Etikettarkiv: Rock

Från epokgörande sexsymbol till förvirrad cyberpunkare

eller hur Billy Idol sabbade sina chanser att vara relevant i en post-Reagan-värld.

Billy Idol som besökte Kuopio RockCock-festivalen i juli (se recensionen på sidan 49) var ett av 1980-talets stora MTV-fenomen. Med sitt peroxidblonda hår och sin utmanande persona var han omedelbart igenkännlig och blev ett uttryck för 1980-talets excess. Men han försvann nästan helt ur det kollektiva medvetandet efter floppen med Cyberpunk-albumet 1993 och det skulle dröja långt in på 2000-talet innan han igen var tillbaka. Att göra musik med cyberpunktema, en litterär genre som är ett slags mishmash av futuristisk teknologi ur ett gatuperspektiv, sociala omvälvningar och nationalstatens haveri, var Idols försök att hålla sig relevant i ett 1990-tal där artister som etablerat sig ett decennium tidigare hade allt svårare att behålla sin publik, och framför allt att hitta en ny.

Billy Idol, född som William Broad i Storbritannien, är i dag 62, han turnerar, gör ny musik, och verkar ha hälsan i behåll. Med tanke på hans livshistoria är det ett mindre under att han är där han är i dag, och han har utan tvekan spelat sina kort betydligt bättre än många andra av 1980-talets storheter. Trots det har den här självutnämnda eviga rebellen knappast känts relevant sedan karriärtoppen på 1980-talet. Går det längre att chocka en värld som upplevt både Marilyn Manson och president Donald Trump?

Innehåll bakom ytan

Billy Idol lyckades redan en gång med en förvandling: 1981 lämnade han den döende punkscenen som han varit med om att forma i London med sitt band Generation X, och landade som soloartist i New York.

Idol hittade gitarristen Steve Stevens, vars effektiva, behärskade spelstil genast fungerade i samspel med Idol: även om Billy Idol-soundet är stort finns det i Stevens spelande en känsla av tryckkokare. Idols egen framtoning växlar mellan det glammiga, som han också uttryckte i Generation X, och det aggressivt punkiga med peroxidblont hår och nävar pumpande i luften.

Tittar man noggrannare ser man att Billy Idols pumpande nävar inte så mycket är en invit till verkligt slagsmål som det är en pose, och i sin svettiga rytmiskhet har han något annat på hjärtat än att slåss med etablissemanget. Det här noterades också inom punkkretsar under Generation X-tiden på 1970-talet, inte alltid med gillande.

Efter EP:n Don’t Stop och albumet Billy Idol, båda framgångsrika, slog Billy Idol definitivt igenom 1983 med det andra albumet Rebel Yell. Idols manager Bill Aucion, som också var KISS’ manager, hade kopplingar till TV-branschen och visste att Nordamerika skulle begåvas med en TV-kanal som sände musikvideor dygnet runt. Billy Idol var snabb att utnyttja sin visuella framtoning maximalt genom MTV och han antog en provokativ persona som man för att parafrasera American Psycho-författaren Bret Easton Ellis kunde säga att till en inte obetydlig del byggde på att utmana imperiet.

Idols provokation bestod inte av idéer om hur samhället skulle vändas upp och ner, däremot körde han med en utpräglad bad boy-image som svarade direkt mot den sortens figurer som morsor och farsor varnat för i alla tider. Utanför musiken höll han ofta på med ett töntigt högstadievärsting-uppförande, detta långt in på 1990-talet, vilket också gjorde att han var enkel att avfärda som en idiot. Det här var inte heller, ens enligt honom själv, en helt orättvis beskrivning. Men det var bara en del av sanningen – något väldigt fundamentalt fattade han bättre än de flesta eftersom han blev ett av 1980-talets stora fenomen inom pop/rockmusiken. Det har också blivit tydligt då han på senare år talat om sin musik och kontexten han växte upp i, eller skrivit om i sin biografi, som han tvärtemot många andra i branschen faktiskt har skrivit själv.

uppror mot vem?

Billy Idols första musikvideor, ”White Wedding” och ”Dancing With Myself” (den första regisserad av musikvideolegenden David Mallet, den senare av TobeTexas Chainsaw Massacre” Hooper) etablerade Billy Idol som MTV:s (degenerade) ansikte. Hans videor är genomgående estetiskt intressanta, oftast osande av kåthet. Filmerna objektifierar ofta främst Billy Idols egen kropp i den då nya 1980-talsstilen där kameran inte viker eller drar sig för att hårt styra ögat. Men genom hela hans karriär finns i bakgrunden också ett världsbygge som både grafiskt och ljudmässigt transcenderar hans signaturvrål owww, yeah, come-on.

På hans två skivor från 2000-talet finns direkta ljudreferenser till låten ”White Wedding” från 1982, i ”Trouble With the Sweet Stuff” från skivan Charmed Life finns rösttekniker som återkommer i Cyberpunk-albumet, ”Dancing With Myself”-videon har klara cyberpunk- och Mad Max-referenser och videon till ”Catch My Fall” (David Mallet, 1985) leker med både noir och futuristisk estetik. Karaktären Billy Idol är som en seriefigur som kan placeras i olika fiktioner som ändå alla har en omisskännelig Billy Idol-stil. En distinktion kan ändå göras i ”New York-känsla” för 1980-talet (mörkare, blåtoner, tätare), och ”Los Angeles-känsla” (orange färgskalor, vidare, öppnare) för 1990-talet och framåt.

Den explicita sexuella/pornografiska framtoningen är också intressant. Hur placerar den sig i en manlig rock/pop-kontext? Glam- och hårdrocken har alla ingredienser av den, men få, om någon, i mainstreamfåran var så nära att slira över i obscenitet som Idol. Med obscenitet menas här en för tiden ”sexuell oanständighet” som kunde ha gjort honom portförbjuden i officiella sammanhang. Hur framstår Idols framtoning i jämförelse med kvinnliga artister av samma tid? Är han närmare en samtida Samantha Fox än Madonna? Den fullständiga skamlösheten (som är beroende av ett skam-samhälle – mer om detta senare) är närmare Fox, medan stilmedvetenheten och förståelsen för det visuella mediet är närmare Madonna. Han är också närmare Madonna i den raka blicken, men långt från Madonna i att han inte har någon dialog med det samhälle som kan tänkas bli upprört. Det finns heller inga faders- eller modersfigurer han gör upp med.

