B-laget charmade på Tuska och Ilosaari

av Janne Wass

Festivalbevakning har hört till min sommarsysselsättning nu i drygt tio år, och det finns två som jag återkommer till så gott som varje gång de ordnas: metalfestivalen Tuska i Helsingfors och Ilosaarirock i Joensuu. Medan Tuska är en nischad tillställning för metalheads, är Ilosaari tvärtom en festival där så gott som allt ryms med. På fem scener spelas musik nästan non-stop. Vill man, kan man planera sin festival så att man i första hand koncentrerar sig på rock och metal, hiphop, ska och reggae, indie eller radiopop.

I år känns tyvärr båda festivalerna lite fadda vad musikutbudet beträffar. 2018 saknar jag de där artisterna som skulle få det att pirra lite extra i maggropen. Tuska lider kroniskt av att det är en för liten festival, utrymmesmässigt inklämd i Söderviks industriområde, för att kunna boka de riktigt stora artisterna som besökt Finland och Estland under våren och sommaren. I flera år nu har de stora namnen bokats för alldeles egna konserter, ibland med två, tre eller fyra uppvärmare, ett slags minifestival i engångsformat, eller snappats upp av nya aktörer som Hardi Loog, mannen bakom spektakel som WKND Festival, Raumanmeren Juhannus och Rockfest.

För hardcorefansen är Tuska ändå alltid en upplevelse, eftersom arrangörerna verkligen kan sitt fält: de plockar in det bästa av B-laget, ofta artister som aldrig eller väldigt sällan besökt Finland, intressanta mix-konstellationer och soloprojekt. I år är sådana bokningar HC-punk-supergruppen Dead Cross, med Faith No Mores Mike Patton i spetsen och rapparen Ice-T:s metalband Body Count.

Dessutom lyfter jag på hatten för Tuskas förmåga att överraska och plocka in udda namn. I år hör till den kategorin svenska hårbandet Europe, som charmat vänner av klassisk bluesrock med sin senaste skiva. I sanning är deras spelning något av en besvikelse. Visst, det är coolt att höra The Final Countdown live, men konserten känns mest som en trött Whitesnake-kopia. Däremot är festivalens höjdpunkt för mig personligen franska synthwave-fenomenet Carpenter Brut (Franck Hueso), som gjort ett namn om sig bland vänner av 80-talsinspirerad retrosynthmusik. Live plockar han in en trummis och en gitarrist, och alltihop är helt makalöst bra, med böljande ljudmåleri, imponerande tekniskt spel och mycket känsla och hänryckelse.

Det som förenar Ilosaarirock och Tuska är att båda är festivaler där allt fungerar, stämningen alltid är artig och trevlig, och där det så gott som aldrig uppstår några ordningsproblem. Det är också festivaler där även lite mognare vänner av rockmusik hittar intressanta artister även om man inte är storkonsument av finländsk brölmetall eller suomirock. Ilosaari bjuder som vanligt på en härlig sillsallad med allt från superbt tunga, teatraliska black/death metalgruppen Behemoth till finska garageschlagerpunkaren Litku Klemetti och svenska radiopopstjärnan Zara Larsson.

Men också Ilosaari lider av problemet med att de stora dragplåstren fångas in av giganter som Rockfest eller konsertarrangören Live Nation. Gitarristen Jack White är årets namn, men då före detta White Stripes-frontmannen intar scenen är fältet på Laulurinne betydligt glesare ockuperat än under de inhemska favoriterna Cheeks eller Nightwishs konserter. Som huvudartist lämpar sig Jack White också tämligen dåligt. Karln är en gudabenådad gitarrist, men hans riktigt bra låtar går att räkna på ena handen, och åtminstone i Joensuu känns spelningen något oinspirerad. Höjdpunkterna från Ilosaari blir för mig i stället gypsy punk-gruppen Gogol Bordello, som kör med elfte växeln från början till slut, men som av någon orsak gömts undan på den lilla Rento-scenen, samt alltid lika stentungt metalmålande Behemoth.

text & foto Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.