I Marguerite Duras roman En fördämning mot Stilla havet från 1950 framstår modern som en än mer högmodig knäppis än självaste Odysseus, när hon ställer sig upp mot havets kraft och försöker stävja det med en fördämning av stockar. Duras är varken den första eller sista att lägga bilden av havets förföriska skimmer och farliga underströmmar nära bilden av modern. Och hur ofta har inte modern, liksom havet, blivit ett litterärt kraftfält av skönhet och våld, kärlek och hat?
Mara Lees nya bok Kärleken och hatet följer på flera romaner och en poetisk avhandling och börjar genast rota i detta kraftfält. Efter några inledande dikter som lätt manar fram Duras i läsarens huvud, som ”Här simmar ingen / strömmen är för stark. / Det här är ingens mor”, börjar hon själv diskutera saken metapoetiskt:
”Jag var olydig genom att lyda”, sa Marguerite Duras vid intighetens rand. Innan dess hade hon lärt två generationer kvinnor att känna sambandet mellan modern och havet. Det är inte ordleken i sig (mére – mer) som slår an, utan den högtravande gesten Hur den haltar och blir löjlig – som en uppsvälld mor. Som den enda möjliga.
Poesin börjar undersöka och delvis lämna poesins form. För om Lees doktorsavhandling När Andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid lät poesin bryta in i den akademiska texten som en påminnelse om att skrivande sker utifrån en kropp laddad med privata erfarenheter, fungerar Kärleken och hatet lite tvärtom. Den teoretiska kunskapen kommer in i det levda, och det är ju i någon mån där, i det personliga, som Roland Barthes eller Georg Didi-Huberman hör hemma. Så vindlar bokens första del mellan dikter och teoretisk kortprosa runt modern som en centrerad härd av motsatspar, liv/död, kärlek/hat, minne/glömska. Med böljande rytm visar Lees dikter – förutom teoretisk kunskap – också fin känsla för det dramatiska i vardagen. Hon är uppmärksam och zoomar in vid symboler, metaforer och liknelser som visar sig i ordväxlingar mellan mor och dotter, i lupiner eller smörgåskrasse, och en smula återhållsamt vecklar hon ut dem:
Vad jag menar är, säger jag, hur länge kan en halshuggning pågå? Förstår du vad jag säger?
Efter en kort tystnad svarar du Det beror på hur skicklig bödeln är. Sedan återgår du till att klippa din smörgåskrasse.
Bokens metapoetiska tankar om språkets performativitet känns igen från avhandlingen: språket har förmågan att skapa verkligheter, utföra våld, skilja avvikande från det ”normala”, och ändå är det samma språk som kan skapa poesi. Detta språkets våld blir tydligt i den romanartade andra hälften av boken. En relation spelas upp mellan jaget och en man som utan att tveka konstaterar att han, med sin vitare hud, är mer värd än hon. När jaget kysser hans fornnordiska tecken på armen finns en gemensam vilja till våld och förstöring: ”Mitt hår i en spänd knut i hans hand. // Lite hårdare, tack. / Så att det känns i rötterna, tack.” I En fördämning mot Stilla havet blir huvudpersonens hatiska relation till en man ett sätt att ersätta den intensiva moderskroppen med en annan – kanske sker samma sak i Lees bok.
Med romanerna som Lee har i ryggen är mina förväntningar ganska höga, stundtals är det svårt att få grepp om hennes oberäkneliga karaktärers hatkärlek. Reduceras de inte lite för ofta till dramatiska gester? En klaustrofobi uppstår, och jag saknar första delens uppbrutna narrativ, luftiga teori och sinnlighet. Ja, av allt som händer i denna bok är det dikterna jag återvänder till och deras förmåga att öppna språket mot vardagens prismor av våld. Att Kärleken och hatet heller inte är enkel att hålla samman i huvudet kan ses som en nackdel, och samtidigt krävs både mod och intelligens för att skapa en text så rik på öppningar, tankar, detaljer och smärtor som Mara Lee gör. Liksom Duras kan Lee i sina starkaste stunder visa hur människan kan finna skönheten just mellan kärleken och hatet, och flyta med i ett språk vars underströmmar samtidigt kan förstöra dig: ”I övergången mellan hav och öken finns en plats för dyrkan. / Vi driver i vågorna, kämpar inte emot.”
David Zimmerman
Mara Lee:
Kärleken och hatet.
Albert Bonniers
förlag, 2018.