Ännu om det explicita: det finns ingen som ska förföras, övertalas, luras i säng – i blicken finns en direkthet som förväntar sig samma direkthet av den som möter. Tillsammans med hans seriefigursframtoning och att han överlag är over the top på alla fronter, i kombination med hans signaturflin – det sneda, svårtolkade, lite hotfulla Elvisgrinet – finns det en fråga om vad direktheten betyder. Men något över tilltalet är uppfriskande, samtidigt som den väg han valt och bjuder in på inte nödvändigtvis leder in i den stora friheten utan snarare till akuten – dit den också tog honom själv ett antal gånger. En av gångerna var han kliniskt död av en överdos av partydrogen GHB.

Blade Runner och Neuromancer

Billy Idols texter innehåller inte sällan kulturella referenser, men består ofta av nonsens med en del fyndiga ordföljder och direkta sexuella markörer. Det stora rytmdrivna soundet fungerar bra i vardagsrum, kök och bil, men det är i kombinationen ljud och bild som hela Billy Idol framträder. Förutom 1980-talsvideorna bör nämnas den av David Fincher regisserade videon till Doorscovern ”LA Woman”, som har tydliga Blade Runner- och andra cyberpunkinslag, och de musikvideor som gjordes i samband med Idols kommersiella haveri: Cyberpunk-albumet.

Cyberpunk, utgiven 1993, blev en katastrofal flopp. Hur Idol kunde föreställa sig att något sådant skulle kunna gå hem för en större publik är obegripligt. När han står på scen i ett av de få tillgängliga videoklippen från No Religion-turnén verkar samma sak ha gått upp för honom själv, men albumet förtjänar ändå en djupare analys. Världsbygget är intressant som helhet, och nu talar vi om Billy Idol och inte Iron Maiden: Idols cyberpunksånger tar en ut på märkliga erotiska och psykopatiska äventyr och inte ut på något slagfält som soldat i framtiden. Men delarna i sig, speciellt texterna, är helt hopplösa – de är, om inte helt och hållet camp, så ibland alltför nära.

Cyberpunkfantasierna säger Idol att började då han råkade ut för en motorcykelolycka år 1990. Han var på väg hem från studion, kollrig i tankarna efter de rapporterat fantastiska excesserna under inspelningen av Charmed Life, och satt och tänkte på Peter O Toole på motorcykel i filmversionen av Lawrence av Arabien, då han blev påkörd från sidan och nästan förlorade ena benet. På akuten, kopplad till diverse maskiner och efter omfattande operationer, blev han inspirerad av cyberpunken, kopplingen mellan människa och maskin och kemikaliernas förmåga att förändra medvetandet – det senare som nämnt ingen nyhet för honom.

När det år 1993 blev dags för presspresentation av det nya Cyberpunk-albumet sade han sig ha läst William Gibsons Neuromancer, vilken han också krävde att journalisterna skulle ha läst innan de fick prata med honom, och han verkade på allvar tro att det fanns en mainstreambeställning på technopop-rock som skildrar en dystopisk framtidsvärld. Han var också begeistrad av att med en Macintosh ha skapat sin egen studio i garaget och där framställt ett album i vad som för honom var rekordfart, samt det nya internet. I promomaterial från tiden sitter han och skriver på ett tangentbord med en något osäker tvåfingersteknik – direkt kommunikation över nätet med fansen i en BBS! Han säger att Cyberpunk är hans svar på Nirvana och grungen.

Vad gick fel?

Det är svårt att på kort utrymme utreda exakt var det går snett, men vill man sätta fingret på något, så är det ”påklistradheten”. Billy Idol lyckas inte göra kopplingen mellan samtid och framtid – om man vill hitta ett album som fångar stämningen i William Gibsons litteratur så är U2:s Zooropa inte det dummaste stället att börja. Och vill man annars bara få en känsla för vad cyberpunk kan vara år 2018, som redan i många avseenden seglat förbi cyberpunklitteraturens mest fantastiska och dystopiska scenarier, är nästan alla album av Massive Attack att rekommendera – särskilt Mezzanine från 1999.

Ändå finns det mycket som gör skivan Cyberpunk intressant mer än som bara en studie i missberäkning. Billy Idol är framtiden på spåren, men han lyckas inte förankra sina ambitioner. I intervjuer från tiden försöker han ansträngt göra sitt projekt socialt relevant, men det blir för halvhjärtat, för slarvigt. Idol lyckas inte genom sin persona tala allvar om dessa saker, han saknar förmågan som till exempel David Bowie visade prov på att resonera vettigt och visionärt om internet och framtiden i en BBC-intervju (som i och för sig är från 1999, det vill säga sex avgörande år senare).

I Billy Idols cyberpunkprojekt involverades personer som Timothy Leary (känd motkultursmänniska som kombinerade Harvard och LSD) och Stan Winston (effektspecialist, bland annat till filmen Terminator). En hel del av estetiken är intressant (dock inte hans scenutstyrsel som ser ut som något Grotesco skulle använda för att göra parodi på ett kroatiskt millennieskiftesdisko), albumet har en specialversion med en diskett med multimediamaterial (Idol var kanske den första mainstreamartist att lansera dylikt) och han gav sig ut på turné med stora ambitioner. Men floppen var mer eller mindre total. Publiken förstod inte vad han höll på med och han verkar inte själv heller ha haft tillräcklig koll. Ett av problemen med albumet är även att han är för explicit och inte tillräckligt mångtydig i sitt visionerande. En större mångtydighet skulle  ha tillåtit honom att både säga saker om samtiden och framtiden på samma gång – visa att världen vi lever i kan beskrivas som science fiction, vilket skulle ha gjort det lättare för publiken att engagera sig i Idols vision.

