7/2-2016
De tecknar av mig – brett och spretigt, på stora bruna papper rivna från rulle.
Träkolet ger variation. Det går att teckna exakt med ljus och skuggor, men det går också att ta i brutalt och hårt och svart. Och man kan göra en svepande gest med handen för att sudda eller använda engelskt vitt formbröd som formas till runda bollar.
Kolet bestämmer uttrycket.
Någonstans i min unga tonårstid började jag förföras av tanken att stå krokimodell. Lockelsen föddes djupt försjunken i en av alla de böcker som jag vid tidpunkten slukade. Jag kan inte minnas vilken, men under ett av mina nuvarande krokijobb nämnde någon den norska författaren under pseudonymen Cora Sandel och böckerna om Alberte som enligt dem varit, och fortfarande är, inspiration för många unga konstnärer. Böckerna skrevs mellan 1926 och 1939.
Jag lånade böckerna och läste dem (på nytt) nu tjugo år senare. Den första, i vilken Alberte befinner sig i Norge, kunde jag minnas klart och tydligt. Särskilt kölden och kaffet. Som krokimodell utsätts jag ständigt för köld.
26/1-2016
Tänker tillbaka ett år i tiden då jag i ett angränsande rum innesluten i en cirkel av stearinljus blev avtecknad. Ljuset och värmen var milt i det annars kyliga rummet.
Idag fryser jag trots infravärmaren. Jag virar en yllesjal kring halsen och drar på yllestrumporna i pausen, men det hjälper inte.
Jag ser ut på ett stort träd som nu under vintern är kalt och svart mot den vita himlen. Funderar på hur det skulle gestalta sig om jag sätter punkter på alla ställen där grenarna och kvistarna möts. I trädet sitter småfåglar, deras siluetter är lika svarta mot himlen som trädet. Lyssnar på torra kolpennor mot torrt papper.
Och kanske minns jag lite av den andra boken också. I den står Alberte modell. Men där framställs inte modellivet som något glamoröst, snarare långa sekvenser av kyla och plågsamma ställningar, få pauser och griniga konstnärer.
För i början av 1900-talet var konstnärsmodellyrket inte något eftersträvansvärt. Det var ett slitgöra. Elisabeth Bronfen skriver: […] the birth of the poet (artist) – necessarily entail someone else’s death.”
Jag kan ibland fortfarande erfara detta, det plågsamma i att stå modell:
2/10-2015
Jag står hårt mot trägolv. Redan efter ett par minuter blir jag varse tyngden som ligger på höger fot. Fotsulan bränner. Nästa smärtpunkt blir höften och två minuter senare känner jag av tummens position där jag håller den mot min höft. Fem minuter har passerat och redan tre smärtpunkter som tenderar bli ohållbara i ytterligare femton.
Men fotsulan domnar och smälter in i golvet, tummen bedövas och kvar bli en dov smärta i höften. Min blick ligger på en vit betongvägg.
Jag ser fyra kvinnor dansa där på ytan som påminner om målningen La Primavera av Botticelli. Först tror jag att det är någon som tecknat med kol eller blyerts, en skiss kanske eller ett avtryck av något slag. Men bilden är bara en illusion av min fantasi. Kvinnorna är bara väggens ojämnheter, skuggor i den inte helt släta betongen.
”Kvinnans funktion inom 1800-talets diskurs var att förlösa mannens kreativa energi, hans skapande kraft”, skriver Anna Höglund. Kvinnan påvisar här ett av borgerskapets kvinnliga ideal – kvinnan som passiv för mannens behag. ”Mannens sexuella makt över kvinnan genom den manliga blicken är central inom den västerländska kulturen, kvinnan tittar inte, hon blir tittad på”, skriver Elisabeth Bronfen.
