I Projekt Panama skildrar Minna Knus-Galán sina erfarenheter av arbetet med den enorma läckan från advokatbyrån Mossack Fonseca. Arbetet med de 11,5 miljoner dokumenten förlöper rutinmässigt, men ur vardagslunket spränger dramatiska händelser fram.
Samarbetet inom International Consortium of Investivative Journalists (ICIJ) i sig markerar en ny journalistisk era, där en intern strategi av radikal delning möter stenhårda krav på sekretess utåt, kombinerat med ett traditionellt journalistiskt ansvar för att skydda både den anonyma visselblåsaren, och andra privatpersoner som nämns i samband med läckan som inte förtjänar att hängas ut i offentligheten. Tiden då Wikileaks utan urskillning publicerade stora mängder av känsliga dokument är förbi. För att läckorna ska få största möjliga genomslagskraft behövs journalister som en ansvarstagande och analyserande mellanled.
Då publiceringen närmar sig växer skaran av journalister som invigs i arbetet, och osannolikt nog lyckas de slutligen 376 journalisterna i 76 länder undvika att läckan läcker – bara The Guardian bryter disciplinen och publicerar nyheten 10 minuter innan den överenskomna tidpunkten – och nyheten slår ner med ett väldigt genomslag. Men det intressantaste partiet av boken tar vid då Knus-Galán redogör för myndigheternas reaktioner på avslöjandena.
Dels kan man konstatera att journalistgruppens Pulitzerpris var välförtjänt. Mycket av uppmärksamheten i offentligheten riktades mot enskilda kändisar och politiker, men myndigheter runtom i världen har nu uppmärksammat skattesmitningens strukturella natur. Knus-Galán citerar Piia-Noora Kauppi, vd för Finansbranschens centralförbund i Finland, som kommenterar att ”det har skett en politisk väckning.”
I Finland utövar skattemyndigheterna hård påtryckning mot Yle för att få tillgång till materialet, och Yle vägrar givetvis med hänvisning till källskyddet. Att bryta källskyddet skulle förtsätta visselblåsaren i stor fara och automatiskt utesluta Yle ur alla framtida journalistiska samarbeten. Knus-Galan spekulerar att det kan ha varit fråga om ett populistiskt utspel från dåvarande finansminister Alexander Stubbs (saml) sida. Som finansminister hade Stubb försökt genomdriva reformen med förvaltningsregistret, och gjort bort sig med uttalandet att ”nittio procent” expertutlåtandena stödde reformen då det visade sig att den verkliga siffran låg närmare tio procent. Då Stubb fann sig utmanad av Petteri Orpo i kampen om Samlingspartiets ordförandepost kan han ha sett det här som ett enkelt sätt att markera en hård linje mot skattesmitare.
”Så länge det finns länder som inte skyddar visselblåsare juridiskt, får myndigheterna ty sig till sina egna resurser eller till mediernas rapportering,” kommenterar den anonyma visselblåsaren själv. Men någon sådan lag finns fortfarande inte i Finland, trots att saken diskuterats i åratal.
Lasse Garoff
Minna Knus-Galán: Projekt Panama– Ett år med världens största
läcka. Schildts & Söderströms, 2017.