Vilse i postimperiet

Efter Cyberpunk försvann Billy Idol från offentligenheten. Motorcykelolyckan gjorde att han förlorade rollen som mördarroboten T1000 i Terminator 2 och att hans roll i Oliver Stones Doors-film skars ner betydligt. Hans privata problem och drogmissbruk accelererade – han gjorde en mycket bra singel, ”Speed”, men det dröjde ända till 2005 innan han släppte ett nytt album. När han återkom med Devil’s Playground var det musikaliskt med fina Billy Idol-takter: hutlösa ”Scream”, och den mörka ”John Wayne” är speciellt bra sånger.

Men om man tar fasta på Bret Easton Ellis idé om imperiet och postimperiet är det oklart var Billy Idol ska sätta ner fötterna. Han kan inte vara aktuell som provokatör – den tiden är förbi – vilket är Bret Easton Ellis poäng: det finns inte längre någon publik att chockera – Marilyn Manson var den sista som hann med på chocktåget. Ronald Reagan är inte president, Bill Clinton har varit ute och tänjt på gränserna för hur mycket nonsens man kan säga offentligt med ett pokeransikte, Madonna- kan inte utmana någon med ”Like A Virgin”. I den nya tiden, i postimperiet, behöver kändisar inte längre låtsas vara ångerfyllda för att ha blivit ertappade med den ena eller andra substansen. Paradise Hotel är det nya normala, publiken rycker på axlarna och behöver inte legitimera sin voyerism med låtsad indignation. Billy Idol hörde heller aldrig till dem som brydde sig om att spela ångerfylld framför kamerorna – men samhället som hans excesser utspelade sig i brydde sig, vilket delvis bidrog till hans popularitet, eller åtminstone till hans kändisskap.

Senare kommer Donald Trump som beviset för skamlöshetens triumf och Hillary Clinton som missberäkningens ansikte, och en publik som är alert för minsta möjlighet att personligen bli kränkt och göra sig till offer för generaliseringar och pikar. I denna nya värld har Billy Idol svårt att hitta någon samhällelig relevans, om han inte vill bli en Morrissey och börja häva ur sig politiskt laddat struntprat – vilket är en roll som tack och lov nog ligger långt från honom.

Det han är är helt enkelt en kompetent rockare – det hörs på hans senaste album, Kings and Queens of the Underground (2014) – till skillnad från det obegripliga julalbumet Happy- Holidays (2006). Men Billy Idol slarvade bort det sena 1990-talet och början av 2000-talet då han kunde ha omskapat sig själv till något annat än den seriefigur han förblivit sedan 1980-talet. N

LÄS OCKSÅ: Kommentar: Vem är vår tids Billy Idol?

Text: Marcus Prest
Foto: Elis Karell

B-laget charmade på Tuska och Ilosaari

Festivalbevakning har hört till min sommarsysselsättning nu i drygt tio år, och det finns två som jag återkommer till så gott som varje gång de ordnas: metalfestivalen Tuska i Helsingfors och Ilosaarirock i Joensuu. Medan Tuska är en nischad tillställning för metalheads, är Ilosaari tvärtom en festival där så gott som allt ryms med. På fem scener spelas musik nästan non-stop. Vill man, kan man planera sin festival så att man i första hand koncentrerar sig på rock och metal, hiphop, ska och reggae, indie eller radiopop.

I år känns tyvärr båda festivalerna lite fadda vad musikutbudet beträffar. 2018 saknar jag de där artisterna som skulle få det att pirra lite extra i maggropen. Tuska lider kroniskt av att det är en för liten festival, utrymmesmässigt inklämd i Söderviks industriområde, för att kunna boka de riktigt stora artisterna som besökt Finland och Estland under våren och sommaren. I flera år nu har de stora namnen bokats för alldeles egna konserter, ibland med två, tre eller fyra uppvärmare, ett slags minifestival i engångsformat, eller snappats upp av nya aktörer som Hardi Loog, mannen bakom spektakel som WKND Festival, Raumanmeren Juhannus och Rockfest.

För hardcorefansen är Tuska ändå alltid en upplevelse, eftersom arrangörerna verkligen kan sitt fält: de plockar in det bästa av B-laget, ofta artister som aldrig eller väldigt sällan besökt Finland, intressanta mix-konstellationer och soloprojekt. I år är sådana bokningar HC-punk-supergruppen Dead Cross, med Faith No Mores Mike Patton i spetsen och rapparen Ice-T:s metalband Body Count.

Dessutom lyfter jag på hatten för Tuskas förmåga att överraska och plocka in udda namn. I år hör till den kategorin svenska hårbandet Europe, som charmat vänner av klassisk bluesrock med sin senaste skiva. I sanning är deras spelning något av en besvikelse. Visst, det är coolt att höra The Final Countdown live, men konserten känns mest som en trött Whitesnake-kopia. Däremot är festivalens höjdpunkt för mig personligen franska synthwave-fenomenet Carpenter Brut (Franck Hueso), som gjort ett namn om sig bland vänner av 80-talsinspirerad retrosynthmusik. Live plockar han in en trummis och en gitarrist, och alltihop är helt makalöst bra, med böljande ljudmåleri, imponerande tekniskt spel och mycket känsla och hänryckelse.

Det som förenar Ilosaarirock och Tuska är att båda är festivaler där allt fungerar, stämningen alltid är artig och trevlig, och där det så gott som aldrig uppstår några ordningsproblem. Det är också festivaler där även lite mognare vänner av rockmusik hittar intressanta artister även om man inte är storkonsument av finländsk brölmetall eller suomirock. Ilosaari bjuder som vanligt på en härlig sillsallad med allt från superbt tunga, teatraliska black/death metalgruppen Behemoth till finska garageschlagerpunkaren Litku Klemetti och svenska radiopopstjärnan Zara Larsson.

