Starkt och mörkt om inbördeskrigets kvinnor

av Janne Wass

Kring 2 000 kvinnor uppskattas ha deltagit i de röda kvinnliga gardena under Finlands inbördeskrig våren 1918. De första kvinnogardena grundades i Helsingfors, Viborg och Valkeakoski i februari, inspirerade av de ryska kvinnobataljoner, de så kallade dödsbataljonerna, som skapades av Maria Botjkareva under den socialistiske krigsministern och senare regeringschefen Alexandr Kerenskij 1917. Vid sidan av de ryska bataljonerna, var det endast i Finland som kvinnliga truppförband deltog i strider vid fronten i första världskriget. Av de kvinnliga röda gardena i Finland är det mest kända antagligen Valkeakoskis kvinnogarde, eftersom det spelade en avgörande roll i de blodiga striderna i Alvettula, Hauho och Syrjäntaka i samband med rödgardisternas flykt österut under krigets slutskede.

Det är dessa kvinnors historia som dramatikern och regissören Lauri Maijala berättar i pjäsen Veriruusut, som kan ses som KOM-teaterns bidrag till minnesåret av att det förlöpt 100 år sedan inbördeskriget. Pjäsen baserar sig på Anneli Kantos roman med samma namn från 2008, som för övrigt också Tampereen Työnväenteatteri dramatiserat för pjäsen Tytöt 1918, som fick premiär i januari.

Subjektiv berättelse

Maijala är inte intresserad av de geopolitiska omständigheterna, lika lite som han är intresserad av att rabbla upp namnen på slag och kommendörer eller redogöra för trupprörelser och krigets gång – aspekter som ofta blir tröttsamma i krigspjäser. Det är knappt så han ens bryr sig om geografin. Berättelsen fokuserar på de inblandade kvinnornas subjektiva upplevelser av händelseförloppen, deras känslor och själsliv. Det blir en intim och kraftfull föreställning som inte så mycket försöker analysera och förklara varför dessa mestadels väldigt unga kvinnor ”radikaliserades” eller valde arbetarrörelsen, de röda, och insisterade på att få ta del i den väpnade kampen för en bättre framtid.

Att det handlade just om att skapa en bättre framtid är något som den här pjäsen med tydlighet vill föra fram – kanske inte för alla i Finland, men för arbetarna, för de fattiga och nedtrampade. Filmen följer 15-åriga Sigrid (Helmi-Leena Nummela) från dagen hon anhåller om jobb på Valkeakoskis pappersbruk. Som enda (överlevande) barnet i en fattig arbetarfamilj förväntas Sigrid bidra till hemmet och försörjningen. Redan från början etableras förhållandet mellan arbetarna och den ägande klassen, representerad i pjäsen av pappersfabrikens förman Forsström, eller Vorströmi (Ursula Salo). Forsström styr sin fabrik hjärtlöst och med järnhand, och är ökänd för att förgripa sig på och våldta de kvinnliga arbetarna, ju yngre, desto bättre. Också Sigrid faller offer för Forsström under sin första arbetsdag.

Stöd finner Sigrid i de kvinnliga kollegerna, de blir surrogat för den förbittrade och nedbrutna religiösa modern hemma, de blir storasystrar som ledsagar Sigrid från barndomens överbeskyddade liv till vuxendomen och det är med dem som hon delar både arbets- och fritidens sorger och glädjeämnen. Förtvivlan över de usla arbetsförhållandena, och lyckan som är en nyköpt blus med hela 13 knappar. Det är också de som drar med Sigrid i den gryende arbetarrörelsen. Fem unga kvinnor (och en solidarisk ung man) står i centrum för berättelsen, och tack vare ett känsligt manuskript, utmärkta skådespelarprestationer och ett avskalat regigrepp, utmejslas realistiska karaktärer vars dramaturgiska bågar känns alltigenom äkta. Kvinnorna står ständigt i centrum, och de övriga karaktärerna får i första hand fungera som symboliska stand-ins för världen kring kvinnorna.

Brutalt vacker vänskap

Musiken är en välfungerande och emotionellt medryckande blandning av modern elektronisk, stämningsförstärkande musik och gamla socialistiska kampvisor, som ovanligt väl vävs in i pjäsen. Musikern och skådespelaren Antti Autio gör den mest framträdande manliga rollen i pjäsen, och fungerar som en sorts bard under föreställningens gång. Som den ensemblepjäs som Veriruusut är, är det kanske onödigt att lyfta fram enskilda roller, men en eloge måste gå till Helmi-Leena Nummela som gör en på alla sätt trovärdig resa från naiv, bubblande tonårsflicka till krigshärjad frihetskämpe. Samspelet med Oona Airola, som gestaltar bästa vännen vid bruket och i rödgardet är nästan brutalt vackert i de mest känslosamma scenerna.

Markku Pätiläs scenografi domineras av en gigantisk manuell vridscen som används på många kreativa sätt och bidrar till fart och dynamik, och på sina håll ett filmatiskt grepp. Detta understryks av ljud- och ljusdesignen, samt Maijalas regi som leker med stillbilder, och dramatiska spotlights – ljuskäglan används ställvis nästan som en filmkamera, medan vridscenen för karaktärer in och ut ur blickfånget.

Första akten är magnifik teater och innehåller tillräckligt mycket humor och glädje för att väga upp den tunga, tragiska andra dito. I andra akten blir tids- och omständighetsangivningarna ibland så vaga att det ställvis är svårt att riktigt hänga med i svängarna, men det kan vara ett medvetet grepp för att föra fram kvinnornas subjektiva upplevelser av de kaotiska skeendena efter slagen, vid tillfångatagning och i fångläger. Det är stark teater som för fram ett perspektiv på inbördeskriget som alldeles för sällan syns i den offentliga diskussionen.

Text Janne Wass
Foto Marko Mäkinen

KOM-teatern: Veriruusut. Manus och regi: Lauri Maijala, baserat på Anneli Kantos roman. Scenografi: Markku Pätilä. Dräkter: Tiina Kaukanen. Mask: Leila Mäkynen. Ljusdesign: Tomi Juovankoski. Ljuddesign: Jani Rapo. I rollerna:  Oona Airola, Antti Autio, Vilma Melasniemi, Juho Milonoff, Helmi-Leena Nummela, Inka Reyes, Niko Saarela, Ursula Salo, Saga Sarkola, Eeva Soivio. Visas till 19.5.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.