Jag drömde om att vara den där passiva kvinnan som förlöste mannens kreativitet och fick honom upphetsad. Kanske uppstod det begäret i fantasin där jag – vacker, naken, betraktad som ett objekt – berör till den grad att mannen tappar sin besinning. Men min bekännelse häri befäster i själva verket mannens makt över sin musa och inte tvärtom. Foucault skriver:
”För makten som på så sätt tar hand om sexualiteten blir det en plikt att snudda vid kropparna; den smeker dem med ögonen; den intensifierar vissa områden av dem; den elektrifierar ytor; den dramatiserar ögonblick av dunkel upphetsning. […] makten förankrar njutningen som den just jagat fram ur dess gömställe.”
Under 1800-talet var det inget konstigt med kvinnor som led av klenhet och olika sjukdomstillstånd, samhället uppmanade i själva verket kvinnor att bli sjuka. Sandra Gilbert skriver:
”[…] the aesthetic cult of ladylike fragility and delicate beauty no doubt associated with the moral cult of the angel-woman obliged genteel women to kill themselves into art objects: slim, pale, passive beings whose charms eerily recalled the snowy, porcelain immobility of the dead.”
Och så fort kvinnan var för utmanande fördömdes hon totalt. Vad som är symptomatiskt med transformationen från att vara musa; (givare) till den som tar; (den skapande) är att hon blir steril. Hon måste offra sitt moderskap i egenskap av skapande kvinna. Enligt Virginia Woolf kunde kvinnorna i enlighet med dåtidens normer aldrig välja både karriär och familj. Mannen stängde in kvinnan i den privata sfären och hade henne under kontroll.
Jag har aldrig velat underkasta mig mannen. De sexuella fantasierna handlade snarare om att tillfredsställande kunna kontrollera mannen.
2008
Drömmen att stå modell var lockande… att förföra. Att bli avmålad, smekt av en pensels sensitiva drag. Att bli beskådad in i minsta detalj. Granskad och förevigad av en annan människas syn. Hon njöt av att stå modell inför Konstnären. Hennes sexuella fantasier eggade henne. Hennes kropp var vital och hon visste hur man skulle stå för att teckningarna skulle bli uttrycksfulla. Hon älskade vridningar, de poserna blev alltid fina. Hon vred sig runt en axel på hundraåttio grader samtidigt som hon varierade fötternas och armarnas placering och huvudets vridning. Hon tänkte på mellanrumsformer och förkortningar för att det skulle bli bra balans i bilderna.
Han tecknade med svart kol.
– Byt!
Värmefläkten surrade, strålkastarskenet lyste upp hennes pärlvita hud och skapade skuggor på den svarta fonden bakom henne. Runt Konstnären låg travar med papper av olika kvalitet, penslar i alla storlekar och tuber med oljefärg, akryl, pennor och hinkar med vit bakgrundsfärg till målningarna. Stora dukar hängde upptejpade med maskeringstejp direkt på väggen. Han arbetade alltid med hög musik, som i sin monotoniska rytm fick honom att arbeta frenetiskt utan uppehåll i timmar i sträck. Han var professionell i sin roll som konstnär och hur mycket han än önskade att få smeka hennes lena hud, så förträngde han sitt begär genom att följa linjernas böljande former och låta streck efter streck fylla det tomma pappret.
Jag ville vara demonkvinnan som förförde och utnyttjade, samtidigt som jag nu efteråt förstår att det även handlade om bekräftelse och en stor dos längtan efter att bli gravid. Det är krasst men det är sant. Men där fanns också en dos av något vi kallar kärlek.
Om jag hade levt för hundra år sedan kan jag bekänna att jag med stor sannolikhet varit en av de kvinnor som skulle offrat sin karriär för hem och familj, eftersom barn för mig är livsnödvändigt.
Vi samtalar ofta om det, jag och min fästmö, hur mycket vi har att tacka dem för – de kvinnor som offrade allt för sin frihet för över hundra år sedan. Som banade vägen för det liv som jag lever; som krokimodell med en dotter som är färgad, har en fästmö och nyss har skaffat barn med en nära vän.