Men också Ilosaari lider av problemet med att de stora dragplåstren fångas in av giganter som Rockfest eller konsertarrangören Live Nation. Gitarristen Jack White är årets namn, men då före detta White Stripes-frontmannen intar scenen är fältet på Laulurinne betydligt glesare ockuperat än under de inhemska favoriterna Cheeks eller Nightwishs konserter. Som huvudartist lämpar sig Jack White också tämligen dåligt. Karln är en gudabenådad gitarrist, men hans riktigt bra låtar går att räkna på ena handen, och åtminstone i Joensuu känns spelningen något oinspirerad. Höjdpunkterna från Ilosaari blir för mig i stället gypsy punk-gruppen Gogol Bordello, som kör med elfte växeln från början till slut, men som av någon orsak gömts undan på den lilla Rento-scenen, samt alltid lika stentungt metalmålande Behemoth.

text & foto Janne Wass

Plock från Flows utbud

Under andra helgen i augusti gick Flow redan för femtonde gången av stapeln, med en rekordpublik på 84 000 besökare. Än en gång möttes musik ur väldigt olika genrer, så att alla med säkerhet kan hitta något av intresse. Tyvärr börjar bristningsgränsen för vad området kan tåla i frågan om antal människor nås.

Visst är det kul med stora publiker. Men Flows område är uppbyggt så, att man når vissa av de mindre scenerna endast via området framför huvudscenen, vilket gör dem i praktiken onåeliga då någon av de större stjärnorna uppträder. Dessutom blev det ofta så fullsatt vid de mindre scenerna, att folk fick köa utanför. Till råga på allt svämmade pissoarerna över under lördagkvällen. Det verkar som om Flow inte har utrymme att växa då det gäller publikantal, om man inte kommer med någon helt ny lösning på problemet. Detta till trots var det ett riktigt lyckat veckoslut med många lysande artister.

Antalet artister på Flow är alltid väldigt stort. Det fanns sju scener och en biograf utspridda över festivalområdet. Vi har valt att plocka fram några av de artisterna vi tyckte var de intressantaste. Samtidigt får några av de kändaste namnen bli obehandlade.

Kardemimmit är en grupp på fyra kvinnor som har gjort musik tillsammans i 18 år. Musiken, som faller inom genren folkmusik, bygger på vackra sångstämmor och kantele. Det är fint att Flow även ger utrymme åt folkmusik, trots att intresset (kanske delvis på grund av den tidiga tidpunkten under fredageftermiddagen) inte var så stort som för många andra artister.

Punkens gudmor Patti Smith var den jag själv väntat mest på. Spelningen fick hård kritik från vårt lands största dagstidning, men kanske det närmast är ett tecken på att alla som skriver om musik inte nödvändigtvis förstår sig på musik. Pattis röst är lika otrolig om förr och trots ett överraskande val av cover var spelingen suverän, trots några misstag från Pattis sida – som när hon vandrade ut så långt på scenen, att hon inte hann i tid tillbaka till mikrofonen. Men det är lätt att förlåta en så karismatisk uppträdare som Patti Smith för sådana små misstag, vilka ju bara gör henne mera mänsklig.

Ett intressant faktum är att bandets gitarrist visade sig vara Jackson Smith, det vill säga Pattis son. Men med två rockare som föräldrar (trots att fadern dog redan 1994) så är det inte så konstigt att även sonen blivit en uppträdande musiker.

Patti Smith.

Pianisten Lubomyr Melnyk verkade alltigenom sympatisk, då han berättade om hur hans låtar kommit till. Till exempel berättade han om hur låten Butterfly kommit till på ett större hotell fem år tidigare. Han hade då suttit och spelat på hotellets piano, men ingen av de andra gästerna hade lagt märke till honom – förrän ett par barn dök upp och blev begeistrade av musiken. Det var för dem han skrev låten.

På Flow behövde han inte oroa sig för att ingen skulle lyssna. Trots att scenen The Other Sound hör till de mindre, var salen full av folk som tysta och hänförda satt och lyssnade på de vackra styckena som Melnyk trollade så till synes enkelt fram.

Shame är ett brittiskt rockband med mycket energi. Enligt förhandsinformationen skulle låtarna bestå av en blandning funk, punk, indie och soul, men detta till trots var de ganska intetsägande. Jag kan ärligt säga att jag nog inte minns någon av låtarna efter spelningen. Däremot var spelningen väldigt kul och medlemmarna, som tycks vara rätt unga, verkade själv också njuta av att få uppträda. Särskilt basisten, som till utseende förde tankarna till karaktären Eric på That 70’s Show, hoppade och sprang över hela scenen. Som en äkta rocksångar hoppade sångaren ut i publiken och lät sig bäras på lyssnarnas uppsträckta armar. Trots att bandet röjde ordentligt, så passade sångaren ett par gånger på att uppmana publiken att dansa med respekt för varandra – att spelningen skall vara rolig för alla.

Den kvinnliga rapartisten Noname var på gott humör, trots att hon skämtade om att hon är ”a sad bitch”. Kontakten med den rätt så stora publiken verkade skapas helt naturligt, då hon tilltalade folk i publiken och fick lyssnarna att sjunga med i låtarna.

Sångtexterna är inte vilka rim som helst, utan hon tar bland annat ställning mot gentrifiering och för feminism. Eller så kan det låta så här, som det gjorde i en låt: ”Thank you, Jesus, wherever you are / Thank you, Allah, wherever you are / Thank you, Buddah, wherever you are / Thank you, Santa Claus, wherever you are”.

Orlando Julius & The Heliocentrics fick publiken att dansa och det med besked. Och vilt gick det till på scenen också, trots att den nigerianska saxofonlegenden Julius själv, vid sin ålder på 75 år, höll sig ganska tyst mellan låtarna. Tyvärr var det många som missade den färggranna spelningen på grund av utrymmesbrist. Det var långa köer utanför Balloon 360° Stage, där bandet spelade, och själv kom jag in först efter att ha köat i cirka tjugo minuter.

Söndagen inleddes med ett sorgebudskap – Perttu Häkkinen, som ännu i fredags uppträdde på Flow med Imatran Voima (något jag med facit på hand ångrar att jag missade), hade avlidit i en olycka natten mellan lördag och söndag. K-X-P:s spelning inleddes med en tyst minut och efter det var det svårt att få upp en dansstämning. Samtidigt hölls det en tyst minut även vid de övriga scenerna. Nyheten tycktes kasta en skugga över så gott som hela kvällen. K-X-P:s mörka och aggressiva form av elektro, med inslag av metall, passade i och för sig den dystra atmosfären perfekt. Bandet var klädda i svarta kåpor, som döden själv. Trummorna spelades live, vilket ju alltid ger sitt lilla extra. Dessutom förekom det elgitarr på vissa låtar.

