W.G. Sebald var inte bara en svindlande prosaist. Nu har hans dikter för första gången kommit ut på svenska i översättning av Axel Englund. I samband med översättningsvolymen kommer Englund också ut med en närläsning av dikterna som för oss djupt in i Sebalds poetiska landskap.
W.G. Sebald föddes 1944 i sydtyska Wertach och är något av en litteraturens förvandlingskonstnär. Gång på gång avslöjade han under sin författarbana nya sidor, och fortsatte att göra så även efter att han förolyckats 57 år gammal 2001. Han drabbades av en hjärtattack medan han körde, slirade över till motstående fil och krockade med en lastbil. Från den skönlitterära debuten med den episka långdikten Nach der Natur. Ein Elementargedicht (1988) till Svindel. Känslor (1990, på svenska 2009, i översättning av Ulrika Wallenström liksom alla här nämnda verk) och den sista romanen Austerlitz (2001, på svenska 2003); från akademiska texter till den friare essäistiken, fusionen mellan dokument och fiktion, som i Logi på landet (1998, på svenska 2014) och Utvandrade: fyra berättelser (1992, på svenska 2002).
När Sebalds dikter för första gången kom ut i Tyskland, 2008, i samlingen Über das Land und das Wasser, skrev kritikern Andreas Isenschmidt att ingen förväntat sig denna Sebalds sista, postuma förvandling. Med de 61 noggrant formade dikterna stod Sebald helt överraskande framför oss som poet. Nu har också ett urval kommit ut på svenska, Bokstavsspåret, i litteraturvetaren Axel Englunds översättning.
Med tanke på att Sebald publicerade sina första prosaverk först i mitten av sin levnadsbana medan han skrev dikter under hela sitt liv, frågade Isenschmidt om vi nu måste revidera bilden av en av de mest betydande tyska prosaisterna under 1900-talet, men svarade själv att de främsta dikterna är de vars tematik Sebald återanvänder i sin prosa. När man ställer dessa främsta dikter vid sidan om den episka, svindlande prosan ser man att Sebald var en första klassens prosaist, men en ”högst andra klassens poet”, menade Isenschmidt.
Vandra i dikten
Översättaren Axel Englund är dock av en annan uppfattning. Vid sidan om dikttolkningarna i Bokstavsspåret han han författat en studie med titeln Landskapsläsning. Utfärder i W. G. Sebalds poesi. I varje fall undviker han – som litteraturforskare på gott och ont ofta gör – att värdera. Istället vill han läsa dikterna i egen rätt och lämna prosan därhän. Han beskriver själv sin studie som en långsam vandring längs några av stigarna i Sebalds diktlandskap, ett landskap som uppmanar läsaren att stanna upp och läsa noggrant och tolkande. Det långsamma vandrandet har han gemensamt med Sebald. I en citerad intervju menar Sebald att ”vandra omkring till fots i landskapet är ett sätt att tillägna sig det förflutna, som ger en av de bästa möjligheterna att få syn på något”. Andra färdmedel är helt enkelt för snabba.
Denna hermeneutiska vandring börjar 1964 med Sebalds allra första publicerade dikter, fem stycken som trycktes i Freiburger Studenten-Zeitung. Den första dikten skildrar en tågresa genom ett stumt landskap:
Svårt att förstå
är nämligen landskapet,
när du far förbi med snabbtåg
från ett håll åt ett annat,
medan det stumt
betraktar ditt försvinnande
För Sebald fanns det inga oskyldiga tyska landskap, de är för alltid förknippade med det fruktansvärda dödsmaskineri ur vars aska hans generation växte upp. Också tåget i sig är laddat med betydelse, detta fordon som fraktade Europas judar mot utplåning. Utan järnvägen – ingen deportation. Det högteknologiska snabbtåget kontrasterar också mot landskapets stillhet, det som stumt ser en försvinna. Dikten kan läsas som en bild av vår undergång; medan människan som art dör och försvinner kommer landskapet att finnas kvar i långsam men ständig förvandling.