Kanske började det hela med Alberte i 1930-talets Paris som till slut efter livsförnekelse och misär fullföljde sin författardröm. Kanske var det hon som fick mig att strunta i andras åsikter och teckna mina egna linjer över knaggliga ark.
Möjligtvis har jag alltid varit både musa och monster. Den som ger, men som kräver att få tillbaka. Och det skrämmer männen, den där osäkerheten. Dubbelheten i kvinnan som musa som ger allt och den andra kvinnan som faktiskt förväntar sig samma sak tillbaka skapar en, som Freud uttrycker det: kuslig intellektuell osäkerhet, vilket i sin tur leder till att mannen behöver kontrollera kvinnan och döda henne.
Jag har haft män som just känt sig tvungna att döda mitt jag för att behålla sin maktställning (detta genom psykisk och fysisk misshandel). Jag möter en annan krokimodell som uttrycker det här med makt och förväntningar ur en annan synvinkel:
24/2-2016
Möter samma modell igen, hon som har ADHD. Att vara krokimodell passar henne eftersom det är när hon jobbar ensam som hon kan glänsa. Med sig själv och sin kropp blir hon stjärnan. I grupp blir hon snarare en avvikelse, en som inte kan det sociala samspelet och därför fryses ut.
Hon talar om obehaget att stå med ryggen vänd mot eleverna. Det uttrycker hennes utsatthet. Hon vill känna kontakt med dem som tecknar av. Och det faktum att läraren ber henne stå bortvänd blir en symbol för kontroll, och hon vill inte bli kontrollerad. Det hör ihop med att bli utnyttjad och trampad på.
Åter till mina första tankar kring att stå krokimodell, som i mångt och mycket handlade om mitt eget kontrollbehov. Genom att stå naken inför andra hade jag kontroll över min egen kropp och mitt sinne. Ett slags duktighetskomplex.
2/10-2015
Krokiläraren talar om Laurence Sterne och om boken Tristram Shandy som skrevs på 1700-talet. Tänk att försöka skriva en roman i realtid. Det är ju helt omöjligt, men Tristram Shandy är ett gott försök. Det finns ju ingen möjlighet att skildra en dag, där läsarens tid är likvärdig med händelsernas faktiska tid.
Hur skulle det bli om jag som krokimodell försöker skriva i samma tempo som mina tankar vandrar där jag står? Okej låt mig göra ett försök på en minut:
Jag sätter på tidtagaruret… nu:
Dramatiska ställningar, sade han, undrar om de tycker om den här? Den blev visst lik posen som han precis illustrerade. Men mina spretande fingrar är ju bra, och höften som skjuter ut sådär. Jag kanske ska göra några fler ställningar med spretande fingrar? Nästa halvsittande, vänd åt andra hållet med spretande fingrar mot underlaget kanske, eller ska jag stå framåtlutad kanske med armarna bakåt och fingrarna spretiga? Går det spreta med tårna också, om jag står på tå? Nu har jag stått åt vänster och höger, så nästa får iallafall bli med ryggen mot dem, och kanske en vridning. Nej, nu får jag bestämma mig, klockan ringer väl när som helst. Åh, den där blev ju uttrycksfull (ser på en teckning som läraren fäster upp på väggen). Ja, höften blev bra och handen. Det där ljudet är härligt, de skyndar sig, alla kommer inte hinna klart, det hörs. Kolen mot pappret, torrt mot torrt, överallt, hastigt. Riiiing…
Kenneth Clark uttrycker vår upplevelse av att betrakta en målning med en naken kropp som instinktivt, det som vi ofrivilligt upplever som ett första omedelbart intryck. Detta kan sedan omsättas i mer ingående tolkningar eller frågeställningar kring den nakna kroppen i konstverket. Den första upplevelsen handlar därför om närhet till en annan kropp:
”The desire to grasp and be united with another human body is so fundamental a part of nature, that our judgement of what is known as pure form is inevitably influenced by it; and one of the difficulties of the nude as a subject for art is that these instincts cannot lie hidden, […].”
