Syriens barn tecknar nya mardrömmar

av Andreas Staahl

USA:s missilattack mot syriska regeringstrupper har mött blandade reaktioner. Bland de civila i rebellkontrollerade områden hoppas många ändå att attacken signalerar en vändpunkt i kriget som pågått i sex år.

Vi sitter i den lilla gräns-staden Atmeh, i nordvästra Syrien. Året är 2012 och kriget har pågått i över ett år.

Luftattackerna i den rebellkontrollerade provinsen Idlib är konstanta.

– Jag kan inte förstå varför världen ignorerar oss, varför USA och Europa låter al-Assad förstöra Syrien utan att ingripa, säger Safa Faki uppgivet.

Faki och hennes familj tvingades med kort varsel fly till Atmeh efter att hemmet i Aleppo blivit för farligt att stanna i.

Oljefat fyllda med sprängämnen och metallskrot som slumpvis släpps från helikoptrar är den syriska arméns senaste metod för att effektivt döda civila, något som de skräckslagna invånarna i Aleppo tvingats vänja sig vid. 

Att angripa civila har under krigets första år visat sig vara president Bashar al-Assads strategi för att motverka en arabisk vår i Syrien.

Men Atmeh är ingen riskfri tillflyktsort för Fakis familj.

Det överfyllda sjukhuset är underbemannat och lider brist på både utrustning och medicin. Alla patienter är så svårt skadade att läkarna inte kan besluta sig för vem de ska behandla först.

En ung rebellsoldat får benet amputerat utan bedövning.

”Vad kan vara värre än detta?” tänker jag samtidigt som jag fotograferar mannens smärtfyllda ögon.

Men det blev värre.

Mycket värre.

Mamma och barn som precis köpt bröd och är på väg tillbaka till familjens middag. Bilden tagen i norra Syrien.

Trumps röda linje

Dagen därpå blev sjukhuset attackerat. Tre raketer träffade sjukhusbyggnaden samtidigt som personal och patienter desperat flydde för sina liv.

Naivt hade jag trott att sjukhus skulle vara frizoner.

Nu är det 2017, och sjukhuset i Atmeh är bara ett av många exempel på hur krigsbrott definierat vad som idag är krigets Syrien. Den kemiska attacken den 4 april i Khan Sheikhun i Idlib-provinsen, som dödade minst 86 människor, är ett annat.

Världen har förlamat sett på medan Bashar al-Assad burit huvudansvaret för ett krig som kostat en halv miljon människoliv och tvingat miljontals på flykt. Detta samtidigt som Rysslands veto i FN:s säkerhetsråd garanterat att al-Assad sluppit stå till svars för sina handlingar.

Men förlamningen fick ett plötsligt slut.

Barack Obamas så kallade ”röda linje”, efter den kemiska attacken i Damaskus utkanter 2013, blev istället Donald Trumps dito 2017. Efter att Obama, trots löften om det motsatta, avhöll sig från ett militärt gensvar efter gasattacken för fyra år sedan, tog Trump i år beslutet att attackera Syrien med 59 kryssningsrobotar. Attacken hade varken mandat av FN:s säkerhetsråd eller USA:s kongress.

En rebellsoldat bland kaoset i staden Harem.

Många frågetecken

USA:s första militära attack mot den syriska regeringen benämns av den amerikanska militären som en ”engångshändelse” och har skapat starka reaktioner i det internationella samfundet.

Även om många av Europas ledare accepterar Trumps agerande som en ”viktig markering mot användning av giftgaser”, är den inte oproblematisk. EU har länge förespråkat en diplomatisk lösning på kriget i Syrien, men den oväntade attacken kan tvinga många av Europas länder att omdefiniera den ståndpunkten.

Ryssland fördömde snabbt attacken med motiveringen att den bröt mot internationell rätt och hotade med att svara militärt. al-Assadregeringen säger sig vara oskyldig, och menar att de ansvariga är någon av de islamistiska terrorgrupper som verkar i Idlib-provinsen.

Ingen FN-ledd utredning om vem som de facto utförde kemgasattacken har kunnat genomföras då Ryssland återigen använt sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot ett fördömande och mot att Syrien skulle släppa in en oberoende en oberoende faktakommission.

Men vad hade egentligen al-Assad att tjäna på ytterligare en kemisk attack?

