Ett djärvt och välkommet steg

av Lasse Garoff

Ska det ske förändring så är det bra om den genomförs beslutsamt. Hangös tjugosjätte teaterträff signalerade förändring, från och med sitt visuella uttryck. Antonia Ringboms brokiga och lekfulla stil, som under 25 år kommit att bli synonym med den fartfyllda, brokiga och halvt improviserade stämningen under festivalen, ersattes i år av illustratören och grafikern Ulla Donners knallgula, avskalade och eleganta layout.

I oktober i fjol tog festivalen ett steg i en ny riktning den utsåg en ny styrelse. Det var väldigt konkret fråga om en föryngring av ledningsgruppen då de långtida festivalprofilerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti efterträddes av trettio-ish-arna Jonas Welander, Annina Blom, Anni Klein, Sinna Virtanen, Kira-Emmi Pohtokari, Tom Rejström och Rasmus Slätis. Och medan festivalens utformning under den tidigare ledningen vuxit fram organiskt och resulterat i ett vildvuxet och färggrant programutbud blev det tydligt att den nya styrelsen eftersträvade en mer tuktad konstnärlig profil.

Tidigare år har programmet kommit att bestå huvudsakligen av de bästa flyttbara svenskspråkiga teaterföreställningarna, och därmed har festivalen fått utformningen av ett slags ”greatest hits” av det finlandssvenska teaterspelåret, från fria grupper till institutionsteatrar. Dessutom har utformningen fått den praktiska effekten att den samlat en stor del av det svenskspråkiga teaterfältet kring festivalen – alla har varit tvungna att dyka upp bara för att bygga och spela sina föreställningar. Det stora behovet av frivilligarbetare har också fungerat som en otroligt effektiv inkörsport till branschen för teaterintresserade unga vuxna. Det är en trygg gissning att det finlandssvenska teaterfältet utan sin teaterträff skulle vara mycket mindre sammanhållande, och antagligen mycket mindre punkt, med färre teatergrupper och -proffs. Utan att sträcka sig utanför rimlighetens gränser kan man till och med påstå att Hangö teaterträff kommit att få en definierande funktion för det finlandssvenska teaterfältet.

Därför kan också festivalens utformning 2017 upplevas som något av en omvälvning. Programmet bestod av betydligt färre föreställningar än tidigare, och i festivalprogrammet var det bara ett fåtal av föreställningarna som var bekanta från det svenskspråkiga teaterfältet (typ Raksamonologer, Wunderkinder, och ljudinstallationen Vägen – Revisited).

Därtill hade den interaktiva ljudföreställningen Track premiär, det arrangerades diskussioner och workshops, LUST arrangerade en demoföreställning för den andra årskullen av utvecklingsprogrammet Den Autonoma Skådespelaren, och därtill kom ett flertal performansföreställningar, och flera internationella gästspel, samt några rätt avancerade barnföreställningar. Överlag var festivalens profil klart mer internationell, strävade över språkgränser, experimentell, tvärkonstnärlig, postdramatisk … Och ambitiös i sina avsikter, och konsekvent genomförd, särskilt med tanke på att den nya styrelsen valdes in i oktober, och hade väldigt kort tid på sig att planera och genomföra sina vidlyftiga planer. Däremot är det tänkbart att denna förnyelse i alla fall inledningsvis möter en viss friktion.

Dels kan man förvänta sig att homologin mellan det finlandssvenska teaterfältet och festivalen kommer att luckras upp en smula. Den största delen av de föreställningar som spelas på svenska i Finland representerar ju fortfarande dramatisk och textcentrerad teater, medan festivalen prioriterar konstnärligt utforskande scenkonst. Vi får hoppas att teaterfestivalen klarar av att förvalta sin roll som ett samlande gräsrotsinitiativ också i framtiden.

Under de senaste sex åren har Hangö teaterträff också gjort ansatser att engagera ortsborna mer i festivalen, vilket också den nya styrelsen omfattar. Frågan är på vilket sätt den strävan går att kombinera med en mer avantgardistisk profil – det är inte sagt att det föreligger någon absolut motsättning i detta, men om ortsborna ska involveras i högre grad kräver det förmodligen att de känner sig delaktiga av festivalen. Det är även rimligt att anta att mycket av festivalen också i fortsättningen av en viss nödvändighet arrangeras huvudsakligen på teaterfältets villkor, och i så fall är det värt att erkänna utmaningen i att få de här gruppernas intressen att mötas.

Självspäkningstendensen inom det finlandssvenska teaterfältet är stark och improduktiv och ihållande, och – med risk för att formulera mig vagt och svepande – jag har länge anat en viss frustration över ett upplevt navelskåderi inom branschen. En kluven inställning till en minoritetsposition som upplevs som privillegierad, samtidigt som den möjliggör ett relativt fritt konstnärskap. Många gånger har det efterlysts mer nordiska och europeiska influenser, mer samarbete med det finskspråkiga fältet, kort sagt en frigörelse från den klaustrofobiska finlandssvenska gemenskap som Merete Mazzarella kallat för ”det trånga rummet”. Den nya konstnärliga linjen på Hangö teaterträff känns som ett djärvt och välkommet steg i den riktningen, en festival som blickar utåt istället för inåt, och personligen väntar jag med stort intresse på att se hur Hangö teaterträff utvecklas och tar form under de kommande åren.

Text: Lasse Garoff
Illustration: Ulla Donner

Artikeln uppdaterad 16.6. kl 11.52.  Wunderkinder spelade ursprungligen på svenska, inte på engelska.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.