Henrika Ringbom.
Nu intalar jag mig att där 38 miljoner människor lever sina liv ska jag kunna bo en månad. Lugnande besked har jag också fått, bland annat av Richard Lloyd Parry i hans bok Ghosts of the Tsunami. Om man någonstans ska råka ut för en jordbävning, skriver han, är det i Japan där byggnaderna och infrastrukturen byggts för att klara av sådana. När kontinentalplattorna rörde på sig utanför den japanska huvudön Honshus östkust i mars 2011 åstadkoms den största förödelsen inte av jordbävningen utan av tsunamin som den orsakade.
Det är i och för sig inte uteslutet att också Tokyo drabbas av en tsunami.
Inför resan väljer jag att i stället fördjupa mig i känslan av förgänglighet, den som ursprungligen lockade mig till Japan. I Ghosts of the Tsunami finns ett förföriskt citat av Peter Popham: ”Tokyoborna är allt annat än avtrubbade för faran, deras starka medvetenhet om den ger tvärtom deras liv dess ton och glans. Tillfredsställelsen över att vara en kugge i världshistoriens högst utvecklade och väloljade maskin får en nästan erotisk laddning av vetskapen om att denna maskin svävar ovanför en avgrund.”
Strax tar Lloyd Parry ändå ner oss på jorden igen. När han som 18-åring för första gången bodde i Tokyo fascinerades han av tanken att förgänglighetskänslan bottnade i vetskapen om stadens möjliga undergång. Nu när han lever där som medelålders vill han inte längre tillskriva Tokyo den laddningen: ”känslan av att tingen faller isär, övertygelsen om att mittpunkten sviktar, är en pubertal uppfattning: i verkligheten härrörde spänningen och osäkerheten inte från staden, utan från mitt eget inre.”
Isär faller tingen, mittpunkten sviktar”, ”Things fall apart; the center cannot hold”, är en rad ur en domedagsdikt av William Butler Yeats. Dikten står som motto för Joan Didions essäsamling Slouching towards Betlehem som kretsar kring ett annat jordbävningsdrabbat område, Kalifornien. Men Didion uppehåller sig inte vid geologiska utan samhälleliga omvälvningar, företeelser som hon då i 1960-talets början såg som tecken på ett samhälle i upplösning, bland dem hippierna i San Fransiscos Haight-Ashbury – enligt henne en hop övergivna och nerknarkade tonåringar.
De kände säkert, liksom Lloyd Parry som ung i Tokyo, att de levde i en värld där mittpunkten sviktade och tingen föll isär. Men är det inte väl bekvämt och förnumstigt att placera den känslan där, i ungdomen? Visst, att allt är osäkert är alltid och överallt det enda säkra, men på vissa platser, under vissa tidsperioder är känslan av svindlande osäkerhet extra påtaglig, och ger oss sina förskräckande men också livgivande stötar.
Henrika Ringbom
är författare
