Tidningen för vanligt folk begravs

Strax innan jul utkom fackföreningstidningen Löntagarens sista pappersnummer. Det är ytterligare en förlust för det svenska språket i Finland, men särskilt för svenskspråkiga arbetare som i dagens medielandskap sällan får komma till tals.

För några år sedan besökte jag en fabrik och intervjuade en kvinna som sa att det var första gången någonsin som hon fick berätta vad hon jobbade med. Ingen hade frågat henne tidigare – och då hade hon jobbat på fabriken i över 30 år.

Ny Tid träffar Jonny Smeds, som varit Löntagarens chefredaktör sedan 2013, i hans arbetsrum i fackcentralen FFC:s högborg i Hagnäs i Helsingfors. Under intervjun återkommer Smeds upprepade gånger till att Löntagaren sett som sitt uppdrag att finnas på fältet för att höra vad fackmedlemmar och vanliga arbetstagare hade att säga. Via tidningen har svenskspråkiga medlemmar i drygt tio FFC-fackförbund kunnat läsa om vad som varit på gång dels i den egna branschen, men framförallt inom andra branscher och på andra orter.

Att Löntagaren nu läggs ner upplevs på svenskspråkigt fackligt håll som en stor förlust, det framgår av flera intervjuer i tidningens sista nummer. I sig var beslutet helt i linje med den fackliga takorganisationen FFC:s tidigare tidningsbeslut: för ett år sedan lades den finska tidningen Palkkatyöläinen ner, medan den fackliga ungdomstidningen Arvo lades ner 2013. I framtiden ska den svenskspråkiga informationen skötas via digitala kanaler.

– Vi ger nu ut ett nyhetsbrev varannan vecka och så publicerar vi, främst översatta texter, på vår webbsida och på Facebook, säger Smeds.

Webben en utmaning

Det som uppenbart oroar Smeds är att den fackliga journalistiken, reportagen från fältet från arbetstagares vardag kommer att bli färre och svårare att göra.

– Målsättningen är att även i framtiden berätta om vardagen ute på arbetsplatserna, men i nuläget vet jag inte hurdana resurser jag kommer att ha till förfogande. Papperstidningen är överlägsen när det gäller bilder och långläsning. Men vi ska så långt som det är möjligt fortsätta att intervjua dem som finns ute i arbetslivet, vår medlemskår. Förhoppningsvis blir det fler och kortare personintervjuer i nyhetsbrevet och på webben.

Helt klart är ändå att Löntagaren har en väldigt lång väg att gå för att i den digitala världen nå upp till den synlighet man haft som papperstidning: Löntagaren hade en upplaga på 17 000 exemplar medan klart under tusen personer i nuläget prenumererar på det digitala nyhetsbrevet. Att nå ut med nyheter och kommentarer via nyhetsbrev, webbsidor och sociala medier är vardag sedan länge både för medier och organisationer – utmaningen för Smeds är att nu ut även till de många tidigare Löntagaren-läsare som inte använder e-post så ofta eller drar sig för att läsa nyheter via mobilen.

– Vi vet att alla prenumeranter inte läste papperstidningen, men de som gjorde det läste den ofta från pärm till pärm. Och att Löntagaren fanns i många arbetsplatsers kafferum gjorde att det vi skrev om blev ett naturligt samtalsämne ute på fältet, säger Smeds.

En unik roll

Löntagaren riktade sig till förtroendemän och fackligt aktiva, men också till FFC-fackens medlemmar överlag. Fackförbunden prenumererade på tidningen åt sina svenskspråkiga medlemmar, som alltså fick tidningen som en medlemsförmån.

– De enskilda förbunden har ju också sina egna tidningar, men där är det svenskspråkiga innehållet allt från en spalt till några sidor per nummer. Undantaget är Sjömansunionen som i praktiken har hälften på båda språken, samma texter både på finska och svenska.

– Det kommer att bli svårare att nå ut till svenskspråkiga fackmedlemmar som inte är aktiva inom facket. Det är väldigt synd. Däremot tror och hoppas jag att förtroendevalda och andra fackligt aktiva via nyhetsbrevet sprider våra texter. Fördelen med nyhetsbrevet är ju att vi kan agera snabbare, vi kommer ut varannan vecka.

Smeds berättar att det finns uppskattningsvis 20 000–30 000 svenskspråkiga medlemmar i FFC-förbunden. När nu en tidning som nådde en stor del av dem upphör infinner sig frågan om de svenskspråkiga arbetarna nu blir en om möjligt ännu mer osynlig grupp än tidigare.

– Jag tycker själv att vi haft en roll som ingen annan haft i Svenskfinland. Det är klart att den vanliga arbetstagaren kanske inte kommer att synas precis lika mycket. Det har också varit roligt för oss som gjort tidningen att intervjua människor som inte intervjuas av någon annan.

Med Löntagaren försvinner också en länk som bundit samman många finlandssvenskar.

– Den samhörighet som råder bland finlandssvenska arbetstagare har tagit form via Löntagaren. Det har varit vår styrka, säger Jonny Smeds som framöver ansvarar både för Löntagarens nyhetsbrev och FFC:s information på svenska.

Text och foto Marcus Floman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.