Det kan ha varat inemot en evighet, av den flottilj som tid efter annan lägger till bland sekunder.” Så här avslutas en av Kurt Högnäs nya prosadikter, en vacker skildring av ett möte mellan diktens vi som inleds med en stämningsfull måltid.
Högnäs föddes 1931 i Jakobstad och debuterade 1955 med Början till liv. Nu är den i Kristinestad bosatta diktaren högaktuell med prosadiktsamlingen Öknen var ett annat hav. Det är befogat att tala om en stigande kurva i Högnäs produktion med tanke på att han har fått två nomineringar till Runebergspriset under det senaste årtiondet. Han prisbelönades med Tollanderska priset av Svenska Litteratursällskapet 2012. Produktiviteten har varit jämn och i listan över utkomna verk finns sjutton titlar. Prosadikterna i den nya boken är stillsamt finkänsliga med en stark förnimmelse av tid och rum.
Mötet med Högnäs dikter är glädjande och tankeväckande. Stämningen är för det mesta melankolisk, men det euforiska ögonblicket är aldrig långt borta. Hur man uppfattar dikterna beror till stor del på huruvida läsaren har glaset halvtomt eller halvfullt. Den bärande paradoxen, öknen som hav, serverar Högnäs redan i titeln. Kan man bli fylld till brädden av tomheten? Det är en fråga som jag började fundera på efter läsningen av Högnäs eleganta prosadiktsamling. Ett människoliv är så litet att det knappt existerar i ett stort universum, samtidigt som vissa ögonblick av liv kan vara så ödesmättade att de ur den enskilda individens perspektiv kan tyckas fylla ett helt universum.
”Orkestern i ryggen har med datumlinjen under sig passerat uvertyren och stegrar nu oceanen till ett dån där bråddjupa raviner gång på gång bryter fram genom temat.” Det här är ett annat exempel på hur Högnäs kan sätta punkt, avsluta en prosadikt, i detta fall om paddling, på ett övertygande sätt. Känslan av människans litenhet inför världsalltet kan få en att tänka på den finska modernistiska poeten Eeva-Liisa Manner. Melankoli serverar Högnäs i slutet av en annan dikt: ”Trots allt är brisen inte död, den prövar sig fram längs ytan, andas så, litet i taget, len ännu av sommar överväger den draget framför. Utan att någonting av detta når särskild tyngd.”
Högnäs är som bäst klok, lekfull och på något sätt stoisk inför alltings förgänglighet. Den nya prosadiktsamlingen är övertygande, trösterik och samtidigt väcker den en oro som pyr under den oftast stilla ytan. Livet framstår som en vågrörelse, något som avspeglas i poetens användning av vattentematiken. Det eleganta ligger inte bara i hur Högnäs avslutar sina prosadikter. Han kan också inleda dem på ett inbjudande sätt: ”Nedanför har fjärden blossat upp, i partier av fackelsken där ljuset bland ådrorna på ytan letar sig fram mot djup.”
Topi Lappalainen
Kurt Högnäs:
Öknen var ett annat hav. Schildts &
Söderströms, 2017.
