Småscenerna tjusar på Sideways

1,3K

• Dela
• Dela

Är man inte heltänd på nittiotalets alt-rock, så kan huvudartisterna på den urbana Sideways-festivalen i Helsingfors kännas lite fadda. Men tack och lov bjuder festivalen på ett digert och mångsidigt program på de många mindre scenerna. 

Fjolåret var för den nya stadsfestivalen Sideways något av en prövning på grund av det oväder som drog upp. Mycket av festivalen genomfördes i fullständigt skyfall, och tre av fyra utescener tvingades stänga. Tur i oturen var att huvudartisten P.J. Harvey hann uppträda på huvudscenen precis innan stormen slog till, dessutom var festivalen på förhand slutsåld, så någon gigantisk ekonomisk förlust var det knappast, trots att omorganiseringar av den typen som företogs naturligtvis kostar pengar. Organisatörerna visade ändå sin proffsighet då så gott som hela lördagkvällens program kunde flyttas inomhus.

I år hade arrangörerna alldeles tydligt förberett sig bättre för vädret. I fjol såg vissa av de mindre scenerna snarast ut som om de varit uppspikade med battingar och presenning, och av säkerhetsskäl måste de naturligtvis stängas då regnet och vinden tilltog. I år hade man satsat på scener av robustare virke. Det hade dock inte varit nödvändigt, eftersom vädergudarna log mot Sideways detta år, och båda festivaldagarna kunde genomföras i strålande solsken.

I år hade festivalen ingen P.J. Harvey som dragplåster, så biljetterna gick inte riktigt lika snabbt åt, och det fanns till och med biljetter kvar vid dörren för fredagen. Lördagen var dock slutsåld, med Röyksopp som huvudartist, tillsammans med distrockveteranerna Dinosaur Jr och publikfavoriterna Disco Ensemble.

Rainbowlickers fräna elektropunk gick hem hos recensenten.

Sideways samlar varje år ett eklektiskt musikutbud för en vuxen, musikdiggande publik. För den som inte är helt såld på alternativ rock från slutet av 80- och 90-talet kan utbudet ställvis kännas lite oinspirerande. Som ett modernare inslag hade man i år tagit in elektrotrollkarlen DJ Shadow som avslutare på fredag. Själv var jag mer imponerad av Sonic Youth-grundaren Thurston Moore och hans soloproduktion, som jag hört beklagligt lite av. I intervjuer har det påståtts att mycket av det anarkistiska noise-soundet skulle vara frånvarande på de senaste plattorna och skulle ha ersatts av vackra melodier. Det var alltså med en viss skepsis jag drog mig till festivalens näststörsta scen efter att ha kollat in elektropunkbandet Rainbowlicker (med Dimitri Paile på trummor – någon kanske minns honom från hans uppträdande på Ny Tids sommarfest i fjol). Det visade sig att jag oroat mig i onödan. Det är minsann ingen indiepop som Moore börjat göra, utan jag inser än en gång hur mycket av Sonic Youths kännspaka, drönande, psykedeliska sound som kommit just från Moore. Det enda felet med spelningen är att den inte är en timme längre. Editors? Mjaah, bandet är ju omtyckt och upphaussat, men efter Thurston Moores sinnesexpanderande ljudexplosion känns de ganska lättviktiga där de spelar på den stora scenen.

Slaves Isaac Holman tar sig ett glas med publiken.

På fredagen är det för övrigt det brittiska arbetarklasspunkbandet Slaves som för mig är den mest positiva överraskningen. Duon från Kent har skapat svallvågor i den brittiska musikpressen med sina hyperenergiska framträndanden och sin råa 1970-talsinspirerade garagepunk. Isaac Holman klarar konststycket att vara både trummis och karismatisk frontman som springer runt på scenen och dyker i publiken, och hur han gör båda utan att musiken lider är ett mysterium. Han backas upp av Laurie Vincent, nästan lika karismatisk, på sång, gitarr och bas. Bandets namn har kritiserats för att vara okänsligt gentemot de svarta amerikanska slavättlingarna, men i sanningens namn har de väl knappast patent på begreppet ”slav”, som är betydligt bredare än så.