Syriska armén, med stöd från Ryssland och Iran, har under den senaste tiden haft stora militära framgångar och tagit över strategiskt viktiga rebellkontrollerade områden. Samtidigt hade västvärlden, med Donald Trump i spetsen, tinat upp sin inställning gentemot al-Assads fortsatta presidentskap och istället valt att fokusera på en mer enad front i kriget mot Islamiska Staten. 

Varför skulle al-Assad riskera denna fördelaktiga situation? Har han kommit undan så många gånger att han inte insåg vad konsekvenserna skulle bli.

”Äntligen bryr sig omvärlden”

Jag kontaktar Safa Faki för att höra hur människor i Atmeh reagerat på USA:s attack mot den syriska flygbasen i Homs-provinsen – har hon äntligen fått svar på sin desperata vädjan till omvärlden från 2012?

– Ja, det känns som mitt folk äntligen fått ett svar från att omvärlden bryr sig, säger Safa snabbt när jag når henne över telefon.

Hon förklarar att invånarna i Atmeh, som levt under konstanta flygattacker, är glada över USA:s agerande. Khan Sheikhun ligger inte långt från Atmeh, och många av invånarna har fruktat att också de skulle utsättas för gasanfall.

Faki understryker den amerikanska attackens symboliska betydelse.

– Regimen har attackerat oss så länge nu och jag hoppas att detta inte är en engångshändelse, säger hon och menar att sex år av krigsbrott i något skede måste få konsekvenser för regeringen.

Och folket i rebellkontrollerade Idlib känner samma som Safa. På sociala medier har många uttryckt stor glädje över USA:s agerande.

En av många patienter på sjukhuset i Atmeh.

Alla aktörer ansvariga

Kriget i Syrien har ändrat skepnad många gånger. De olika grupperingar som idag strider sinsemellan har gjort konflikten komplex, nästan obegriplig. Krigsbrott är vardag för Syriens befolkning.

Enligt FN:s råd för mänskliga rättigheter misstänks i stort sett alla aktörer för att i något skede ha agerat på ett sätt som strider mot internationella bestämmelser.

FN:s senaste utredning om krigsbrott under offensiven mot Aleppo talar sitt tydliga språk: den syriska armén, uppbackad av ryskt stridsflyg, har avsiktligen attackerat sjukhus, skolor och marknadsplatser. Rapporten beskriver hur måltavlorna varit vårdpersonal, hjälparbetare och civila. 

Även upprepad användning av klusterbomber och kemiska vapen mot civilbefolkningen beskrivs i rapporten. 

Men även rebellgrupper får hård kritik. FN beskriver tillfällen då rebellerna använt sig av mänskliga sköldar och avsiktligt attackerat civila mål i västra delarna av Aleppo.

Den senaste rapporten fokuserar visserligen på Aleppo-offensiven, men liknar tidigare rapporter från andra delar av landet. Den ger en bild av hur internationella lagar ignoreras och hur en försvarslös civilbefolkning avsiktligt attackeras.

Ett av många barn i flyktinglägret
i utkanten av Atmeh.

Tecknade krigsbrott

Tillbaka i Atmeh, 2012. Safa Faki befinner sig i ett flyktingläger i utkanten av staden. Barn leker i leran utanför tälten. Deras skratt och sprudlande energi kontrasterar frontlinjens skottsalvor några kilometer bort.

Faki hade länge funderat på hur hon kunde hjälpa sitt utsatta folk.

– En natt insåg jag vad jag skulle göra, jag gick och köpte färgpennor och papper, säger hon.

Faki var konststuderande innan kriget, och bestämde sig för att låta barnen ge utlopp för sina traumatiska minnen med hjälp av att rita.

Varje dag besökte hon lägret. Teckningar av stridsvagnar, helikoptrar som släpper oljefatsbomber, livlösa människor på marken och sönderbombade byggnader är några exempel på vad barnen ville förmedla.

Scenerna från mitt sjukhusbesök några dagar tidigare var barnens enda verklighet.

Och idag, sex år sedan krigets start, har barnen i Syrien fler hjärtskärande teckningar att rita, med ännu fler krigsbrott att försöka bearbeta.

Frågan är vad omvärldens nästa steg blir för att få Syriens många barn att vilja rita något annat i framtiden?

Text & foto: Andreas Ståhl

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.