Denna längtan av förening med en annan kropp behöver inte handla om lust eller sexualitet utan även om närhet i form av förälder/barn förhållande likväl som vänskap eller syskonskap. Det är en fundamental mänsklig inre drift att söka bekräftelse. I konsten har vi möjligheten att betrakta en naken kropp utan tabun och kan säkert uppleva det som Clark uttrycker. Men hur är det med krokin? Hur förhåller sig en elev till en levande naken kropp fri att betrakta ingående och helt öppenhjärtligt? Jag har inte undersökt detta, men vi kan försöka föreställa oss konstelevens blick genom följande tre övningsbeskrivningar:
29/1-2016
Ett första sätt: Abstrakt expressionism – att nollställa sig själv. Korta ställningar 2–3 min.
Apollinaire – poet i krig. Han upptäckte att folk som är sårade och har ont skriker rakt ut vad de tycker och tänker helt förbehållslöst. Det är det undermedvetna som ger sig tillkänna.
Det handlar om att befria sig från kedjor (linjer), att inte se på pappret. Att hitta det som är väsentligt och sedan relatera resten av figuren till det; att se helheten.
I det snabba tecknandet blir det en spänning i linjerna. Det är svårt att teckna dynamik med en slö linje. Det gäller att reagera på modellen utan att tänka.
Resultatet visar det som är till skillnad från nästa övning där tecknandet handlar om hur det ser ut.
Standard: Titta, Tänka, Teckna = tre T. Mellanlånga ställningar 5-10 min
Detta stadium är ett studiemoment som alla behöver för att lära sig se hur något verkligen ser ut, men det betyder inte att resultatet blir spännande eller bra, det visar inte hur något verkligen är. Och det är inte alltid kul att titta på.
Ett tredje sätt att teckna på är: Efterkonstruktion. Långa ställningar 15-20 min.
Att teckna efter erfarenhet. Summan av alla de bilder vi sett. Att studera en kropp och välja ut det mest essentiella, därefter lämna modellen och teckna ur minnet.
Jag (modellen) sitter i angränsande rum. Eleverna tycker att det är svårt, de tittar ingående, men så fort de lämnat rummet och sätter sig ned framför pappret har de redan glömt.
Under tiden eleverna tecknar, vandrar mina tankar.
Jag läser Älskade av Toni Morrison. Ute regnar det över Göteborgs hamn.
Det är fint att stå naken framför ett regnstinnt fönsterglas. Infravärmen bränner min hud. I boken som jag läser är huset centralt och de andar som befolkar dem. Här kan jag känna den första ägarinnan smyga över fiskbensparketten. Det var här hon bodde, innan hennes lägenhet tillföll konstskolan.
Eleverna skriver upp information om min ställning. Vilar på höger ben. Höften skjuter ut. Vänster ben har foten vinklad utåt vänster. Höger hand på övre bäckenbenet. Vänster arm korsar kroppen och tar tag i höger hand. Huvudet vridet åt höger och blicken är vänd nedåt. Öppen bröstkorg. Sedan får de inte se mig mer utan tecknar efter minnet och instruktionerna. Jag sitter och antecknar detta under tiden. Ser på balkongen; vridet järnsmide.
I pausen pratar jag och läraren om skillnaden mellan att vara strippa och krokimodell. Han jobbade som ung på en strippklubb där tjejerna rev sönder hans teckningar för de ansåg dem snuskiga. Atmosfären där hade varit asexuell.
Kanske är atmosfären här mer laddad eftersom den innehåller en hög nivå av koncentration. Själva intensiteten i blickarna innehåller laddning; den spänning som uppstår då eleverna verkligen fokuserar på kroppens former. Ingen annanstans tillåts någon titta så passionerat på en okänd människas kropp.
