Vivi-Ann Sjögren.
I år hade fikonkaktusen bakom fönstret drabbats av en okänd sjukdom och såg ut som en vålnad. Rötan hade tagit över och den totala förintelsen var nära. Jag fotograferade den döende kaktusen, i fönstret bakom den reflekterades den nedgående solen, det blev en kuslig bild.
Fikonträdet var det ingenting att göra åt. En storm av historisk styrka hade drabbat trakten och varat i flera dagar, invånarna varnades för att gå ut ur sina hem. Där står ett fikonträd sig slätt.
När man hämtat sig från stormen drog slagregnen in. Också de av historiska mått. Sedan var det värmeböljornas tur. Rekordtemperaturer som snuddade 50 grader. I skuggan, om sådan fanns. Myndigheterna organiserade nerkylda salar dit gamla och sjuka kunde evakueras. Växtlighet bokstavligen brann upp. Före detta gräs knastrade under fötterna som om man trampat omkring bland torkade trattkantarelller.
In the middle of nowhere gick allting sönder som bara kunde gå sönder. Huset blev utan vatten på otaliga sätt. Ett av sätten var att getingarna hade byggt bo i vattentankarna på taket. Tvättmaskinen deltog i talkot. Även den på otaliga sätt. Ett av de mera fantasifulla var att mössen tagit sig in i maskinen och ätit upp en vital del.
Nyinflyttade möss. När tvättmaskinen reparerats för n:te gången kunde det bara konstateras att tvättmaskinen och vattentillförseln inte var kompatibla och att det var dags att se sig om efter en balja.
Mitt lånade sovrum invaderades av något som såg ut som flygande myror. De anlände i klasar när jag lade mig, de törnade mot lampan, de fyllde min säng. Till slut kom jag på att lämna ljuset tänt på toaletten och dörren på vid gavel. Då samlades de i drivor i lavoaren. Om det hade funnits vatten hade jag kunnat spola ner dem.
Köket däremot väntade förgäves på myrornas inmarsch. Det har aldrig hänt förut. Också det skrämde mig. Myror kan väl inte drabbas av blindhet och pest?
Gäster kom, och jag beklagade mig över fikonkaktusen. De sa att samma sjukdom drabbat alla fikonkaktusar. Alla. En epidemi som raderar ut det andalusiska landskapets mest karakteristiska växt. Som om björken skulle försvinna från Finland.
Mera gäster kom, en småodlare talade med bitterhet:
– Nu sår jag inte längre en fjärde gång. Den första sådden fördes bort av stormen. Den tog till och med jorden. Den andra sköljde slagregnen bort. Den tredje brann upp.
I hönshuset ruvade den enda ankan sommaren igenom sina ägg. Hon låg kvar när jag reste. Någon ankbonde har det aldrig funnits.
Vivi-Ann Sjögren
är skådespelare och författare
