Kuba kopplar upp sig

1,6K

Sedan internet introducerades i Kuba 2007 har landets ledning systematiskt censurerat kritik mot makteliten. Trots det har antalet bloggare exploderat och ivern att förmedla bilden av det ”riktiga Kuba” har aldrig varit större. I dag har bloggarna blivit en viktig röst för befolkningen i och utanför landet.

På utsidan ser det lilla huset i Havannastadsdelen Vedado Nueva ut som vilket kubanskt hus som helst, med en pastellfärgad fasad och generösa balkonger där de boende tillbringar det mesta av sin tid. På insidan bor däremot en man som är en nagel i ögat på den kubanska statsledningen, den 48-åriga människorättsaktivisten Lazaro Yuri Valle Roca. Han var en av de första bloggarna i Kuba och driver i dag bloggen Yuri el Conteston som handlar om sociala och politiska orättvisor i det kubanska samhället.

Valle Roca skuffar in oss i ett litet kyffe på husets baksida. Han är rödögd och stinker alkohol och på bordet ligger en tummad ask kubanska cigaretter. Han föser undan lite disk, sätter sig på diskbänken och börjar berätta.

– Castros är och lever som kapitalister. De skryter om sin sjukvård, utbildning och barnomsorg, men allt är en lögn. Standarden är dålig och sjukhusen saknar mediciner och skolorna är slitna. De försöker dölja verkligheten för omvärlden.

Förföljd av polisen

Med en farfar som var kommunistledare och nära vän med Fidel Castro såg Valle Roca tidigt i vilket överflöd ledarna levde medan befolkningen gick på knäna. Under den ekonomiska krisen 1990–1995 bestämde han sig för att bli aktivist på heltid, först som socialarbetare och sedermera som bloggare. Läsarskaran består främst av exilkubaner i USA. Kubanerna själva kan inte besöka hans blogg, eftersom den är blockerad av staten.

I dag är Valle Roca svartlistad, vilket betyder att han inte får jobba. Han tillbringar största delen av sin tid hemma på grund av ständiga trakasserier från poliser och säkerhetsagenter som staten har placerat ut runt hans hus. Han visar bilder som han i smyg har tagit på polisbilar och människor han anser vara säkerhetsagenter.

– De väntar på gatan tills jag kommer ut så att de kan arrestera mig. Mitt hem är mitt fängelse.

Skulle han ändå lyckas ta sig ut dröjer det inte länge innan polisen är honom hack i häl. Han har tappat räkningen på hur många gånger han har blivit gripen, men säger att det sker nästan varje vecka, vanligtvis de söndagar han rapporterar från Damas de blancos (kvinnor i vitt) demonstrationer. Kvinnor i vitt är en motståndsrörelse som försöker förena hustrur och andra släktingar till de oliktänkande som fängslades under Fidel Castros styre.

– Jag är alltid rädd och jag har blivit dödshotad flera gånger.

Skenavrättad

Han berättar om en episod som har lämnat särskilt djupa spår. I juni i fjol skrev en annan bloggare att Valle Roca hade begått självmord, vilket gjorde att säkerhetspolisen tog sig in i huset. När de såg att han levde förklarade de hur missnöjda de var med videorna han publicerade och befallde honom att sluta blogga. När han vägrade försåg de honom med handklovar och knuffade in honom i polisbilen. Efter ett tag stannade de i en skog och tvingade ner honom på knä.

– En av dem osäkrade sin pistol, satte den i nacken och tryckte av. ”Klick, klick, klick”. I en sådan situation tänker man inte på något, det var bara total blackout.

Han går ner på knä och böjer sig fram för att visa hur polisen satte pistolen i nacken. Klick, klick, klick säger han. Om och om igen.

Därefter blev han nerslagen och lämnad kvar i skogen. Skärrad tog han sig hem med hjälp av en snäll taxichaufför som ville polisanmäla händelsen. Alltsedan skenavrättningen kan han gå omkring som i koma i flera dagar utan att få fram ett ord. Trots det tänker han inte sluta blogga.

– Jag kommer aldrig att ge upp. Om någon ska lämna landet så är det Castro. Vem trodde till exempel att USA skulle välja en svart president? Det är tack vare medborgarrättskämpar som det har blivit verklighet. Det omöjliga blir möjligt.

Censuren är kompakt

Enligt statistik från FN har 25,7 procent av Kubas befolkning tillgång till det statligt kontrollerade nätet. Det är den lägsta andelen i hela den västra hemisfären. Paradoxalt nog har Kuba det näst högsta Human Development- eller HDI-indexet, ett mått på den nationella inkomsten, hälsan och utbildningen, i Latinamerika och Karibien.

Förra året konstaterade Reportrar utan gränser att Kuba befinner sig på plats 169 av världens 180 mest censurerade länder. All privatägd och oberoende media är förbjuden och regeringskritiska journalister och bloggare måste oftast uppsöka hotell eller utländska ambassader för att kunna publicera sina inlägg. Utländska journalister som vill arbeta i Kuba måste godkännas av myndigheterna, en procedur som kan ta flera månader.

För några år sedan erbjöd sig Google att förse samtliga av öns invånare med gratis internet, men förslaget avvisades. Sedan förra året finns dock bredband tillgängligt på ett antal platser i Havanna, så kallade hotspots. En timmes surfande kostar mellan två och tre dollar – en förmögenhet i Kuba där medellönen är drygt 20 dollar, det vill säga ungefär 18 euro.

