Med öga för små och stora känslor

av Sebastian Dahlström

– Ett tomt papper är egentligen magiskt. För plötsligt är det inte tomt längre, du har någon där. En figur! Vem är du? Vad vill du berätta? Det är ofta så en historia får sin början, berättar grafikern och barnboksillustratören Maija Hurme.

På väggarna hänger dikter ur barnböcker på vackert papper. Ovanför dem några av Maija Hurmes original i akvarell. Jag känner igen bilderna från hennes böcker. Där är flickan som badar bastu i Rassel Prassel Puss, och där är den sympatiska larven på omslaget till den senaste boken Rassel Prassel Promenad. Vi befinner oss i Kabelfabrikens översta våning, i föreningen Kultur för allas utrymmen – där Maija Hurme och tre andra illustratörer har sina arbetsrum.

Maija Hurme öppnar en plåtburk med välnötta vattenfärgskakor. På plåtlockets insida ligger en torkad palett kvar, olika nyanser av blått. En glasburk med akvarellpenslar står på bordet och Hurme börjar måla samtidigt som hon berättar.

Till utbildningen är Hurme journalist – och det var i tidningsbranschen hon tillbringade det första decenniet i arbetslivet. Som grafiker och layoutare på bland annat Borgåbladet, City-Lehti och Hufvudstadsbladet.

– Men jag har alltid ”smygritat” på jobbet! Om någon artikel behövde illustreras och jag hade tid ställde jag upp. Det var så det började

Jag sneglar på Hurmes papper. Fram växer några röda långsmala ovala kronblad. Hon lägger till en mörkare röd färg längst in, och så ännu en mörkare nyans.

Jag frågar om hon tecknade mycket redan som barn. Visst gjorde hon det. Medan klasskamraterna i lågstadiet klottrade streckgubbar i skolhäftet försökte sig Maija Hurme på fotorealistiska bilder.

– Jag minns ännu hur jag, det måste ha varit i femman eller sexan, kom på hur man ritar ett öga från sidan! It was a revelation!

Efter grundskolan gick Hurme på bildkonstgymnasium. Siktet var inställt på Konstindustriella högskolan.

– Men dit kom jag inte in. Inte ens på tredje försöket.

Det konstnärliga självförtroendet sjönk till botten. Det fick bli journalistik i stället.

Refuserat manus blev starten

Det var först när hon var hemma med sitt första barn som hon började teckna på nytt. Till en början kändes tecknandet rostigt, och de första bilderna var hon inte nöjd med.

– Nu när jag ser dem kan jag tänka herregud, hur har jag låtit någon se de här bilderna? Men de måste väl komma ut först, så att det sen kunde komma något bättre.

Det var vid den här tiden som Hurme jobbade med sitt första barnboksmanus. Texten hade hon skrivit själv och hon väntade otåligt på att få presentera den för förläggarna.

– Då tyckte jag det var världens bästa historia. Och som nyhetsjournalist ville jag se den i tryck – nu, genast!

På förlagen blev hon refuserad. Förlagsredaktören Sara Enholm-Hjelm gillade en av bilderna i portfolion, men frågade försiktigt om Hurme känner någon som kan skriva… I dagens läge håller hon med om att historien inte höll. Hon hade försökt klämma in för mycket i ett kort barnboksformat.

Så Hurme letade efter någon som ville skriva. När det kom till kritan var det ingen som ställde upp.

– Jag tror att folk tror att det är lätt att skriva en barnbok; det är ju så lite text. Men sen när man försöker så inser man att det inte är så lätt ändå.

Till slut visade det sig att textförfattaren fanns mycket närmare än hon tänkt sig. År 2012 gav hon ut sin första barnbok Under Täcket tillsammans med sin man Anssi Hurme.

När det känns lätt är det rätt

Vi bläddrar tillsammans genom Under täcket. Visst känner man igen Hurmes stil, med runda linjer och mjuka färger. Men bilderna saknar kanske ändå det poetiska tänjande på verklighetens gränser som hennes senare illustrationer har. I Under täcket har Maija satsat på realism.

– Jag var så petnoga. Jag gjorde om de här bilderna jättemånga gånger. Jag satt och svettades med gouache och akvarell för att få exakt rätt realistiskt uttryck. Och samtidigt undrade jag om det verkligen skall vara så här svårt att illustrera en barnbok.

Också den följande boken Fladdermuspojken går i samma stil. Här finns fler kontraster mellan ljus och mörker – och teckningar som anspelar på superhjälteserier, i enlighet med historiens tema.

– Men efter Fladdermuspojken kunde jag släppa de där realistiska ansiktena. I de nyare böckerna tycker jag att jag hittat ett uttryck som känns eget. Mjukt, inte lika petnoga.

Det handlar om att att hitta sin egen röst, och det är en pågående process.

– Men jag vet att jag är på rätt väg när det känns lätt att rita, som att andas.

In i sagovärldens verklighet

Maija Hurme fortsätter att måla medan hon berättar entusiastiskt. Bredvid den röda blomman växer några bollar i olika färger fram, och bredvid dem en liten brun insekt.

– Det är faktiskt såhär det oftast går till. Man sitter och ritar och så plötsligt har man en figur på pappret!
Om figuren har något mera att berätta så är det början på en historia. Realismen är inte så viktig, lekfullheten är mycket viktigare. Det får ta tid. Man måste lära känna figuren, och försiktigt känna på möjligheterna och villkoren i figurens värld. Och till slut låta den världen bli så verklig att det bara är att kliva rakt in i den.