Fever Rays uppträdande fungerade både musikmässigt och visuellt. Med fanns bakgrundssångare/dansare och musiker, alla klädda på olika fantasifulla sätt. Dräkterna lekte på ett queermässigt sätt med könsroller och sexualitet. En av personerna på scenen var till exempel klädd i en överdrivet maskulint muskulös dräkt.

En annan väldigt visuell spelning var den av St. Vincent (översta bilden), som, klädd i en rätt så minimal dress, teatraliskt rörde sig in på scenen som en robot. Alla män på scenen bar en mask av tyg, som fick dem att se ut närmast som stora dockor. Videoprojektioner visades även upp under spelningen. I dem figurerade St. Vincent själv flitigt, klädd och mejkad på diverse olika sätt.

Musikmässigt kombinerades pop och rock, men på ett fräscht sätt. St. Vincent är, förutom sångare, en duktig gitarrist och de visuella aspekterna kommer inte på låtmaterialets bekostnad. Gitarren är en viktig del av helheten, vilket understryks av att St. Vincent ideligen bytte gitarr – modellen, som hon själv har designat (och som skall passa speciellt bra för kvinnor) var hela tiden den samma, men färgen varierade. Trots de robotaktiga rörelserna i början av spelningen blev hon mera levande under gitarrsolona.

Fastän musiken naturligtvis är i centrum, bjuder Flow också på annat. Som sagt finns det till och med en biograf på området, där man kan gå in och kolla en film emellanåt, och här och var på området var också visuell konst utställd. Maten är inte heller att glömma – sortimentet är otroligt stort och det finns säkert något för alla smaker och koster. Det är med glädje vi lade märke till att så gott som alla matförsäljare hade tagit veganer i beaktande. Flow satsar på ett brett urval och kvalitet, vilket ju aldrig kan gå helt fel. Bara man lägger lite mera märke till hur rörligheten på området skall organiseras då folkmängden växer sig så här stor.

Text: Janne Nyström
Bild: Tiina Tolonen

Inhemska och internationella legender i Kuopio

Värmeböljan i Finland hade inte glömt bort Kuopio veckoslutet i augusti då Kuopio RockCock fyllde staden med festivalfolk. Som vanligt erbjöd festivalen på finska rockmusikens adel och fantastisk festivalstämning.

Festivalen ordnades i år för 17:e gången med många förnyelser från tidigare år. Största skillnaden från tidigare år var att festivalen var en dag längre, i år fick rockfolket njuta av festivalen från torsdag till lördag. Festivalområdet var också helt förnyat och den nyligen tillträdda alkohollagen syntes också tydlig.

Trots att festivalen var en dag längre var det totala antalet artister mer eller mindre samma som tidigare år. Från att tidigare haft en huvudscen och några mindre, fanns det i år två huvudscener och en mindre scen där mindre lokala band uppträdde. De två scenerna på samma fält gjorde det smidigare än tidigare år. När en konsert tog slut kunde man vända sig 180 grader och snart började redan nästa konsert på den andra scenen.

Festivalarrangörerna tog också ut det mesta av den nya alkohollagen. Utskänkningsområdena var betydligt större än tidigare, och större delen av scenernas publikområden var på utskänkningsområdena, något som inte var möjligt innan alkohollagen reformerades.

Internationella namn som lockbete 

Festivalen har de tre senaste åren satsat på inhemsk rock och en eller ett par utländska legender. För två år sedan uppträdde Whitesnake och i fjol var det Megadeth som stod för finalen. I år spelade tyska Helloween och brittiska Billy Idol.

Gemensamt för de större artisterna har under åren varit att de nog trots stor publik inte har varit de bästa konserterna under veckoslutet, tvärtom har showen saknats nästan helt. Billy Idol har i och för sig “Rebel Yell” och “White wedding”, som förvisso nog fick publiken i extas, men något saknades.

Billy Idol hade nog inte heller ett lätt uppträdande att toppa. Haloo Helsinki körde 110% just innan Idol, vilket kanske satt ribban lite väl högt. Haloo Helsinki inledde med smällar och eld, för att inte tala om energin på scen. Jag tvivlade aldrig på att energin skulle ta slut under spelningen, vilket den inte heller gjorde. Jag är övertygad om att Elli Haloo (Elisa Tiilikainen) tillsammans med resten på scen skulle ha kunnat hålla publiken i gång en timme till. Bandet har meddelat att de efter sommaren går på paus och jag hoppas att inte den blir alltför lång.

Det var inte bara Haloo Helsinki som i år kör en finalsommar. Popeda som i början av augusti spelade sin sista konsert i Tammerfors, erbjöd en show som höll den standard man kan förvänta sig av Pate Mustajärvi i spetsen. Regnbågar, my little pony, batman och björnligan var bara några av elementen som gjorde uppträdandet så ”Popedalt” som något kan bli.

Det kommer att bli ett hål i nästa års festival då varken Haloo Helsinki eller Popeda är med. Man får hoppas att de snart är tillbaka igen. De som däremot nog säkert kommer tillbaka till Kuopio är Viikate och Apulanta, som båda levererade som de brukar. Man vet vad man får och man vill ha det.

Till Kuopio RockCock far man inte för de internationella giganterna utan för den fantastiska inhemska musiken. Internationella namnen behövs för att locka folket dit, men väl på plats inser man att det inte är därför man har rest till mellersta Finland.

Text: Fredrik Palmén
Foto: Elis Karell

Henrik Jansson: 20 svenska toppalbum

Som sommarläsning serverar vi er tjugo minnesvärda svenska skivor från 1960-talsslutet fram till idag – och urvalet är givetvis hämningslöst subjektivt! Men de här klassikerna ska åtminstone kunna ge goda lyssningstips och infallsvinklar till den svenska rockhistorien.

