Att lyfta det stora med konst och dikt i sin egen konst och dikt är vanligt. Inte sällan ett tema som den äldre generationens poeter hemfaller åt, Lars Norén och Göran Sonnevi är två svenska exempel. Tomas Mikael Bäck, född i Vasa, är ungefär jämngammal med dessa herrar och har många titlar bakom sig. Den förra från 2016, hans tjugonde, nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, och i nya Morgon hamnar diktens sökljus ofta just på det förunderliga med konstnärligt skapande som sådant.
Såhär: det börjar med en tavla av Fanny Churberg med en solbelyst husgavel. Jaget kan inte stirra sig mätt på bilden, speglingarna, hur ljusets antydda reflektioner speglar en närvaro som inte riktigt är utsägbar. Eller Bach som placerar tomrum mellan tonerna som å ena sidan, liksom Churbergtavlan, hävdar harmoni och å andra sidan får mottagaren att söka i evighet efter punkten vari den upplevda sanningen har sitt ursprung. Konsten är ett sökande mellan förtvivlan och förtröstan, som Bäck lakoniskt skildrar:
Musik ovanpå musik.
Toner utanför toner.
Ansikten som speglas,
speglar jord, luft.
Inandning, invändning.
Bäcks små dikter är ganska traditionella. De liknar ofta dagboksanteckningar som förmår spänna upp ett utdraget nu där hela livet blir närvarande samtidigt. Minnen av en mor och en far repeteras, som i flera av hans senare böcker, minnen som skaver av sorg, skuld; parallellt med dessa minnen vandras det i presens genom gator och natur som både präglas av historia och förändring. Tiden går, men står ändå still. Viktigt är dock att så fort minnen och intryck förtydligas, när visa insikter flyger fram med ett utropstecken ur vardagens gråmassa till små sensationer, så bryts de snart ned igen av osäkerhet, frågetecken och tystnader: ”Vad har lärodikten / för lön av sin möda? / Vatten-tungt, dis-lätt. / Intet, intet skett.”
Det får mig att tänka på Noréns fragment där filosofiska aforismer samsas med det sönderbrutna. Om några av Bäcks tidigare verk präglats av livsglädje och humor, är det snarare liksom hos Norén svärta som tar överhanden i Morgon. Sida vid sida med en uppfordrande tro på det okändas möjlighet – ”Tystnad ger musiken. / Tystat mörker gror. / Flygsand, bladens prassel! / Varm beslutsamhet: / få skapa vilset.” – finns samtidigt resignation. Främst inför minnets skuld: ”såret helas aldrig” utan är evigt öppet. Det anländer ingen harmoni i konst eller liv. Det vi söker förefaller till sist ”så utspritt / att intet mänskligt öga såg.”
Vid omläsningarna av Bäcks korta dikter fastnar jag i ett liknande slags sökande som han själv framför en Churberg eller något av Bach. I jakten på det väsentliga hittas en ny flyktig nyans, en ny fråga, men varthän leder den? Kanske vidare mot ett annat spår, kanske ingenstans. Ja, det ska sägas att kortheten i vissa av Bäcks aforismer stympar raderna till språkliga kortslutningar. I andra rader blir knappheten underbart öppnande. Den tålmodige läsaren kommer antagligen att lämnas med en ängslig känsla av öppen slutartid, smittad av det utspridda sökande som Bäck skriver fram.
David Zimmerman
Tomas Mikael Bäck: Morgon.
Schildts & Söderströms, 2018.