– När jag höll på med karaktären till vår första bok, den lilla flickan med röd klänning, gick jag så djupt in i henne att jag i huvudet kunde se henne som i 3D, berättar Hurme. Jag kunde gå runt henne, titta på henne från olika håll, be henne gå framåt längs en stig… Det var magiskt att få känna sina bilder så väl att man vet allt som sker, också det som inte visas i bilden. Att kunna gå in i en bild och veta vad som finns bakom det där trädet eller hörnet!

Att fånga känslan

Hurme blir ivrig när hon berättar om sina böcker. Det är nästan som om hon är där igen, inne i dessa världar som hon känner så väl, och målat av ur så många vinklar.

Hon går till bokhyllan i arbetsrummet och kommer tillbaka med en hopnitad bunt vanliga kontorspapper. Det är skissversionen av diktboken Rassel Prassel Puss. Det är de snabba blyertsskisser Hurme gjorde dagarna efter att hon fick författaren Hanna Lundströms dikter på posten.

– När jag får läsa den färdiga texten är det godisdag! Att få sprida ut texten på 32 sidor… Och börja skissa och fundera. Då går det snabbt! Det är den första intuitionen som gäller. Det handlar mest om att fånga känslan i dikterna.

Jag bläddrar bland skisserna och fascineras av hur välgjorda de trots allt är. Det syns att Hurme har tänkt igenom boken också med en layoutares blick. Upplägget i skissen är långt detsamma som i den färdiga boken. Efter skissandet börjar det riktiga målandet. Det är här som den stora mängden arbetstimmar avverkas. Att illustrera en barnbok kan ta upp till ett år.

Öar på drift

Nu jobbar Hurme med två nya barnböcker som skall komma ut våren 2018. Den ena, Skuggorna, gör hon, precis som de två första böckerna tillsammans med sin man Anssi – men den andra har hon skrivit själv.

– Det känns super! Boken kommer ut på finska och skall heta Yksinäisten saarten kartasto (Atlas över ensamma öar). Det är en historia som jag gått och funderat på i fyra år.

Också den historien började med att en figur bara dök upp på pappret; en liten flicka som satt på ett gungbräde. Samtidigt stod det i tidningen om en liten ö av torv som under natten flutit iväg från någons sommarstuga. Stugägarna fick ro för att hämta tillbaka ön på morgonen och påla fast den.

Maija började jag fundera över om det kanske fanns någon på ön när den flöt iväg. Och hur det i så fall skulle kännas om något man trodde var fast och beständigt plötsligt inte var det.

– Huvudpersonen är besviken på sin mamma som inte svarar på alla viktiga frågor. Därför flyttar hon till en egen ö tillsammans med sin vän orangutangen. Där har de det bra, tills ön en natt lossnar och börjar flyta bort.

En bra barnbok talar på många nivåer. Förutom att vara en spännande historia hoppas Hurme att boken kan hjälpa någon att förstå förhållandet mellan mor och dotter. Att boken skall betyda något stort för någon.

– Ja, varje bok måste ju vara den bästa jag har gjort hittills, annars släpper jag inte iväg den till tryckeriet.

Diktatorer och deppiga mammor

Jag frågar hur Maija Hurme läser barnböcker i dag, jämfört med före hon själv hade kommit in i branschen. Hon funderar på frågan en stund, och säger att hon i dag har lärt sig att uppskatta hur också det fula eller brutala skildras i vissa barnböcker.

Enligt Hurme är många föräldrar fast i att banböcker skall vara illustrerade på samma sätt som när de själva var barn, som Ilon Wiklands idylliska teckningar i Astrid Lindgrens böcker eller Disneys gulliga djur. De moderna brutalare barnböckerna skrämmer ofta de vuxna mera än barnen.

– När föräldrar stöter på böcker som inte ser ut som de vant sig vid, så kanske de tänker att illustratören inte kan rita. Varför är det inte sött som hos Disney? Men sen kan de brutala böckerna fungera alldeles underbart när man läser dem tillsammans med ett barn, säger Hurme.

Enligt Hurme är barnböckerna i Svenskfinland rätt så anarkistiska. Det är väldigt få teman som är tabu. Här finns historier om diktatorer, om riktigt deppiga mammor och problemfamiljer. Ett exempel är Hurmes och Kristina Murray Brodin bok Allt är precis som vanligt som handlar om ett barn som upplever att föräldrarna inte har tid. Barnet gömmer sig för att se hur föräldrarna reagerar, om de verkligen blir så ledsna att de dör, som de har sagt.

– Jag hoppas den boken också kan tala till barn som är så trygga i sin familj att de aldrig har tänkt den tanken, för att de skall kunna känna större empati för barn som inte känner sig lika trygga.

Maija Hurmes illustrationer är ändå klart mera söta än brutala. Fast det brutala behöver inte alltid vara så ”brutalt”, det kan räcka med lite vardagsrealism. Särskilt i de senare böckerna har hon vågat ta steget längre åt det hållet.

– Titta, det här är Hertonäs strand, här är en förortsmiljö, säger Hurme och visar på bilderna i Allt är precis som vanligt. Det skulle jag inte ha vågat göra i min första bok – där var allting väldigt borgerligt och städat! N

Text: Sebastian Dahlström
Foto: Laura Mendelin

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.