PUGH ROGEFELDT:
Ja dä ä dä (1969)

Efter att Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt klampat in på scenen var ingenting längre sig likt i svenskt musikliv. Han täppte till käftarna på alla som påstått att svenskan inte var något rockspråk, och bevisade att modersmålet tvärtom gav betydligt större möjligheter än de engelska standardfraser som tidigare prioriterats. Och med stöd av Jojje Wadenius jazziga gitarrspel visade han också att man med munter kreativitet och fördomsfri attityd kunde tänja rejält på de popmusikaliska gränserna. Ja dä ä dä är en skiva som fortfarande känns lika omöjlig att kategorisera som när den var färsk, förutom att vi idag vet att det handlar om ett unikt alster i den svenska rockhistorien.

Pugh låg inne i militären då skivan skulle spelas in, och då befälet skrattade åt hans permissionsbegäran stack han bara iväg och återvände aldrig. Straffet avtjänades i Visby stadsfängelse, men då hade han redan fått en grammis för utgåvan.

CORNELIS VREESWIJK:
Poem, ballader och
lite blues (1970)

För dem som ville se Cornelis som humoristisk trubadur var hoppet till en allvarsam och reflekterande stil inte lätt att smälta, men det var så han som artist nådde sin fulla kapacitet. Här stiger poeten fram, samtidigt som också jazzen träder in i hans musikaliska universum.

Dubbelalbumet blev ett format i vilket han fick utrymme att både bejaka sina rötter och experimentera. Musikaliskt innebar skivan en vidgning, men det är ändå texterna som ger lyftet – dikter ur hans första samling En handfull gräs, samhällskritik, vackra balladstrofer och mer lekfulla fragment.

Som hyllning till upphovsmannen tolkades skivan 2007 på nytt (Återbesöket) av en yngre generation svenska artister, med Joakim Thåström i spetsen.

JOHN HOLM:
Sordin (1972)

”När det stora vemodet rullade in”, rubricerade svenska magasinet Sonic nyligen en tillbakablickande artikel om John Holm. Att det fortfarande skrivs stort om honom i musikpressen trots att han inte gett ut nytt material på otaliga år är talande. Mottagandet av debuten var visserligen lamt, men som han själv anspråkslöst sagt: ”Många har gillat den bättre med åren.”

Den drabbande vackra och sorgliga klassikern ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” ger avslutningstonerna till Sordin, en skiva Holm först erbjöd åt vänstermusikrörelsebolaget MNW som otroligt nog missade honom. Metronome nappade, men under inspelningarna blev grälen många då Holm envisades med att göra allt på sitt eget sätt. Till sist gav bossen Anders Burman upp och tog semester. ”Gör det själva då”, sa han, ”men när jag kommer tillbaka ska grunderna vara lagda och de ska vara bra.”

Och det var de.

PEPS PERSSON:
Hög standard (1975)

Titellåten är en spark i skrevet. ”Hög standard, vafan är hög standard”, sjunger Peps, ställer däremellan andra obehagliga frågor, och avslutar med hotelsen att vi snart ska förstå att vi blivit lurade.

Albumet markerar hans övergång från bluesen, som han börjat uppleva som begränsad, till en reggae med svensk schottis i botten. På föregående platta hade han dessutom bytt språk till en svenska (”ska de va’ så svårt att fatta / att det är falsk matematik / som gör den fattige så fattig / och den rike så förbannat rik”), som snabbt gled över mot riktigt klockren skånska.

Och så var Peps en av de få som under 1970-talet kunde ge ut samhällskritisk musik på ett ”kapitalistiskt” bolag utan att hamna på kollisionskurs med proggrävarna.

ABBA:
Arrival (1976)

Länge var ABBA för mig bara det gäng Nationalteatern gjort narr av i sin elaka ”Doing the omoralisk schlagerfästival”. Det var först när bandet avslutat karriären som jag kollade skivorna, och blev chockerad över hur fin pop fyrklövern gjort.

I historiens ljus är Arrival deras klarast framåtpekande album – det var då ABBA blev en angelägenhet för nästan hela världen. Och det var då som de naivistiska texterna för första gången fick sällskap av någon mörkare skilsmässotext.

Ser man till låtmaterialet handlar det nästan om en best of-platta, och man måste erkänna att Agnetha Fältskog och Ann-Frid Lyngstad sjunger med naturlig resning och att ljudbilden fortfarande håller. Tidlös popmusik av ett band i sin mest kreativa fas.

NATIONALTEATERN:
Barn av vår tid (1978)

Efterhand fick rocken en allt viktigare roll för det politiska teatergänget, och skivan Livet är en fest (1974) blev ett genombrott. Klimax nåddes på Barn av vår tid, vars titellåt fortfarande kan dundra i mitt huvud – och som motpol till den råa betongen gjordes också finstämda ballader själfullt tolkade av Totta Näslund. Hans röstdjup och Ulf Dagebys gitarriffande är nycklar till att den här skivan blivit en omistlig svensk klassiker.

Och texterna känns aktuella också idag, för samhällskritiken uttrycks inte i proklamerande plakatformuleringar utan via ett människonära berättande om livssituationer många kan känna igen.

EBBA GRÖN:
Kärlek och uppror (1981)

Punken är ett musikaliskt område där Finland kunnat uppvisa en större bredd än storebror i väst, men genrens nordiska spetsband kommer ändå från Sverige. Joakim Thåströms trio Ebba Grön var i motsats till de flesta punkgäng långtifrån några tonåringar när de debuterade med We’re Only In It for the Drugs, en revolutionerande skiva i ett svenskt rockliv där proggen börjat gå på tomgång.

Och så kom Kärlek och uppror, inspelad med större finess – samtidigt som punkenergin ändå finns kvar. Det är raseri, ångest och leda, men också väloljad rock’n’roll.

Thåström har sedermera vuxit till en av de största svenska artisterna, men Ebbas tid blev rätt kort. Tre klassiska fullängdare på fem år, det var den utmätta tiden för att bandets intensitet skulle kunna bevaras på en optimal nivå.

