Vad betyder familjen för dig? Jag tror det är allt fler som inser att den inte är någon självklarhet, inte för oss som lever i fred och välstånd, än mindre för dem som tvingats fly sin tillvaro på grund av krig, förföljelse eller fattigdom. I dag tvingas vi bevittna hur människor förvägras återförening med sina familjer och hur familjer slits sönder med motiveringar som får oss att skämmas som undersåtar i landet vars styre kommer med dessa motiveringar.
Familjens betydelse var temat för Space Humane, ett projekt genomfört av bildkonstnären Lotta Leka tillsammans med kollegerna Marjo Yli-Antola och Ulrika Hagqvist, assisterade av Murat Ojala. Tanken på ett ställningstagande till den hemska och sorgliga situationen som råder på grund av den familjeåterföreningspolitik som förs i vårt land, låg nära till hands för Leka, som jobbat mycket med människorättsfrågor och med sorg åsett den allt stramare linjen på nära håll. Konsekvenserna av den har inte utretts, säger hon. Som en bekräftelse på det brännande aktuella i problematiken fick vi strax efter att Space Humane -verkstaden kört igång höra om den unge fadern som kommer att skickas tillbaka till Irak efter sju år i Finland. Hans tvååriga dotter är ju så ung att hon ännu inte skapat band till honom som skulle skadas av separationen (!?).
Teamet hade skickat ut en öppen inbjudan att delta i utställningsbyggandet, där den bärande idén var att människor med olika etnisk bakgrund och i olika åldrar tillsammans skulle ge en röst åt varje människas behov av och rätt till att leva tillsammans med sina närmaste, hur familjen än ser ut. Återföreningsproblematiken fanns med i bakgrunden, men som direkt tema hade det blivit alltför tufft att förverkliga.
Symboliska fönster
De bilder som skapades under verkstadsveckan överfördes med en grafisk metod, den giftfria akvarellmonotypin, till träskivor där de blev till fönster i de ”hus” som byggdes upp längs galleriets väggar och fick sin husprägel av var sin krönande gavel. Den etniska- och åldersvidden återspeglades i fönstren, som fylldes av rörande, berörande och skakande scener, inte bara bilder utan också texter. Naturligtvis en hel del lyckliga mamma-pappa-syskonkonstellationer, ett par av dem intressant nog gjorda som gamla egyptiska, eller varför inte kubistiska målningar, där tingens väsentliga sida kommer fram oberoende av all perspektivisk logik.
Många fönster blev symboliska framställningar, såsom en kvist med ett löv för varje familjemedlem; ett på iranskt vis dekorativt mönster där delarna står för familjemedlemmarnas relationer; länder, så som de ser ut på kartan; bilder inspirerade av den finländska naturen. Själv greps jag mest av ett par fönster med bara text: FAMILY I DON’T KNOW ABOUT THEM. BUT I HAVE PEOPLE WHO (hjärta med amorpil) AND CARE FOR ME ALWAYS, och They say love is forever. Your forever is all I need. Och verkligen, kärlek är det som genomgående uttrycks i fönstren.
Bilderna ställdes ut anonymt. Så underströks, medvetet eller omedvetet, avsikten att ge deltagarna röst men inte analysera dem.
Det att vitt skilda människor gjorde installationen tillsammans, på lika villkor, gjorde det hela till en öppen performance, konstaterar Leka. Det är så hon helst arbetar – genom att engagera människor. Hon gläder sig åt att inviga andra i grafikens fascinerande värld och har en liten pop-upverkstad som hon cyklar omkring med i olika sammanhang. Den sprider glädje och det uppstår kommunikation människor emellan. Hon jobbar också med hjälp av ett slags bildterapi, ”sinäkuva” (du-bild), med människor i svåra livssituationer. Alla de här olika komponenterna förverkligades i projektet Space Human. I ett större perspektiv handlar det om hoppet om ett humant tillstånd och rum i världen, säger hon. Med små gärningar kan vi jobba för att världen skall bli en mer livsbejakande plats.
text Bianca Gräsbeck
foto ulrika hagqvist
Space Humane, B-galleriet,
Åbo. 6–18.2.2018.