Det var först sedan Sebald flyttat till Freiburg för att studera och läste tidningarnas rapporter från Auschwitzrättegångarna (1963–1965) som han till fullo förstod vad som skett under krigsåren. Det var också då han förstod vidden av den tystnad som rått under hela hans barndom kring allt som hade att göra med kriget. Han läste och influerades av Frankfurtskolans teoretiker, särskilt framhåller Englund influenserna från Adorno, vars utsaga att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz satte djupa spår hos den unga diktaren. Dikten, skrev Sebald senare i en essä, är amoralisk men fortsätter att existera ”med samma tvivelaktiga rätt som det samhälle som alltid överlever, trots allt vad det ställt till med”. Han avslutar sin essä med orden: ”Dikta får man inte längre, krafsa går bra”. En utsaga som kan läsas som ett slags personlig poetik.
En mångskiktad väv
Tystnaden är hela tiden starkt närvarande, inte bara i det stumma landskapet utan även i det stumma hos människorna. I en av debutdikterna är platsen en kolonilott:
Sopade till högar
är löven.
Snart – på en lördag –
kommer en man
att elda upp dem.
Englund frågar: ”Rymmer tanken på elden, och diktröstens blick på de döda löv som skall brännas, några rester från de krematorier där tjugo år tidigare högar av döda kroppar förbrändes?” Kanske, det finns i alla fall något obehagligt i dikterna, något som inte uttalas, en stillhet som är allt annat än harmonisk. Englund översätter Sebalds ”Samstags” till ”på en lördag”, men förlorar då den iterativa betydelsen som finns i den möjligen mer korrekta översättningen ”lördagar”, och som indirekt pekar mot den judiska sabbaten. Emellanåt tenderar Englunds översättningar att bli lite väl omständliga, eller ordrika, och borde kanske oftare ha rättat sig efter Sebalds förtätade, komprimerade stil. Men i stort finns det inget att anmärka på den följsamma, inlyssnande och klara svenska som lyckas förmedla dikternas olika betydelseplan. Englund är lika uppmärksam i fråga om dikternas ljudande, fonetiska skikt (allitterationer och assonanser) som dess betydelser. Jag antecknar ibland ett ”nja” och ett ”denna tolkning håller inte” när han tar en väg som till en början inte övertygar, men som sedan leder till något man instinktivt förstår att är sant. Exempelvis i dikten ”Stilla novemberväder” som börjar i Berlin och Lustgarten, därifrån diktjaget färdas (med tåg) till en poesiuppläsning med poeten Jessie Kleemann. På ett bokstavligt plan framstår den som en stämningsdikt som slutar i en exotisk händelse, när diktjaget för första gången ”ser en livs levande / grönländsk / poet.” Men i Englunds övertygande läsning blir dikten i Dantes efterföljd ett nedstigande till dödsriket.
Inte minst lyckas Englund övertyga genom att noggrant och metodiskt gå igenom diktens intertextualitet. Framför allt i sina tidigare dikter spinner Sebald fram en rik textuell väv, vars ”komplexitet gör dikten svår att följa och får den att att dra sig undan alla klara innebörder läsaren försöker tillskriva den”. Om man i Roland Barthes efterföljd liknar texten vid en dalsluttning där ljusen, färgerna, ekona, fågelskrien och stigarna är halvt igenkännbara, ibland helt okända, fungerar Englund som en kunnig ciceron som tar oss med på en vandring och gör oss uppmärksamma på tecknen.
Lätthetens återkomst
Englund ägnar tre kapitel åt Sebalds symbol- och referenstyngda tidiga dikter, poesi som skyltar med sin bildning, inte helt olikt T.S. Elliots Det öde landet. Emellanåt är det faktiskt intressantare att läsa tolkningarna av Sebalds tidiga dikter än att läsa själva dikterna.
