Hanya Yanagiharas brutala bok ”Ett litet liv” är en osannolik bästsäljare, en drygt 800 sidor lång roman om sexuella övergrepp och våld. Vi träffade USA:s nya litterära stjärna i New York.
Klockan är 08.32. Det är onsdagsmorgon i New York. Nedför Mercer Street blåser en iskall vind. Boken Ett litet liv ligger intill en kopp kaffe och en ljudinspelare på ett restaurangbord. Den som går förbi bordet kanske lägger märke till boken för att den är så tjock – en riktig tegelsten. Eller för den märkliga svartvita omslagsbilden, fotot Orgasmic man av Peter Hujar. Känner man till boken vet man att den är en av förra årets storsäljare i USA och måhända sneglar man då upp på personen som sitter vid bordet, iklädd en välstruken blodapelsinröd klänning, och känner igen henne som dess författare och en av USA:s nya litterära stjärnor – Hanya Yanagihara.
Då hon pratar är hennes röst är självklar, klangfull. Hon tvekar i stort sett aldrig och använder inga fyllnadsord. Det låter nästan som om hon läser högt ur en bok när hon talar om Ett litet liv. Det är en osannolik bästsäljare, inte bara på grund av sin tjocklek – den är över 800 sidor lång (732 på svenska).
Romanen börjar som en berättelse om livet efter college, men byggs sakta upp till något helt annat och mycket mörkare. Övergrepp, våld, självskadebeteende och sjukdom, detaljerat återgivna utan pardon, fyller sidorna: inga typiska ingredienser i en amerikansk bästsäljare. Hennes redaktör försökte förmå henne att ta bort delar av det brutala innehållet ”för att skona läsaren”, men författaren vägrade.
– Ingen trodde att den skulle sälja. Varken jag, min agent eller min redaktör. Jag siktade på 5 000 sålda exemplar, säger Hanya Yanagihara.
I skrivande stund har boken sålt i över 700 000 exemplar enbart i USA och Storbritannien, den har översatts till 21 olika språk och legat på bästsäljarlistor i bland annat Danmark och Holland. Samma oktoberdag som vi träffas på restaurangen i Soho ges den ut i Sverige.
Ett litet liv handlar om de fyra vännerna Jude, Malcolm, Willem och JB och deras liv i New York. Framförallt får man följa advokaten Jude. Han är föräldralös och det dröjer inte länge förrän man förstår att han bär på en lång rad hemligheter och trauman, att han såväl kroppsligt som mentalt är ärrad av ett hemskt förflutet.
– Jag är inte så intresserad av övergrepp, men jag är intresserad av maktmissbruk. Det är det all fiktion handlar om egentligen. Om en obalans, säger Yanagihara.
Övergrepp präglar även hennes första bok, The People in the Trees, en roman baserad på historien om en vän till hennes familj, Nobelpristagaren Carleton Gajdusek. Den berömde forskaren i medicin föll i onåd när han fälldes för att ha förgripit sig på en ung pojke från Papua nya Guinea som han adopterat. Yanagiharas första bok handlar med andra ord om en förövare. Den andra fokuserar på ett offer, Jude.
– Som så många andra är jag mer intresserad av ärret, vad som händer med det under åren, hur det stämplar, stigmatiserar och formar personen. Jag hoppas att läsaren avslutar Ett litet liv med långt fler frågor än svar. Och en av de saker jag vill att de ska fråga sig är: är livet alltid värt att leva?
Det är en fråga som Jude återkommande ställs inför. Trots att han som vuxen får uppleva äkta kärlek, och har en framgångsrik karriär som advokat, blir han inte fri från sitt förflutna och hans liv kantas av övergrepp, fysiska plågor och självskadebeteende
Sin första roman skrev Hanya Yanagihara ”i ensamhet under arton års tid”. Den andra i ”ett febrigt tillstånd, varje kväll och helg under arton månader”. Ett litet liv blev till efter att hon sålt The People in the Trees till ett förlag, men innan den kommit ut i handeln. En tid hon beskriver som ”underbar och fri”. Full av självförtroende, och ännu ovetande om att debuten skulle bli en total kommersiell flopp (The People in the Trees fick bra kritik men sålde urdåligt), tillbringade hon kväll efter kväll med att hamra ned nästa roman på sin dator. Hon gick knappt ut. Raka vägen från jobbet hem till tangentbordet. Hon skrev tills hon rent fysiskt var för trött för att fortsätta.
På grund av fokusen på övergrepp väcks frågan om hur självbiografiska hennes romaner är. Redan innan ens någon fråga i den riktningen ställts, faktiskt innan ens intervjun hinner påbörjas, garderar hon sig mot den.
Yanagihara är till yrket journalist och redaktör. Hon har jobbat för både Condé Nast Traveler och T: The New York Times Style Magazine som hon nyligen sade upp sig ifrån (hon söker i skrivande stund efter ett nytt jobb som ”kan ge mig struktur så att jag finner ro till att skriva en till bok”). Vi kallpratar därför först lite om branschen och yrket. Hon glider in på ämnet intervjufrågor.
– De tenderar att vara väldigt olika beroende på vad kulturen är intresserad av för tillfället. I Spanien till exempel frågade nästan varje intervjuare om jag kände att jag lever ett falskt vuxenliv eftersom jag inte är gift eller har barn.
Frågorna säger mycket om ett lands neuroser och fixeringar. Och ofta är de ganska tuffa. I Nederländerna och Belgien frågade alla, vilket ingen gjort här i USA, om jag har blivit sexuellt utnyttjad och om det var därför jag skrev boken.
Det hade jag också tänkt fråga men på ett lite subtilare sätt.
– Haha!
Är det vad alla vill komma underfund med?
– När jag lärde mig att läsa kritiskt under 1990-talet lärde jag mig att skribenten, författaren och vad han eller hon har gjort och jobbat med, vem han var och vad han hade tänkt inte hade att göra med texten. Alla vet, i alla fall i Amerika, att det är så man ska läsa kritiskt. Men av olika anledningar är det inte praxis längre. Så jag tror att frågan är oemotståndlig.
– En författares personliga detaljer kan vara fascinerande små godbitar men de borde inte djupt förändra hur man läser en bok. Nuförtiden är det är ett gammalmodigt sätt att tänka, men jag tycker att det är det rätta sättet.
Hon resonerar vidare att ett författarskap består av två yrkesroller, den skrivande, vars sysselsättning väsentligen är inåtvänd och ensam, samt författaren, som sysslar med ett uppträdande, ett utåtriktat, förklarande arbete. Man bestämmer själv balansen mellan de två, hur mycket man vill delta med sin privata person i diskussionen kring sin bok.
Och var står du i det valet?
– Jag ger vanligtvis mycket undvikande svar, precis som det jag just gav dig.
Text: Martin Brusewitz
Foto: Jenny Westerhoff