Kynnet fick igång publikens danslustar.

En annan rolig överraskning är Teemu Tanners (Hopeajärvi, Teksti-TV 666, etc) soloprojekt Kynnet, som spelar på den lilla ”skräpscenen” på festivalen. Kynnets härligt somriga lo-fi garage-indie passar som hand i handske på den lilla urbana festivalen en varm sommarkväll, och hipstrarna dansar av glädje. Kynnets liveuppsättning är något av en supergrupp, där man bland annat kan nämna gitarristen Johannes Leppänen, som fram tills i våras ledde den även internationellt uppmärksammade French Films – som tyvärr nu har gått i graven.

Lördagen inleds för min del med ett av Finlands i mitt tycke allra bästa rockband – bluespsykedeliska 70-talsheavy-inspirerade Death Hawks, som kryddar sin medryckande, utsvävande retrorock med trummaskiner och effekter. Gitarristen/sångaren Teemu Markkula är en av Finlands absolut intressantaste gitarrister och besitter en karisma som få. Bandet är också i sin visuella stil särdeles ofinskt.

Teemu Markkula i Death Hawks gör en piruett på monitorn.

Satellite Stories, som ännu för ett par år sedan närde hopp om att göra ett liknande internationellt genombrott som Sunrise Avenue är nästa band. Bandet fick mellan 2013 och 2015 uppmärksamhet i brittisk musikpress och spelade till och med några utsålda gig i London, men tredje skivan Vagabonds blev inte riktigt den framgångshistoria man hoppats på, och bandet verkar därmed gå ett liknande öde till mötes som så många andra finländska britt-inspirerade indieband – close but no cigar. Jag förstår var tjusningen ligger – Esa Mankinen sjunger vackert, ackompanjerad av spröda gitarrer och böljande melodier. Personligen har ändå Satellite Stories för mig alltid framstått som en tunnare och glättigare version av Cats on Fire – ett annat band som kom nära det internationella genombrottet utan att nå ända fram, och som nu verkar ha gått graven, men i stället fött det kultförklarade Vasa flora och fauna.

Det är få band som klarar av att riva av tre av sina fyra största hits genast i början av konserten utan att tappa en tum i intensitet – men för finska post-hardcore/alt-rockbandet Disco Ensemble är det numera regel snarare än undantag. Jag måste ha sett närmare tio av bandets spelningar i det här skedet, och aldrig nånsin blivit besviken. Inte för intet har Disco Ensemble kallats för Finlands bästa liveband.

Hurula.

Dinosaur Jr har aldrig hört till mina favoriter, så avhåller mig från att ge ett omdöme om deras konsert. Röyksopp ser jag en stund på avstånd – inte heller min tekopp. Däremot är jag mycket förtjust i svenska Hurula, eller Robert Hurula, tidigare frontman i den kortlivade med hyllade punkgruppen Masshysteri, och sedan 2013 soloartist. Hurula gör det som svenskarna gör bäst – melodisk, deppig skränpunk med målande melodier och nästan poetiska undertoner. Tänk Thåström, tänk Broder Daniel, men tänk ändå inte att Hurula når riktigt de de höjderna.

Igen är det de mindre konserterna som mest inspirerar mig på Sideways, vars program är utsökt uppbyggt med allt från rap till svårpenetrerad elektropunk och noise till punk, metal, alt-rock, indiepop, finsk sommarpop och hiphop. Ett genomgående tema på alla tre festivaler hittills har dock varit att huvudartisterna sällan fallit mig på läppen – ofta har det rört sig om alt-rockband med storhetstid i slutet av 80- eller 90-talet. Är man inte helt såld på den tidsepokens konstrock- och popband, känns det lätt som om det skulle behövas nåt lite mer magstarkt som avslutning på festivaldagarna. Arrangemangen är igen oklanderliga, och det ser ut som om Sideways kommit för att stanna.

Text & foto: Janne Wass