Intressantare och njutbarare är då – som Isenschmidt skriver – de senare dikterna, de som kommunicerar med läsaren snarare än vänder sig bort från denne. I den andra sektionen av Bokstavsspåret möter vi en Sebald som är mer igenkännbar för den som läst hans prosa. Den kulturhistoriska blicken, hans intresse för de tyska romantikerna, och lättheten som inte ska misstas för banalitet. Här finns till exempel dikter om Goethes kärlekshistoria med Ulrike von Levetzow i Marienbad, om Chopin och om Tjechovs död:
När dagen bräcker
lägger läkaren sig
över hans hjärta,
ger honom morfin
och ett glas champagne.
Hemresan tänkte han
sig med österrikiska
Lloyd från Marseille
till Odessa. Istället
kommer man att frakta
honom i en kyld grön
godsvagn […]
Den avslutande delen i Bokstavsspåret rymmer ett urval av Sebalds allra sista dikter, ett slags mikrodikter, som han i olika varianter publicerade på engelska och tyska i For years now (2001) och Unerzählt (2004), båda i samarbete med bildkonstnärer – Tess Jarey respektive Jan Peter Tipp. De båda konstnärerna var omedvetna om att Sebald skickat dem variationer av samma dikter. Englund menar att detta var ett slags sista poetiska gest – ”Sebald”, skriver han, ”undvek medvetet ett förhållningssätt gentemot poesin som väntar sig att den skall mynna ut i ett mästerverk för evigheten, och lät den istället vara en pågående process”, kanske just för att komma förbi problemet med att skriva dikt efter Auschwitz. I vissa av mikrodikterna återkommer tematiken kring hur man ska avläsa landskapet och försöka få syn på historien, som i dikten ”Det sägs”:
Det sägs
att Napoleon
var färgblind
& blod för honom
lika grönt som
gräs
Enligt amatörhistorikern Alfonse Huyghens, som Sebald under en tid skrev ett prosaarbete om, hade Napoleons blodiga slagfält sin orsak i hans färgblindhet, ju mer blod ”desto friskare tycktes honom gräset spira”.
En mångsidig lyriker
Mikrodikterna tycks antyda stunder av epifani, plötsliga uppenbarelser, men de är ofta på villovägar som inte verkar leda någonstans. Och gott så. Men ibland kan man ifrågasätta urvalet, den tyska samlingen Über das Land und das Wasser är betydligt fylligare, och man kan undra varför inte de starka dikterna ”Erinnertes Triptychon einer Reise aus Brüssel”, ”Gefühle vor, New Jersey Journey”, eller dikten om hur den döda Beethoven ibland besöker sitt museum för att komponera musik, har tagits med.
”Mitt medium är prosan” har Sebald sagt, men den samling dikter som nu ges ut pekar ändå mot en liten annan Sebald, igenkännbar men främmande. Englund visar hur Sebald på samma gång är traditionell och modern, hur han knyter an till historiska genrer, som romantikens balladdiktning och folkvisor, men med en modernistisk poetik ”av brott och söndringar” som låter dem ”komma ut på andra sidan” som något annat, något som varken kan betecknas som romantisk eller modernistisk poesi, utan är Sebalds egen brygd och som pekar mot vad Englund kallar för ”en post- eller senmodern estetisk sensibilitet”.
Det är dikter som till sin läsare ”talar lågmält och indirekt och vänder sig till hälften bort från de ämnen den närmar sig”. Man kan säga att vad Englund gör är att vända dem mot oss, dra upp kontrasterna, öka skärpan. Landskapsläsning är riktigt bra litteraturhistoria. Men när det gäller Sebald, återvänder jag hellre till Austerlitz, Svindel. Känsla eller Logi på landet.
Mats O. Svensson
Landskapsläsning.
Utfärder i
W. G. Sebalds poesi.
Axel Englund,
ellerströms, 2016.
Bokstavsspåret.
Dikter i urval 1964–2001.
W. G. Sebald, ellerströms, 2016.
