Nylands svenska ungdomsförbund (NSU) sätter upp en dramatiserad version av den svenska journalisten Daniel Velascos radiodokumentär Den fastspända flickan. Dokumentären berättar historien om Nora, en ung kvinna från våldsamma familjeförhållanden, som i tonåren blir självdestruktiv, och som till slut dras in i Sveriges kafkalika mentalvårdssystem där de mest utsatta patienternas välmående får vika inför vinster i välfärden.
NSU:s dramatisering av radiodokumentären framförs av Lidia Bäck som Nora och Maria Helander i en rad biroller, och som ljudtekniker i de partier där ensemblen väljer att använda ljudspår, ibland ur den ursprungliga radiodokumentären, för att föra berättelsen vidare. Resultatet blir ett ovanligt slag av dokumentärteater som grundar sig på ett annat ursprungsverk som delvis också finns närvarande i scenuppsättningen, men som ensemblen ändå valt att tillföra ett visst estetiskt lager för att gestalta hjälplösheten i Noras situation. Budskapet blir väldigt entydigt men tjänar till att beskriva den mänskliga verkligheten bakom socialvården, och gör det med en klarhet som är förtjänstfull med tanke på föreställningens unga målgrupp. Det är en historia om svek, sårbarhet, girighet och kyla, men också förlösning och hopp, som trots ett pedagogiskt ”nu ska vi berätta något viktigt”-tonfall berättas osentimentalt och med stark inlevelse.
Föreställningen reser sig över sentimentaliteten i att den riktar sitt fokus mot strukturella frågor snarare än det personliga livsödet. Dels höjer den ett varnande finger när det kommer till privatiseringar i social- och hälsovården: när en patient fråntas eller saknar möjligheter att välja själv är det vanligen någon annan än patienten som kammar hem vinsterna. Men Den fastspända flickan beskriver också hur patienter tystas och omyndiggörs.
– När en människa insjuknar i psykos så kan vi observera att det är något som händer i hjärnan. Men är det som händer i hjärnan orsaken till psykosen, eller är det snarare en följd av sociala omständigheter där människan förtrtycks och tystas? säger Claes Andersson i en diskussion på Vasa Littfest (se föregående uppslag).
Vi dras med ett arv efter en neurologisk tradition inom psykiatrin som var stark under 1960- och 70-talen (tänk Clockwork Orange) som förverkligade sina anspråk på kontroll över människopsyket med kraftfulla ingrepp och medicinering, i värsta fall lobotomi. I detta vårdsystem utövade läkaren en väldig makt över patienten, som i sin tur tystades och fråntogs möjligheten att vara delaktig i sitt eget tillfrisknande – och drevs till vansinne av sin maktlöshet.
– Om man vill hjälpa en människa som har psykiska problem måste vi försöka förstå vad den människan känner och vad den varit med om. Det är en stor förändring som har inträtt i vården av psykiska sjukdomar, säger Andersson.
Som Den fastspända flickan visar väger den insikten lätt då den kommer i konflikt med vinstmarginalerna.
Text Lasse Garoff
Foto Sanna Hoang
FNU: Den fastspända flickan. Regi: Anja Bargum. Medverkande: Lidia Bäck, Maria Helander. Ljud och scenografi: Markus Packalén. Dramaturgisk hjälp: Sofia Aminoff och Nina-Maria Häggblom. Publikarbete: Maria Helander.