Peter Thörnebys bok Corian beskriver sig själv som ”en sekvens sammansatta rum”. En poesisamling bestående av sju sviter – ”GRÅ VÅG”, ”KATALOG”, ”STATYER”, ”ITALICS”, ”KURSIVER”, ”CORIAN”, ”STAT” – vars titlar samtidigt markerar skarvarna för dessa sammansättningar.
Corian kan kanske kallas för en samling textuella utrymmen. Utrymmen som tidigare publicerats i form av åttasidiga böcker i minimala upplagor eller presenterats i andra format och former, liksom ”ITALICS”: ett ”textmontage ingraverat i ett rätblock av kompositmaterialet Corian. Textuella element (hämtade från nyhetsnotiser, en minnesramsa för anatomistudenter, ett fragment från John Cages Notations) är inmonterade i ett ’rutnät’ baserat på den mänskliga handens 27 ben.” Inom Corians pärmar inryms ”ITALICS” över ett siduppslag, textad i kursiv. En mjukhet som försöker frammana den skrivande handens rörelser, kommenterar på den typografiska formens relation till handskriften.
I detta textuella rutnät fångar framförallt fragmenten – ”grabbing / his / vestments”, ”vaulting / the / barriers”, ”swarmed / by / bodyguards” – min uppmärksamhet. Det är frågan om samplade nyhetsnotiser från den 24 december 2009, då påven Benedictus XVI knuffades ner av en kvinna i röd hoodie under julmässan. Notiserna skrivs fram som korta, rytmiskt beskurna händelsefragment. Våldshandlingar gestaltade genom en mjukt framskriven hårdhet. Mjuka på grund av citatens ljudlighet och kursivering, vilket gör att läsaren lätt förbiser det beskrivna. Jag uttalar styckena utan att riktigt registrera de våldsamheter som vistas i radernas rytmiska stapling, dess mjuka rörelser. Genom denna kontrastverkan framträder snart en främmandegörande effekt, en friktion mellan framskrivet och beskrivet. Kanske är det dessa spänningar som fogar samman diktverkets avdelningar – då Thörneby gärna arbetar med små, men likaså effektfulla, poetiska medel:
ett rykte aluminium
reflekterar formen hemlösas
utgivning skingras
De två sista orden i de två första raderna hålls kvar, vilket skapar ett hejdande som bryter upp textblockets rytm. Jag tänker på det som en återhållande åtstramning, en tillbakatvingande kontroll som frambringar en inre spänning.
Att diktens motiv förblir oklara är också viktigt, då dessa motiv ofta kontrasteras av en strikt tydlighet. Här spelar det in att Corian är ett jaglöst diktverk. Beskrivningar sker ovanifrån eller efteråt. Perspektiv som gör en observerande stil som redogör för fragmenterande handlingar och (icke)händelser: ”en kvinna är inte anhållen”, ”han är beväpnad i detta reservat”. Det gäller också för de rum som dikten presenterar. Platsbestämmelserna är ofta öppna – ”en plats där det finns kallt vatten” – samtidigt som strikthet råder.
Men när platsbestämmelser väl skrivs ut öppnas ofta händelser: ”detta rum, intill Pravdas redaktionslokaler, / i vilket hon hänvisade till snittet”. Pravda, som är en rysk dagstidning, ägd av Ryska federationens kommunistiska parti, blir en rumsmarkör som initierar en mikroberättelse. När sviten sedan avslutas med dikterna ”ett skyltfönster i London”, följt av ”hon har låtit tvätta det” urskiljs en geografisk förflyttning, en uppbruten flykt?
Ett problem med Corian är emellertid hur tidigare material, med skilda materiella förutsättningar, inordnats i boken. Ett exempel är Grå våg, som tidigare publicerats som en åttasidig bok inom ramarna för förlaget Chateauxs Turkosa serie, där Thörneby också är förläggare. I Chateauxs upplaga är verket tryckt på ett pappersark som vikts två gånger, löst liggande i ett hölje av fin ljusgrå kartong där författarnamn och titel präglats i turkost. Boken blir således bärare av sitt innehåll, inte bindare. Läsningen av Grå våg sker således i ett öppnande, vridande och vändande av arket – som inte är inte paginerat, utan äger, likt en karta, multipla in- och utgångar. Corian binder däremot in dikterna i ett bokobjekt som paginerar och bestämmer läsningens ordningsföljd. Öppningarna sluts. Läsningen passiviseras.
”ITALICS” väcker likaså frågor om den materiella transformationen mellan konst- och bokobjekt. Det är inte frågan om vad som går förlorat i processen, utan om att de ontologiska förutsättningarna förskjuts, och hur denna förskjutning villkorar verkens respektive meningsproduktion. Å ena sidan kan en säga att Corian riskerar bli en samling representationer av redan befintliga verk, en katalog. Å andra sidan kan en säga att verken ombildas i och med att de sammanförs i ett bokobjekt där nya meningsskapande relationer upprättas. För det som får Corian att verkligen fungera som diktverk är hur sviterna, genom vissa upprepningar och anknytningar, upprättar inbördes relationer. I sammanhanget tycker jag särskilt mycket om den inledande dikten i ”KURSIVER”:
öppnas mot en fond av aluminium
deras värde framstår som främmande
det bortslagna blir kvar på detta golv
sveps i trasor av det som en gång
Raderna hålls korta, tonen är något kommenterande. Samtidigt drivs raderna fram som av en rytmisk underström – och den korta, på gränsen till hårda tonen undermineras av diktens uppbrutna motiv. Allting upphör i en radikal öppenhet, då den avlutande liknelsen ”sveps i trasor av det som en gång” rinner ut i papprets tysta vithet.
Dikten upprepas senare i sviten ”CORIAN”. Men textblocket ramas nu in av en skarp svart linje – dikten har fått en yttre gräns, en utsida som samtidigt omvandlar dess insida. Den öppet avslutande raden ”sveps i trasor av det som en gång” hindras alltså av en vägg, vilket gör att diktens meningsproduktion ändras (den avslutande raden tillåts inte fortsätta ut i pappersytans tysthet, utan avslutas som oavslutad). Det våldsamma och svårdefinierade finns också i denna inramning; en gränsdragning som skapar förskjutningar av diktens mening och som återverkar på den föregående dikten i ”KURSIVER”. Relationer upprättas framåt och bakåt, mellan det öppna och slutna. Relationer vars spänningar gör att Corian frångår katalogens form. Inifrån.
Filip Lindberg
Peter Thörneby: Corian.
OEI editör, 2017.
