Afrofrisyr, perukhysteri och Dippity-Do

av Vilhelmina Öhman

– Intrasslad i hårets historia

maria-antas-har-webbMaria Antas debuterade år 2013 med En stor bok om städning innehållande essäer om denna vardagliga handlings kulturella, historiska och könsmässiga kontext. I Hår – Fint, fult, fräckt och fusk (2016) gör Antas en motsvarande utredning i nio essäer, men trasslar denna gång ut hårets historia. Med avstamp framför badrumsspegeln med fön och borste i händerna till rokokons perukhysteri, franska revolutionens korta Titusfrisyr, 1960-talets Dippity-Do (ett hårgel), 1970-talets afrofrisyrer och långa luggar tillbaka till idag. Antas utgår från de vardagliga ritualerna och tar oss till hårets politiska och ekonomiska dimensioner.

Men jag har svårt att komma igenom de första essäerna. Orkar jag med mera självförakt? Kanske lite till.

”Vissa dagar känner ena handens fingrar värmen från fönens plastskal, medan den andra handens fingrar ligger runt ett borstskaft. Håret ska tillrättaläggas; jag börjar från vänster sida av huvudet, besöker nacken, vet att jag egentligen borde blåsa form i pannluggen innan den torkar.”

Senare i läsningen visar det sig att det fanns en mening med kritiken av det egna bångstyriga håret. Antas visar att hårvårdsindustrin, som resten av skönhetsindustrin, vinner (i synnerhet) på kvinnors känsla av otillräcklighet. Enligt Antas är prognosen för den globala hårkosmetikindustrins omsättning att den kommer att växa från 75 miljarder dollar per år till 94,5 miljarder inom tidsrummet 2012-2021. Bara löshårsindustrins vinstmarginaler är 125–150 procent eller mera, och i Indien är löshår, efter IT och medicinska produkter, den viktigaste exportvaran. För sex år sedan var priset 100 000 dollar per 400 kilo hår och priserna var då på väg upp, noterar Antas. Hår är alltså lukrativt och där det finns vinst finns det risk för exploatering.

”Jag ser hur historiens mönster upprepar sig. När kvinnor skapar sina egna uttrycksformer för sitt hår, reagerar männen och deras institutioner med varningar, lagar, vitsar eller förbud.”

Det är en feministisk analys av kvinnors och rasifierade personers frigörelse och underkastelse via hår. Antas debatterar ”relaxern” som plattar håret till den vita normen, slöjan som väcker misstänksamhet i Europa i dag och den kortklippta och kanske därför upproriska Titusfrisyren, som var populär bland kvinnor efter franska revolutionen och som var kortvarig i hårets historia. ”Kort hår på ett kvinnohuvud var för mycket för konventionellt tänkande män som såg kvinnligheten falna när kronan på kvinnans huvud hade trimmats”, skriver Antas. Läkarvetenskapen hjälpte till, som ofta fallet är när det gäller kvinnors frigörelse, med att eliminera den oönskade frisyren. Det sades att kort hår framkallade fysiskt och moraliskt sjukliga tillstånd som tand- och huvudvärk, migrän, förtvivlan, ansiktsblödning, blindhet, dövhet, körteltumörer och andlig slöhet. Läkarvetenskapen slog också fast vid början av 1800-talet att tunt hår eller total skallighet hos män berodde på brist på erotisk vätska eller överdriven masturbation.

Det är ibland hårresande fakta Antas tar upp, som när hon räknar upp ingredienserna till diverse hårgeléer, men jag känner mig mest road och upplyst av essäerna. I slutet när Antas diskuterar tv-serierna Charlie’s Angels och Sex and the City blir analysen dock lite tom. Boken har varit så förträfflig hittills, men nu dåsar jag nästan till. Det känns som uttjatade ämnen – vad mer kan en säga om dessa serier som inte redan sagts?

Antas avslutar med tanken om att hår bara är hår. Men Antas har också bevisat för mig att hår har politiska och ekonomiska dimensioner. Det finns kraft, humor, temperament och närvaro i hennes språk. Jag hoppas att jag får läsa mycket mera av henne i fortsättningen.

Vilhelmina Öhman

Maria Antas: Hår – Fint, fult, fräckt och fusk. Förlaget, 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.