Samhällsmoralens omoral

1,5K Samhällsmoralens förfall beklagas ofta, men folk ser förfallet på olika ställen. Vissa tycker till exempel att det är ansvarslöst att öppna gränserna för stora mängder flyktingar; det visar att eliterna varken bryr sig om vår kultur eller det egna folkets välgång. Andra tycker att det är omänskligt att skicka iväg nödlidande flyktingar; det visar på ett allt mer hjärtlöst samhällsklimat. På båda sidor finns många som inte alls kan förstå den andra sidan och uppfattar dem antingen som ondsinta hycklare eller helt förvirrade. Diskussionen gäller officiellt hur ”vi” (finländare) ska förhålla oss till ”de andra” (flyktingarna), men visar främst hur besvärligt det är för oss att förhålla oss till de andra bland oss själva, till dem som har en annan uppfattning om vem ”vi” borde vara. Det är inte finländaren och flyktingen som upprör och äcklar varandra mest, utan rasisten och flyktingkramaren – som de kallar varandra, på delat modersmål.

Samhällsmoralen är en uppsättning värderingar som, tänker man sig, vi alla borde vara överens om. Men själva diskussionen uppstår för att vi inte är det. Om det handlade om en saklig diskussion vore det inte så farligt, men diskuterar man värderingar är det omöjligt att vara saklig, att undvika personangrepp. Den som frågar vad vi kan acceptera frågar egentligen vem vi kan acceptera; en högst personlig fråga för dem som känner att de inte accepteras. Samhällsmoralen är själv alltid ett moraliskt problem just för att den manifesterar folks vilja att slå fast vem som ska få vara en av ”oss”. Det handlar om vilja till makt: man vill sätta gränser och tvinga folk åt vissa håll. Naturligtvis i namn av ett ädelt syfte, omsorg om moralen, men det bara ökar makthungern och hatet mot dem som hindrar ens strävanden (därav rasistens och flyktingkramarens ömsesidiga hat). Samhällsmoralen fungerar genom skam- och skuldbeläggande, alltså genom hot om social utfrysning, således genom moraliskt långt ifrån goda mekanismer. Kort sagt: det är mobbning med ett finare namn. Mobbarna försöker få offret att känna sig värdelös, som en person ingen vill vara med, kan uppskatta eller tycka om. Och en allmän form av mobbning är moralistens sårade blick, där offret beläggs med skuld (”Se så illa du betedde dig, så du gjorde oss illa!”) snarare än med skam (”Så ful, löjlig, dum du är!”).

Men kan man verkligen likställa samhällsmoral med mobbning? Är det inte samhällsmoralen som lär folk att inte mobba andra? Visst är det väl bra om det råder en anda där mobbning betraktas som skamligt, så att den som får skämmas är mobbaren, inte hans offer? Ja, hur bra är det att säga: ”Försöker du frysa ut någon är det istället du som blir utfrusen”? Samhällsmoralen innebär att man kväser mindre makter med en större makt, och därför är den själv ett moraliskt problem, hur ”positiva” värderingar den än kan omfatta (respekt, hjälpsamhet och så vidare). Och den större makten ordnar inte, som Hobbes tänkte sig, samhället från en suverän position ovanför det, utan det handlar om att vissa grupper i samhället lyckas trumfa igenom sin uppfattning om vad samhällsmoralen kräver, om vad och vem makten ska kväsa.   

Det som görs i samhällsmoralens namn är väsentligen opersonligt. Om en elev är hygglig mot en annan för att klassandan påbjuder det, så betyder det att eleven själv inte framträder som enskild människa i relation till den andre. Hon beter sig bara som det hör till i den här klassen: ”Här tar vi hand om varandra.” Det hon gör uttrycker inte hennes relation till den andre utan viets avpersonalisering som upprätthålls genom skam- och skuldhotets makt och dess mjukare sida, kollektiv uppmuntran och uppskattning (den mjuka sidan förhåller sig till den hårda som den hyggliga polisen till den brutala vid ett polisförhör). Den politiska korrektheten är ett slående exempel på den avpersonalisering som finns i all samhällsmoral. Officiellt hyllas olikhet och normkritik, men i praktiken införs en rigorös norm för tillåtna åsikter och språkbruk, där varje personlig avvikelse straffas med social utfrysning. Man vill ha normer och konventioner just för att skapa en  avpersonalisering i umgänget, så att frågan om vad man själv tänker och känner för den andre inte ska uppstå, inte bli akut.

Att peka på problem med samhällsmoralen, alltså inte bara med en viss, utan med all samhällsmoral, förefaller hopplöst om man tror att moral och samhällsmoral är samma sak. Men de sammanfaller inte. Samhällsmoralen är tvärtom ett kollektivt gestaltat symptom på de svårigheter vi har med att ta till oss den moraliska förståelse som öppnar sig mellan enskilda människor. I den här förståelsen handlar det inte alls om att slå fast någonting, om normer eller makt, utan bara om att öppna sig för en annan människa, att inte vända bort blicken eller dra tillbaka sin hand. Genom att skuld- och skambelägga varandra, genom maktutövning och avpersonalisering av olika slag, försöker vi desperat försvara oss mot den öppenheten, som vi i vår rädsla och vårt äckel för varandra och oss själva uppfattar som en outhärdlig skyddslöshet.

I kampen om hur samhällsmoralen borde se ut har öppenhetens möjlighet redan förträngts (helt avskaffa den kan man inte). Kampen står mellan grupper som, av skäl som väsentligen förblir omedvetna för dem själva, dras till olika specifika sätt att förtränga öppenheten. En hysterisk vilja att stänga gränser och hindra ”annorlunda” människor att komma hit uttrycker uppenbart en slutenhet mot andra människor överlag, men en preferens för mångkultur har i sig lika litet med öppenhet att göra. Man kan inte vara öppen med kulturer, bara med människor, och den som suktar efter det ”annorlunda” som sådant har redan avfärdat ”oss” som deprimerande ”lika”. Hon ger alltså gräns-stängaren rätt: vi är, tyvärr, just sådana som han vill att vi ska vara. Båda reducerar på samma sätt sina medmänniskor, och därmed, utan att märka det, sig själva, till en avpersonaliserad massa. Det är bara färgen på massan de grälar om.

Joel Backström
är filosof