Plock från Flows utbud

av Janne Nyström

Under andra helgen i augusti gick Flow redan för femtonde gången av stapeln, med en rekordpublik på 84 000 besökare. Än en gång möttes musik ur väldigt olika genrer, så att alla med säkerhet kan hitta något av intresse. Tyvärr börjar bristningsgränsen för vad området kan tåla i frågan om antal människor nås.

Visst är det kul med stora publiker. Men Flows område är uppbyggt så, att man når vissa av de mindre scenerna endast via området framför huvudscenen, vilket gör dem i praktiken onåeliga då någon av de större stjärnorna uppträder. Dessutom blev det ofta så fullsatt vid de mindre scenerna, att folk fick köa utanför. Till råga på allt svämmade pissoarerna över under lördagkvällen. Det verkar som om Flow inte har utrymme att växa då det gäller publikantal, om man inte kommer med någon helt ny lösning på problemet. Detta till trots var det ett riktigt lyckat veckoslut med många lysande artister.

Antalet artister på Flow är alltid väldigt stort. Det fanns sju scener och en biograf utspridda över festivalområdet. Vi har valt att plocka fram några av de artisterna vi tyckte var de intressantaste. Samtidigt får några av de kändaste namnen bli obehandlade.

Kardemimmit är en grupp på fyra kvinnor som har gjort musik tillsammans i 18 år. Musiken, som faller inom genren folkmusik, bygger på vackra sångstämmor och kantele. Det är fint att Flow även ger utrymme åt folkmusik, trots att intresset (kanske delvis på grund av den tidiga tidpunkten under fredageftermiddagen) inte var så stort som för många andra artister.

Punkens gudmor Patti Smith var den jag själv väntat mest på. Spelningen fick hård kritik från vårt lands största dagstidning, men kanske det närmast är ett tecken på att alla som skriver om musik inte nödvändigtvis förstår sig på musik. Pattis röst är lika otrolig om förr och trots ett överraskande val av cover var spelingen suverän, trots några misstag från Pattis sida – som när hon vandrade ut så långt på scenen, att hon inte hann i tid tillbaka till mikrofonen. Men det är lätt att förlåta en så karismatisk uppträdare som Patti Smith för sådana små misstag, vilka ju bara gör henne mera mänsklig.

Ett intressant faktum är att bandets gitarrist visade sig vara Jackson Smith, det vill säga Pattis son. Men med två rockare som föräldrar (trots att fadern dog redan 1994) så är det inte så konstigt att även sonen blivit en uppträdande musiker.

Patti Smith.

Pianisten Lubomyr Melnyk verkade alltigenom sympatisk, då han berättade om hur hans låtar kommit till. Till exempel berättade han om hur låten Butterfly kommit till på ett större hotell fem år tidigare. Han hade då suttit och spelat på hotellets piano, men ingen av de andra gästerna hade lagt märke till honom – förrän ett par barn dök upp och blev begeistrade av musiken. Det var för dem han skrev låten.

På Flow behövde han inte oroa sig för att ingen skulle lyssna. Trots att scenen The Other Sound hör till de mindre, var salen full av folk som tysta och hänförda satt och lyssnade på de vackra styckena som Melnyk trollade så till synes enkelt fram.

Shame är ett brittiskt rockband med mycket energi. Enligt förhandsinformationen skulle låtarna bestå av en blandning funk, punk, indie och soul, men detta till trots var de ganska intetsägande. Jag kan ärligt säga att jag nog inte minns någon av låtarna efter spelningen. Däremot var spelningen väldigt kul och medlemmarna, som tycks vara rätt unga, verkade själv också njuta av att få uppträda. Särskilt basisten, som till utseende förde tankarna till karaktären Eric på That 70’s Show, hoppade och sprang över hela scenen. Som en äkta rocksångar hoppade sångaren ut i publiken och lät sig bäras på lyssnarnas uppsträckta armar. Trots att bandet röjde ordentligt, så passade sångaren ett par gånger på att uppmana publiken att dansa med respekt för varandra – att spelningen skall vara rolig för alla.