TANT STRUL:
Amason (1983)

Tant Struls andra album liknar i sin hypnotiska hedonism inte just något annat som vare sig förr eller senare gjorts i Sverige. Inspelad under några hektiska veckor sommaren 1982 blev musiken varken punk eller new wave, också om den ofta kategoriserats så. Det handlar snarare om en frigjord popsoul, och om hur Kajsa
Grytts
sensuella, nakna röst med stor emotionell utlevelse förmedlar budskap om lust, kvinnlig sexualitet och längtan.

På pärmen sitter fyra Tant Strulhäxor med vilda hår och trotsiga ansikten, och överlag kan den suggestiva musiken, dominerad av Malena Jönssons klaviaturer, leda tankarna till den tid då de häftigaste kvinnorna brändes som häxor av män som inte dög för dem.

ULF LUNDELL:
Den vassa eggen (1985)

När Lundells skilsmässodubbel utkom var ljudidealet något katten släpat in. Idag låter en stor del av musiken från den tiden som om producenterna för att förverkliga sina visioner skaffat fram en uppsättning billiga leksakssyntar.

Därför är det desto mer imponerande att låtarna på Den vassa eggen, i kraft av artistens totala satsning, överlever också det – man känner smärtan och desperationen genom alla fördunklande ljudväggar. Det är allvar till 110%, och man har senare i journalisten Håkan Lahgers bok om inspelningsprocessen kunnat läsa att Lundell under inspelningarna helt enkelt höll på att supa ihjäl sig.

Men tydligen visste han ändå att han först måste få den här skivan ur sig.

ELDKVARN:
Himmelska dagar (1987)

Det gick hårt för tidiga Eldkvarn ända fram till Ny klubb (1984), som bandades in med tiodubbel budget i förhållande till tidigare skivor – och floppade rejält. Revanschen kom efter att Plura Jonsson varvat ner genom att åka ut till ensamheten i naturen, och ägna sig åt fiske och sunt leverne – samt fokuserat låtskrivande. På Himmelska dagar visar han upp en känslig självbiografisk berättarådra, och bjuder lyssnaren på en episk livsresa.

Soulen kom in redan på Utanför lagen (1986), men här hittar han också det kreativa medvetandeflödet: i ”Alice” återvänder han via en lång associationsström till barndomslandskapen. En mer psykedelisk syskonlåt, ”27”, fick senare en viktig roll på bandets nästa revansch Limbo (1999) – då efter en del njugga 90-talsår.

Och så blev han mannen som via sitt exempel myntade termen ”göra en Plura”.

ROFFE WIKSTRÖM:
Det här är mitt liv (1988)

Blueshjälten Rolf Wikströms studioalbum har varit lite ojämna, så egentligen lyssnar jag helst på samlingen Som vattnet flyter i floden 72-92. Men det fungerar bra också med den här utgåvan, som innehåller den definitiva nyinspelningen av hans majestätiska klassiker ”Som vattnet flyter i floden” – med ett av den svenska rockhistoriens mest uttrycksfulla, gråtande gitarrsolon.

Och textmässigt har han alltid med samma pondus mixat ihop det politiska och privata, och aldrig gett avkall på solidariteten med de utsatta i samhället.

NOMADS:
Sonically Speaking (1991)

Jag har en speciell svaghet för det gitarrmanglande, sympatiska gänget The Nomads – delvis för att de under en obehagligt syntdominerad tid steg fram ur garaget och bevisade att fasförskjutet gitarroväsen är det vackraste som finns.

Småningom lyckades de få idolen Johnny Thunders att sätta något solo på ett av albumen (All Wrecked Up, 1989), vilket sångaren Nick Vahlberg stolt brukade berätta om då vi träffades. Det var alltid ett nöje att intervjua honom – vi drack bärs och tog det lugnt, och han hävdade att Nomads var mer fans än musiker.

Den helgjutna Sonically Speaking (titeln en hommage till amerikanska föregångarna The Sonics) är skivan där killarna för första gången inte bara distortionröjer, utan ibland också stannar upp och når ner till ett melodiskt djup. En traditionsmedveten, fin rock’n’roll, vuxnare garagerock, och det skulle inte ta slut där heller – nästa stora nytändning kom med albumet Solna, så sent som 2012.

WILMER X:
Mambo Feber (1991)

Efter att jag och min bror 1986 lyckats bidra till att få Wilmer X till Åbo åkte vi med i gängets turnébuss för att kolla in också Tavastiaspelningen. Efteråt tyckte killarna att ”Åbo var jävligt kul … Helsingfors kanske lite mindre kul”.

Det skulle dröja ännu några år, men singeln ”Vem får nu se alla tårar” från albumet Mambo Feber sprängde banken. Och plötsligt sålde det gamla, en gång så udda garagegänget sitt dubbelalbum i mer än 100.000 exemplar.

Processen hade kommit igång efter att Nisse Hellberg förälskat sig i Oscar Hijuelos roman Mambo Kings, och inspirerats att skriva i olika stilar – dansanta mamborockare, drypande poptryckare och ballader, och också en rakare rock’n’roll. Helheten blev rik och otyglad, och full av riktiga pärlor.

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES:
Welcome to the
Infant Freebase (1996)

Sveriges bästa rockgrupp genom tiderna uppstod när Ebbot Lundberg & Björn Olsson tog steget från Union- Carbide Productions explosiva käftsmällar till en lika skönt taggad men mer melodisk musik inom The Soundtrack Of Our Lives, SOOL.

Killarna steg in på scenen med det storslaget vilda men också låtstarka albumet Welcome to the Infant Freebase i ett skede då en vek indiepop med bittra tonårsbetraktelser vuxit sig alltför dominerande inom det svenska musiklivet. I centrum stod den karismatiska Ebbot, och på flankerna huserade två gitarrer som slingrade sig kring varandra som ormar i parningsbestyr.

Här finns akustiskt smekande melodier, rullande Stones- och MC5-riffande, och vrålande gitarrfester – och så den psykedeliska nerv, som vid sidan av Ebbots frälsande predikantröst ger det slutliga lyftet.

