Det råder en förtrolig stämning i salongen redan från den första scenen i Svälta Räv. Pjäsen spelas på den mindre av Wasa teaters scener, vilket i sig bidrar till känslan av närhet till de sex karaktärer som en efter en introduceras för oss.
Pjäsen har skapats genom att ensemblen tillsammans planerat och improviserat. Inspirationen till arbetssättet har man fått från filmregissören Mike Leigh. Regissören Joakim Groth beskriver i korthet metoden så, att karaktären kalkeras på en levande modell men vartefter utvecklas till en fiktiv gestalt. Enligt Groth blir själva karaktärerna det essentiella. Det är dessa som utgör berättelsen, i högre grad än deras handlingar.
Så vilka är de då? Ja, vi kan börja med Cecilia, träffsäkert gestaltad av Carola Sarén. Cecilia är cateringföretagare, frånskild och ”en kvinna i sina bästa år”. Hon njuter av den nya friheten, är färgstark och en smula dominant. Hon korkar gärna en flaska vin med väninnan Maria, som spelas av Lina Ekblad. Självklart tas det selfies när de skålar, om än Marias leende verkar något tillkämpat.
Maria lever ett på ytan perfekt liv med kontorsjobb, familj och ett hus att pyssla med. Men mellan raderna anar vi att hon inte är så lycklig. När hon berättar för en stönande Cecilia om de fyra timmar långa söndagsmiddagarna med svärföräldrarna, blir det fniss i publiken. Marias tillvaro är lika beige som hennes kläder, och hon anstränger sig verkligen för att övertyga sig själv om att det är så här livet ska vara.
Men det ska visa sig att den perfekta väninnan i ett svagt ögonblick begått ett snedsteg, och det med Cecilias ex-man Kenneth (Jonas Bergqvist).
Kenneth är en av mina favoritkaraktärer, en jordnära man som har en elektronikfirma. För honom är det viktigaste i livet ”lugn och ro, att stanna upp och ta det lugnt”. Kenneth verkar nöjd med ganska litet.
Dottern Rebecka (Alexandra Häggman) är en skygg och känslig ung kvinna, som skriver poesi och tycks känna ett visst utanförskap. Hon tvingas allt som oftast medla mellan de två föräldrarna. Det att Rebecka och Kenneth talar dialekt sinsemellan, ger intrycket av att de står varandra närmare än vad modern och dottern gör.
På Kenneths elfirma finns den loseraktiga praktikanten Fred som spelas alldeles lysande av Jan-Christian Söderholm. Han spiller gärna ur sig sin historia även för obekanta människor. Fred och Rebecka hittar otippat en gemensam våglängd, där de kanske känner igen något av samma utanförskap.
Pjäsens namn kommer av kortspelet Kenneth och Fred ägnar sig åt. Det är ett evighetsspel som kan pågå hur länge som helst utan att någon vinner. I Österbotten brukar ”Svälta Räv” kallas ”Krig”.
Både namnen är genialiska i den här kontexten. Tankarna förs till relationer som befinner sig i ett dödläge. Man längtar efter förändring, men ligger lågt och väntar i sin skyttegrav på att något ska ske. Och även relationer mellan exmakar, väninnor, eller familjemedlemmar kan vara ställningskrig, eller innehålla spänningar som byggs upp tills allt slutligen briserar.
Pjäsen reflekterar utmärkt den tomhet och längtan som många känner idag. Vi lever med den övergripande målsättningen att kunna ”förverkliga oss själva”. Och vi har lyxen att hinna fundera på om det vi har verkligen är allt livet borde vara.
Text: Sofie Furu
Foto: Frank A. Unger
Svälta Räv. Manus: arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. Dramaturgi: Anna Simberg, Joakim Groth. Scenografi: Jeremy Crotts. Kostym: arbetsgruppen. Mask: Anna Vester-back. Ljud: Tim Stratton. Ljus: Michael
Erickson. I rollerna: Jonas Bergqvist, Lina Ekblad, Alexandra Häggman, Carola Sarén, Jan-Christian Söderholm.
Wasa teater till och med 30.december