Den kvinnliga rapartisten Noname var på gott humör, trots att hon skämtade om att hon är ”a sad bitch”. Kontakten med den rätt så stora publiken verkade skapas helt naturligt, då hon tilltalade folk i publiken och fick lyssnarna att sjunga med i låtarna.

Sångtexterna är inte vilka rim som helst, utan hon tar bland annat ställning mot gentrifiering och för feminism. Eller så kan det låta så här, som det gjorde i en låt: ”Thank you, Jesus, wherever you are / Thank you, Allah, wherever you are / Thank you, Buddah, wherever you are / Thank you, Santa Claus, wherever you are”.

Orlando Julius & The Heliocentrics fick publiken att dansa och det med besked. Och vilt gick det till på scenen också, trots att den nigerianska saxofonlegenden Julius själv, vid sin ålder på 75 år, höll sig ganska tyst mellan låtarna. Tyvärr var det många som missade den färggranna spelningen på grund av utrymmesbrist. Det var långa köer utanför Balloon 360° Stage, där bandet spelade, och själv kom jag in först efter att ha köat i cirka tjugo minuter.

Söndagen inleddes med ett sorgebudskap – Perttu Häkkinen, som ännu i fredags uppträdde på Flow med Imatran Voima (något jag med facit på hand ångrar att jag missade), hade avlidit i en olycka natten mellan lördag och söndag. K-X-P:s spelning inleddes med en tyst minut och efter det var det svårt att få upp en dansstämning. Samtidigt hölls det en tyst minut även vid de övriga scenerna. Nyheten tycktes kasta en skugga över så gott som hela kvällen. K-X-P:s mörka och aggressiva form av elektro, med inslag av metall, passade i och för sig den dystra atmosfären perfekt. Bandet var klädda i svarta kåpor, som döden själv. Trummorna spelades live, vilket ju alltid ger sitt lilla extra. Dessutom förekom det elgitarr på vissa låtar.

Fever Rays uppträdande fungerade både musikmässigt och visuellt. Med fanns bakgrundssångare/dansare och musiker, alla klädda på olika fantasifulla sätt. Dräkterna lekte på ett queermässigt sätt med könsroller och sexualitet. En av personerna på scenen var till exempel klädd i en överdrivet maskulint muskulös dräkt.

En annan väldigt visuell spelning var den av St. Vincent (översta bilden), som, klädd i en rätt så minimal dress, teatraliskt rörde sig in på scenen som en robot. Alla män på scenen bar en mask av tyg, som fick dem att se ut närmast som stora dockor. Videoprojektioner visades även upp under spelningen. I dem figurerade St. Vincent själv flitigt, klädd och mejkad på diverse olika sätt.

Musikmässigt kombinerades pop och rock, men på ett fräscht sätt. St. Vincent är, förutom sångare, en duktig gitarrist och de visuella aspekterna kommer inte på låtmaterialets bekostnad. Gitarren är en viktig del av helheten, vilket understryks av att St. Vincent ideligen bytte gitarr – modellen, som hon själv har designat (och som skall passa speciellt bra för kvinnor) var hela tiden den samma, men färgen varierade. Trots de robotaktiga rörelserna i början av spelningen blev hon mera levande under gitarrsolona.

Fastän musiken naturligtvis är i centrum, bjuder Flow också på annat. Som sagt finns det till och med en biograf på området, där man kan gå in och kolla en film emellanåt, och här och var på området var också visuell konst utställd. Maten är inte heller att glömma – sortimentet är otroligt stort och det finns säkert något för alla smaker och koster. Det är med glädje vi lade märke till att så gott som alla matförsäljare hade tagit veganer i beaktande. Flow satsar på ett brett urval och kvalitet, vilket ju aldrig kan gå helt fel. Bara man lägger lite mera märke till hur rörligheten på området skall organiseras då folkmängden växer sig så här stor.

Text: Janne Nyström
Bild: Tiina Tolonen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.