THE BEAR QUARTET:
Moby Dick (1997)

Luleågruppen tog sitt namn efter jazzbandet i Klas Östergrens roman Gentlemen, och har som ledstjärna haft ambitionen att göra sin egen udda grej och aldrig försöka vara någon till lags.

Just Moby Dick är en rimlig inkörsport för var och en som inte redan snöat in på hela produktionen. Musiken drivs framåt av taggtrådsgitarrer och ett blås med frenetisk sväng, och stilmässigt spänner materialet över genrer som indie, garage, punk och jazz. Att Jari Haapalainen och hans gäng sedan också kan pricka in melodier av stor dignitet, på samma gång vackra och oförutsägbara, bevisas inte minst i den storslagna, åtta och en halv minuter långa klassikern ”If You Have A Heart”.

Texterna är politiska, på gränsen till upproriska, ifall man lyckas tyda dem under allt skönt rockskrammel. Och skivans titel är inte alls lånad från Herman Melvilles roman, utan anspelar på de alias Baader-Meinhof-ligan använde sig av under fängelsetiden.

KENT:
Isola (1997)

Kent gick en lång väg från rollen som underdogs i ett risigt postindustri-Eskilstuna till glamourösa stadionspektakel i Stockholm och andra huvudstäder. Från gigs för några bärs till Sveriges högsta gager. Från sunkiga demoinspelningar till miljontals sålda skivor.

Det var med sitt tredje album Isola som gruppen tog steget från indierock med referenser som My Bloody Valentine till en högoktanig powerpop med mördarrefränger. Här bjuds på ett paket starka och varierade låtar, energiskt och tätt framförda, iklädda en ljudbild som ännu inte blivit för sofistikerad. Det är mollstämda lägereldsballader, klassiska pophits som ”Om du var här” och så den hypnotiska ”747”.

Det blev för Kents del ytterligare ett album av samma storhetsgrad, Hagnästa Hill (1999) – fast visst, också på 2000-talsplattorna kan man hitta en hel del guldkorn.

EVA DAHLGREN:
Lai Lai (1999)

Det var kring ingången till 1990-talet som Eva Dahlgren blev riktigt stor, och utan vidare innehåller skivor som En blekt blondins hjärta odödliga låtar. Men i dagens läge känns den ljudbilden lite för utsmyckad och pompös, och för Eva själv blev framgången tung att bära – hon började aldrig känna sig bekväm med att ständigt stå i rampljuset på stora scener och som offentlig person.

Själv lyssnar jag hellre på den underskattade, finstämda helheten Lai Lai, där hon själv sköter hela den sparsmakade instrumenteringen med en akustisk gitarr som ljudbildens epicentrum. Så är alla överdrivna arrangemang bortblåsta, musiken naken, och texterna mer angelägna än någonsin. ”För att du är här” är med sin flämtande drömska melodi och ärliga sångpoesi för mig hennes vackraste låt.

THÅSTRÖM:
Den morronen (2015)

Under fyra decennier har Joakim Thåström kvarstått som en av Sveriges mest betydelsefulla artister. Då han efter Peace Love and Pitbulls-äventyret återvände hem och tog upp solokarriären välkomnades han som den förlorade sonen – och småningom blev det självbiografiska albumet Skebokvarnsv. 209 (2005) en vattendelare. Där skalade han för första gången bort alla yttre effekter, valde ett minimalistiskt uttryck och sjöng naknare än tidigare.

Den morronen präglas för sin del av en olycksbådande stämning, med Pelle Osslers hotfulla gitarr mullrande under ytan och Thåström själv som viskar och pratar fram sina texter med entonigt dov röst. Också den monotona upprepningen av enskilda fraser, det repetetiva, bidrar till den andlösa intensiteten.

Och om han med Imperiet kunde göra en låt med titeln ”Bibel”, väljer han här att avsluta skivan med den ödmjukare varianten ”Psalm”. Vilket är talande för den utveckling han genomgått som artist: från bombastisk predikan till besvärjande bön.

SÄKERT!:
Däggdjur (2017)

”Det finns så många man inte vill prata med / allt tråkigt dom säger förvandlar varje samkväm till ett helvete”. Så inleder Annika Norlin med sitt Säkert!-projekt fjolårsalbumet, och uppnår en fin kontrastverkan då de hårda orden framförs stillsamt, på Östersundsmål och med miminalt stöd av kompet.

Hennes styrka som sångerska är förmågan att skapa en känsla av direktkommunikation med lyssnaren, och så är hon en av Sveriges vassaste sånglyrikskribenter – med fingertoppskänsla för hur man ur vardagen kan lyfta fram små berättelser med både samhällsengagemang och absurda situationsbilder.

Och musikaliskt handlar det om en melodisk mix av indiefolk och balladpop, klädd i en ljudbild med klaviaturer och akustisk gitarr – udda och kantigt, men samtidigt oemotståndligt charmigt.

ANNA VON HAUSSWOLFF:
Dead Magic (2018)

I fråga om sin anspråksfulla attityd till skapandet är Anna von Hausswolff dotterdotter till 1970-talets progressiva rock. Sitt fjärde album har hon spelat in i Marmor Kirken i Köpenhamn, där hon byggt upp en rörlig ljudbild med den kraftfulla orgeln och sången i centrum. Hennes sopranröst är emellanåt klingande vacker, men däremellan satsar hon hela kroppen i ett uttryck som rör sig genom alla tänkbara mentala nivåer. Hon ylar, klagar och skriker ut känslor, och skapar en musik som verkligen skakar om lyssnaren.

Hon är lika hemma i dronemetallen som i det symfoniska och sakrala, och den som söker originalitet, spänning och genreöverskridande experimentlusta har här något att bita i. Anna von Hausswolff bjuder på ett sökande efter musikaliska dimensioner långt bortom intellektuella förklaringar eller mainstreamsurr, och går rakt in i det okända och visionära.

Ja, och så var de tjugo då, och många till hade jag gärna haft med – till exempel namn som Monica Zetterlund, Turid, Kebnekajse, KSMB, Dag Vag, Håkan Hellström och många andra. Men glömda är de inte! N

Henrik Jansson