vinter i oss. Den tiden på året då vi behöver dagbäddar för vila och eftertanke.
Text & foto: Ylva Larsdotter
