Marie Silkebergs åttonde diktverk Atlantis är en rastlös dikt i ständig förflyttning. Atlantis består av 17 avdelningar med namn efter en eller två platser: ”Chengdu | Dar’a”, ”Øresund | Abuja”, ”Cape point”. Tydligast är den geografiska och temporala korskopplingen mellan destinationer (distrikt, kommuner, städer, öknar, etc.) som angivelserna bildar. Atlantis försöker formulera alternativa geografier där dubbla lokaliteter skapar nya landskap, där angivelserna fungerar likt en dubbelexponering där kartor och horisonter läggs på varandra så att en ny bild framträder – en bild där andra gränser och utblickar urskiljs. Diktverket försöker formulera strategier för att skriva en poesi som använder sig av vår alltmer globaliserade samtid.
Läsaren nedsänks inledningsvis i Turkiet, där två närliggande områden överlappas i avdelningen ”Beyoğlu | Cizre”:
Du vaknade i vinterljuset.
Såg regndropparna rinna längs rutan.
Såg hans ansikte.
Länge.
hon tror att du lärt dig
det turkiska ordet för dimma
när du frågar henne hur resan var
när du tror du säger namnet på den belägrade staden
Det är talande att Atlantis första ord är ”Du”, en interpellation som det inte går att frigöra sig ifrån. Tilltalets indragande rörelse – diktens genomgående vilja att väg- och vilseleda sitt du – skapar som genom en rekylrörelse en undran över vem som organiserar diktens instruktioner. Det kan kännas väntat att reflektera kring diktjagets roll i samband med en bok som skriver fram flyktens och krigens verkningar, men samtidigt skymmer diktens framskjutna du detta jag. Atlantis avslutande versrad – ”Har jag inte fått min frihet för att bygga upp duets värld?” – illustrerar också verkets självreflexivitet.
Växlandet till det engelska språket, som är regel i Silkebergs författarskap, spelar en avgörande roll i Atlantis. Engelskan får en signifikant funktion då språket sammantvinnar diktens röster och platser. Den blir en mötesplats, ett kommunikativt mellanrum utformat och kantat av samtida och historiska maktrelationer. Ett faktum som närvarar och uttrycks i dialogernas skiftande maktfördelning, i replikernas underliggande förtvivlan: ”Trust me. Vi kommer att komma till öknen säger han. / I don’t trust you svarar du. /
Vi är redan i den säger han.”
Diktjaget kan karakteriseras som en samlare av vittnesmål, en person som distribuerar instruktioner, uttalanden och konversationer över papperssidorna. ”Att vara vittne säger du. / Att upprepa synen om någon ber en.” Duet blir konstituerat som ett vittne, men vad blir då jaget? Här preciseras en antropologisk tendens: en vilja att syntetisera vittnesmål, och en person som inte behöver synas framträder genom sin frånvaro. Kanske det finns en estetisk eller etisk svaghet som diktverkets självreflexivitet inte förmår säkra?
Om en väljer att se Atlantis som en kollagedikt synliggörs en del problem: dikten är i behov av fler motstridiga språkformationer, friktionsytor som infogar dynamik och spänning. De två textblocken som varierar i teckensnitt och -storlek är inte nog för att vidhålla min uppmärksamhet från början till slut.
Filip Lindberg
Marie Silkeberg: Atlantis.
Albert Bonniers förlag, 2017.