I ett konstverk av Elin Wikström sitter hon naken och läser i en röd låda, fri för besökare att betrakta. Elin Wikström skriver i ett mail till mig: ”Den nakna kroppen har jag valt för att poängtera att hur utsatt, blottad, övervakad, sedd man än är, är det möjligt att i sitt inre behålla sin integritet ändå.”
Med de orden uttrycker Elin något fundamentalt i att vara nakenmodell. Att jag som modell klarar av att behålla min integritet. Detta kan jag göra dels för att jag överhuvudtaget inte interagerar med eleverna. Vid ett tillfälle utmanade krokiläraren både mig (modellen) och eleverna genom att låta modellen stirra eleverna rakt in i ögonen. Detta var extremt oangenämt för alla parter.
Integritet kan även handla om roller. Jag blandar inte ihop min yrkesroll som modell med min person.
7/2-2016
Berättade jag om modellen som var filosof – som såg livet som ett skådespel och ställde upp i valet som politiker, men endast i en spelad roll eftersom det inte är förenligt att vara filosof med att vara politiker. Jag frågade mig: Vem är han?
Det var filosofens sätt. Det främsta svaret på hur jag behåller min integritet i krokimodellens blottade yrkesroll är egentligen mycket enkelt: Jag gör det för konstens skull och jag gör det i vetskap att eleverna avbildar mig för konstens skull.
7/2-2016
Läraren berättar om den gamla damen som är krokimodell, åttionio är gammal och hon gör det för konstens skull. ”Unga ska ha möjlighet att teckna gamla, rynkiga kroppar.”
Då eleverna skulle teckna henne påklädd bar hon sina finaste smycken och en klänning som framhävde hennes former.
Men för mig handlar yrkesvalet även om ett visst mått av exhibitionism. Jag njuter av att bli betraktad. Sedan lägger jag ingen värdering i hur jag blir betraktad, däri ligger en frihet. Min kropp värderas inte utifrån några samhällsideal, utan huruvida de ställningar jag väljer är bra att teckna av i förhållande till de tekniker som eleverna väljer att använda sig av.
Det är förlösande att stå naken framför andra utan att jag behöver framhäva mig själv på något annat sätt än hur jag står, sitter och ligger. Inga kläder, inget tal, inga sociala uppträdandekoder.
21/10-2015
Läraren berättar om krokimodellen Elis, en gammal man som älskade att vara naken. Han stod på huvudet i pauserna, för att få tillbaka blodet. På en fest kom han iförd endast balettkjol, med en mask över ansiktet, en över bakhuvudet en annan över rumpan och en över könsorganet. Ständigt hjulande så att benen blev armar och tvärtom. I över en timma hjulade han runt där och upp blev ned och ned blev upp.
I andra sammanhang kan den nakna kroppen ses som en markör för ett ideal som sträcker sig långt tillbaka i tiden.
Kenneth Clark beskriver i boken The Nude att den nakna kvinnokroppen i förhistorisk tid var en fertilitetssymbol. Kvinnokroppen var även ett uttryck för lust. Idealet skapas som ett tecken på ett visst samhälles filosofi och livsåskådningar, som förändras över tid. Patrik Steorn menar att genom århundradena fram till nutid kan vi idag se alla de ideal som existerat, och på så sätt skapas vår bild av ett ideal som blir normgivande för oss. Ända från antiken fram till idag har konstnärer ofta haft flera modeller som sammanförts till en kropp, häri ligger en syn på att en enda individ inte kan vara fullkomlig.
21/10-2015
Ståltråd – två modeller
Jag vill stå på andra sidan och titta på mig själv, på oss. Jag skulle välja en tjock ståltråd, ganska oböjlig som håller formen när den väl tvingats dit. Jag skulle börja med linjen mellan min och hennes fot. Hur den ligger på podiet. Sedan häfta fast den mot träskivan för att föra tråden upp längs formen mellan våra kroppar.