Även kritik tillåts

En och en halv timmes bilfärd öster om Havanna, i den sömniga orten Matanzas, bor Roberto Peralo, lärare på Matanzas universitet. Han är en av grundarna av den populära bloggen La Joven Cuba (Det unga Kuba) som startades 2011 efter att han och de två andra  grundarna blivit censurerade av staten när de skrev gästinlägg på andra bloggar. Trots detta beskrivs bloggen som prorevolutionär, och till skillnad från Valle Roca anser Peralo inte att Castrostyret bör avsättas.

– Vi har ingen politisk agenda. Vi rapporterar om både bra och dåliga fenomen, till exempel dålig internetuppkoppling, matpriser och avsaknad av infrastruktur. Vi vill att befolkningen ska få bättre villkor och vill därför belysa lösningarna.

Det är inte bara Peralo och bloggens två andra grundare som skriver inlägg. De får ständigt mail, brev och handskrivna lappar från människor som vill få sina åsikter publicerade. De brukar till och med bli kontaktade av journalister från statlig media vars texter har blivit censurerade och som vill publicera dem under pseudonym.

Staten gav efter

Till skillnad från många andra samhällspolitiska bloggar är La Joven Cuba accepterad av staten. Så var dock inte fallet från början, då den censurerades på grund av kritiken mot Castrostyret. Peralo fick sparken från sitt jobb på universitetet och kunde inte längre administrera bloggen, men inflytelserika vänner, som protestsångaren Silvio Rodriguez, kampanjerade för att bloggen skulle öppnas igen. Till sist nådde kontroversen det högsta toppskiktet i den kubanska regeringen och i mars 2013 besökte vicepresidenten Miguel Díaz-Canel Bermúdez bloggens grundare på universitetet.

– Han frågade ”vad behöver ni för att få La Joven Cuba online igen?” De fattade att bloggen hade ett massivt stöd hos befolkningen och snart var bloggen igång igen. I dag kontrollerar staten inte mina inlägg och vi accepterar varandra. Fast visst bråkar vi ibland, säger Peralo.

Till exempel bjuds han inte längre in till officiella statliga festligheter och konferenser, vilket skapar spänningar mellan jobbet och bloggen.

– Jag är inte rädd för att staten ska döda mig eller min familj, sånt händer inte i Kuba. Det handlar snarare om att det uppstår problem på jobbet.

Bloggare som Valle Roca ger han inte mycket för. Enligt honom får de radikala antiregimbloggarna pengar av exempelvis USA för att kritisera staten.

– Dessa människor är inte ärliga och de står för principer som inte är förenliga med Kuba.

Arbetar dygnet runt

Peralo står lutad över disken i den statliga mataffären. Mängder av rom står uppstaplad och tar upp hälften av hyllorna. På den andra halvan finns några kexpaket, godis och bröstmjölksersättning. Nästa blogginlägg ska handla om matpriserna och Peralo är i full fart med att ställa frågor till det uttråkade butiksbiträdet.

Trots att bloggen bara är en hobby arbetar han med den dygnet runt, varje ledig stund. Helst skulle han vilja kunna betala skribenter, så att han kunde få lite avlastning och ta en efterlängtad semester.

– Förra gången jag tog ledigt i några dagar trodde läsarna att jag hade blivit kidnappad av regeringen, säger han hälften på skoj, hälften på allvar.

Hans förhoppning är att bloggen inte ska behövas i framtiden eftersom de statliga medierna slutat censurera radio- och TV-sändningar och artiklar.

Bloggar är marginella

Angel Ribeau, Orlin La Rosa och Abieri Ribeau står tätt intill varandra och skrattar framför en smarttelefon. Det är dags för helgsamtalet till Angels syster och La Rosas svägerska i USA och hela familjen vill vara med och kolla läget i det förlovade landet. Det är först det senaste året som de har kunnat ha längre samtal med varandra, tidigare har det helt enkelt varit för dyrt. La Rosa minns första gången hon skypade med sin svägerska.

– Vi försökte och försökte få till en bra uppkoppling och när det väl gick och vi fick se varandra började hela familjen att gråta, säger hon och hennes man flikar in:

– Det här är det bästa som har hänt oss och en av få bra saker som hänt i Kuba. Det är något som påverkar hela ens liv positivt. Jag är 43 år gammal och hade aldrig drömt om detta, säger han.

Liksom de flesta andra hotspot-användare utnyttjar familjen La Rosa-Ribeau internet i första hand för att hålla kontakt med släkt och vänner – bloggar läser bara ett fåtal av kubanerna.

Gusel Ortiz, journalist på dagstidningen Juventud Rebelde, tror sig ha en förklaring.

– Bloggar är så nya här i Kuba och det är inte många som har upptäckt dem. Dessutom är internet väldigt dyrt och många har släktingar utomlands som de prioriterar.

Hon hänvisar till andra länders surfkultur när de nyss fått internet.

– I början surfar man bara på Facebook, kollar mail och skickar sms, men när fler och fler kopplar upp sig börjar man söka mer efter information och till exempel läsa bloggar.

Text: Izabella Rosengren
Foto: Malin Palm