Entydigt obehag

av Lasse Garoff

Jeanette Björkqvists monologföreställning Mammas flicka är en rå och otäck historia berättad av ett barn som växer upp i en familj där pappan misshandlar mamma. Storebror checkar ut ur familjen då han inte orkar se på eländet, och lillasystern Milla (effektivt gestaltad av Linda Zilliacus) blir ensam kvar i en tillvaro av konstant stress och oro, och lever i en hjälplöshet som går djupt under huden. Chris af Enehielms regi går rakt på ämnet utan estetisering eller omskrivningar och visar Milla som ett skrämt och jagat djur i sitt eget hem. Utanför hemmet beter hon sig som alla andra barn, blir glad av samma saker, har nära och intensiva vänskaper, men är samtidigt är akut medveten om att hennes familj inte är som alla andras, utan en skamfläck som måste döljas och gömmas undan. Zilliacus levererar en säker gestaltning av Milla som växer upp från barn till ung vuxen.

Timmarna hemma är spända och oroliga, både då pappa är hemma och alla försöker låtsas som om ingenting av gårdagens brutala misshandel hade hänt, och när han är borta för då går Milla och väntar på de fruktade ögonblicken då han kommer hem full och rasande. Och kvällarna då hon lämnas ensam hemma och är livrädd för mörkret. Och tiderna då pappa är på gott humör för hon vet hur lätt det kan växla och hon skrattar och leker med bara för att vara honom till lags.

De vuxna i omvärlden vill inte se vad som pågår, och när de tvingas göra det blottar de en oförlåtlig feghet maskerad under attityden att ”man ska inte lägga sig i människors privatliv”. Våldet blir en del av vardagen och eskalerar till den punkt där det bara är en tidsfråga innan mamma blir ihjälslagen.

Jeanette Björkqvists pjäs är baserad på verkliga händelser och sådant gör det alltid vanskligt att peka ut brister eller komma med invändningar. Det är en konvention inom teaterkritik att pjäser som behandlar verkliga, tunga och angelägna teman – och Mammas flicka är definitivt en sådan – inte bemöts av samma kritik för utformning och innehåll som lättare dramer. Det råder ingen tvekan om att familjevåld är just sådant som det skildras i pjäsen: skoningslöst och äckligt, och förutsägbart till den punkt där offrens förmåga att ännu hoppas på något bättre blir en del av tragedin. Där gör pjäsen en insats i att den tvingar oss att titta på ett fruktansvärt våld som vi vet att idag pågår i en strukturell omfattning i vårt samhälle.

Samtidigt ligger pjäsens brist i att den har ett väldigt snävt fokus på det fysiska våldet, och dess traumatiska inverkan på den människa som tvingas leva med det som en ofrånkomlig omständighet i hennes liv. Vi får veta beklagligt lite om hurdana människor föräldrarna är, som borde ha en större handlingsfrihet men som trots det väljer att leva kvar i våldet. Pappa är ingenting annat än ett våldsamt fyllo som tillskrivs en hemsk barndom, mamma är ingenting annat än en kuvad slagpåse, och de har ingen inbördes relation utom våldet. Medan det kanske stämmer att familjevåld fräter bort individuella drag ur relationer (jag vet inte om det är så) så riskerar pjäsen i det här avseendet att bli endimensionell till den punkt där karaktärernas handlande saknar motivering, och därför är det svårt att hitta en nyanserad emotionell klangbotten utanför en entydig och ögonblicklig förfäran.

Flera nyckelfrågor, som känns centrala för en djupare förståelse av ett så smärtsamt fenomen, förblir obesvarade. Varför stannar mamma kvar och låter sig misshandlas? Varför lämnar hon inte pappa ens för sina barns skull? Inte minst, varför slår pappa sin fru? Varför tycker Milla synd om den vidriga människa som lämnar hennes liv för alltid? Varför återvänder Milla till ett våldsamt förhållande i vuxen ålder? De här mönstren är välkända från vår sorgliga verklighet, men också svårbegripliga för en som haft turen att själv växa upp i ett tryggt hem. Från en pjäs som behandlar de här mönstren skulle jag önska svar på de frågor som pjäsen väcker.

Lasse Garoff

Mammas flicka, av Jeanette Björkqvist. På scenen: Linda Zilliacus. Regi: Cris af Enehielm. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. Lilla Teatern, spelar till och med 31.10.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.