Flod i en värld av myternas mystik

av Peter Nyberg

Den spanska författaren Clara Janés har en rik utgivning men är tämligen okänd i svenskspråkiga trakter. Hennes första till svenska översatta diktbok Skogens hemligheter (2010) hade naturen som huvudmotiv och i bokens levande, virvlande grönska sådde Janés frön av religiositet, av själ. I Flod mot intet är förhållandet omkastat. De religiösa bilderna kommer i förgrunden medan miljöerna utgör den fond som själsligheten verkar inom.

Flod mot intet är en svit om 32 dikter med ett efterord av den insiktsfulle svenska poeten Lennart Sjögren. Båda poeterna strävar mot levandets villkor och söker människans inre existentiella rum i naturen. Även om utgångspunkterna är liknande blir resultatet olika. Där Sjögren finner en hård natur som bekämpar det levande når Janés en natur som genom mystiken inkluderar människan.

I början av boken etableras en österländsk religiös värld, där vattnet har en central position. Diktens miljö präglas av Ganges, som är hinduismens viktigaste flod, och redan efter någon sida etableras vattnet och det ljus som speglas i det som de två viktigaste symbolerna i sviten.

Stentrappan går till floden,

elden går till floden,

människan går till floden.

Och flodens väsen går till sitt vara

och är nu till fullo ett med varat.

Även metamorfosen som omskrivs i sviten är central och dikterna cirkulerar runt de tre storheterna som metaforiskt går in i varandra. Det är inte underligt att Gunnar Ekelöf dyker upp i ett citat från Opus Incertum, han som utöver Sjögren är den svenskspråkiga poet som kanske främst rört sig i den utdragna förvandlingen från existens till icke-existens.

I sviten vimlar det av mytologiskt färgade figurer: färjkarlen, glömskans dvärg, ljusbäraren och skogsanden. Tillsammans med en i jämförelse med Skogens hemligheter sparsmakad men mycket effektivt beskriven miljö, helt präglad av landskapet runt floden skapar Janés en värld som präglats av de österländska myternas mystik, vilka ibland dubbelexponeras mot en västerländsk kristendoms gåtfullhet, oftast i enskilda rader som: ”Du sade återuppstå och älska”. Blandningen anlägger textens grundspänning och gör den emellanåt rasande vacker.

Längs trapporna

släpar natten

den jungfrulighet

som orden inte kan nå.

Och orden griper

med sina klor efter

skepnaden, som snärjd i

det stumma vita,

glider bort över vattnet.

Skönhet döljer alltid något. Efter att ha läst Flod mot intet några gånger och kämpat med att få ihop tankar och bilder, som en österländsk filosofi, ger jag upp. Nej, det går inte ihop här. Men boken är ingen filosofisk avhandling utan ett diktverk och som sådant gestaltar Flod mot intet det som den filosofiska logiken inte klarar, nämligen det transcendentas närhet i människolivet. Vi närmar oss sagan, en saga som beskrivs med skärpa och alstrar hopp. Janés översatta dikt skänker lättnad. Och för mig en längtan efter floden och dess skiftningar i ljus, efter sagovärlden och efter att få leva i den där metamorfosen mellan existens och icke-existens. Som vi alla egentligen redan gör.

Peter Nyberg

Clara Janés: Flod mot intet. Ellerströms, 2017.
Översättning: Ingrid Wickström.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.