Mellanrumsformen förändras när vi vrids runt och ses från en annan vinkel. Axel möter inte längre axel…
Det sker ett ständigt skifte av synvinkeln. Hur ser förhållandet ut mellan min axel och hennes, mellan mitt bröst och hennes, mellan min höft och hennes?
Vissa elever jobbar koncentrerat ned bland trådar i stål, en snabb blick upp, så ned igen. Andra arbetar med blicken flackande upp och ned, medan fingrarna oavbrutet arbetar, vrider och bänder.
Åter andra går runt modellerna, betraktar från olika vinklar. Studerar länge, memorerar för att sedan återvända till sitt podium.
Efter hand tenderar modellens kropp att falla samman; kollapsa. Nacken tenderar att falla bakåt, hakan uppåt, axlarna framåt, ryggen kutar, höften åker ut, händerna kroknar, rumpan putar.
Andas och sträck upp!
Problematiken i att kombinera ideala kroppsdelar till en och samma kropp uttrycks av Clark ”[…] we do find certain individual limbs or features which, for some mysterious reason, seem to us perfectly beautiful, experience shows us that we cannot often recombine them.” Clark diskuterar även en syn där ett ideal är ett medel, lagom, detta kritiseras av Francis Bacon som skriver: ”There is no excellent beauty that hath not some strangeness in the proportion.” Dessa olika sätt att se på kroppen behöver inte vara motsägelsefulla. Lagom kan handla om en sundhetssyn, medan det unika är det som är medfött och därför opåverkbart.
Även om vi numera fortfarande har förståelse för det antika idealet, balansen och symmetrin, har vi andra ideal nu, som innehåller nya värderingar och andra livssyner. Det finns många som utmanar ett upphöjt, kroppsligt ideal till exempel genom konst och ser man till dagens modevärld använder man sig mer och mer av naturliga kroppar. Inom film eller reklam manipuleras fortfarande kroppen för att få fram skönhet som inte är naturlig. Detta sätt att framställa lever kvar i traditionen av kroppen som ett ideal. En viktig aspekt i denna diskussion tillför Griselda Pollock:
”Kvinnorörelsens politiska identitet har till stor del formats genom den kritik som riktats mot sättet att framställa kvinnor i finkulturen och i medier som film, television, annonser och pornografi. Somliga har fördömt dessa kvinnobilder i feminismens namn. Ändå är det svårt att förkasta bilderna, eftersom deras sätt att utrycka kvinnlighet, deras fascinationskraft och sinnlighet har en sådan styrka. […] vi kommer inte ifrån att våra identiteter i viss mån har formats av sådana bilder.”
Under en krokilektion utmanade läraren idén om en idealiserad kvinnokropp.
22/3-2014
Med stor gravidmage blir krokin lite annorlunda.
Krokiläraren ger mig uppdraget att se arg ut både kroppsligt och i ansiktet. Ofta avbildas gravida kvinnor vackra men havande kvinnor kan visa en urkraft som manifesteras i okontrollerbar ilska. Jenny Saville vill utmana den rådande mansdominerade konsthistoriska bilden av idealiserade kvinnoporträtt genom sina nakna kvinnor i extrema tillstånd: deformerade; feta, djuriska eller stympade.
När jag står där kommer jag spontant att tänka på en nutida konstaktion då den ryska aktivistgruppen Pussy Riot hade gruppsex offentligt på ett museum. Då var gruppens frontfigur Nadezda Tolokonnikova höggravid. (Vilket gav upphov till ramaskri.)
Som krokimodell ser jag mig själv som en del i kampen mot ett manipulerat kvinnoideal genom att ge konstelever verktyg att teckna en kropp som är helt och hållet naturlig.
Den förförande tanken i att stå krokimodell som tonåring utmynnade i ett utövande. Och kanske kommer jag i framtiden vara den där åttionioåriga damen som fortfarande står modell för konstens skull.
Text: Anna Nero
Illustrationer: Michael Rahikainen
Texten är essä ur Hans Ruin-tävlingen 2016.
