Fånglägret vid huvudstadens port

av Marcus Floman

Ska vi åka på picknick till Sveaborg? Ska vi visa Sveaborg för våra utländska gäster? De flesta helsingforsare har väl ställt sina närmaste den frågan. Sveaborg representerar för de allra flesta ett vackert utflyktsmål med lite spännande historia från 1700- och 1800-talet. Inbördeskrigets fångläger med över 8 000 fångar, massdöd och avrättningar är om inte nedtystade så väldigt väl undangömda.

Här, om vi går lite framåt här så borde vi hitta fram till minnesmärket över fånglägret.

Det är Lauri Kallio som pratar. Vi har stigit av Sveaborgsfärjan en dag i mars. Kallio har guidat både utländska och inhemska turister på Sveaborg sedan 2010. Han är en öppen och pratglad person, så där som guider brukar vara. Det visar sig att han är filosof – har doktorerat om J.V. Snellman. Under vår över en timme långa diskussion på ön, om Sveaborg och fånglägren visar Kallio många intressanta sidor av ön och han slår på hemfärden fast att han som guide verkligen inte vill ta ställning i politiska frågor – och att just inbördeskriget är ett tema där det är viktigt att lyssna på de människor man guidar.

Ny Tid besöker Sveaborg för att få en inblick i en av de platser där inbördeskriget fortsatte också efter att krigets krutrök och strider formellt lagt sig. Fånglägren hörde till de platser där den vita sidans hämnd kunde få ett utlopp. I Helsingfors skärgård fängslades över 13 000 personer efter inbördeskriget, merparten av dem fördes till Sveaborg.

– Någon har sopat snön här på klipphällen, se där ser ni årtalen 1918-1919.

Hur ofta vandrar Sveaborgs guider via det här minnesmärket?

– Under de år jag jobbat här har det inte hänt många gånger. Två-tre gånger om jag minns rätt. Det har varit finländska grupper som haft ett stort intresse för historia, de har velat se minnesmärket.

Känner du till anledningen till att minnesmärket är så pass okänt – det är ju också rätt modest till sitt uttryck?

– De guidade rundturerna här på Sveaborg som arrangeras av Samfundet Ehrensvärd tar mellan 60 och 90 minuter och då räcker tiden inte till att besöka alla platser. Byggandet av Sveaborg, den svenska och den ryska tiden har prioriterats särskilt i de internationella guidningarna, säger Kallio och tillägger att det med jämna mellanrum blir tal om fånglägret med finska turister.

Kallio resonerar också kring att Sveaborg inte spelade någon- märkbar roll i inbördeskrigets händelseförlopp, fästningen användes till exempel inte till att försvara Helsingfors – om så varit fallet tror han att Sveaborg skulle ha fått en synligare plats i historieskrivningen om inbördeskriget och också i vad som berättas om ön för eftervärlden.

Svaret på frågan om minnet av ett stort fångläger rakt utanför landets huvudstad inte är tillräckligt betydelsefullt för att under åren ha fått lite mer uppmärksamhet får vänta lite till.

Vi står en god stund och tittar på miljökonstverkets årtal som är inhuggna i en klipphäll. Konstnären Marja Kanervo har planerat verket, som är uppfört 2004, så att en jämn ström vatten under de varma årstiderna rinner över siffrorna 1918 och 1919.

Men finns här någon annan antydan än årtalen, någon liten informationstavla som berättar för förbipasserare vad årtalen syftar på?

– Nja, det finns det väl inte … jo, men där uppe är ju en liten skylt, säger Kallio.

Vi vandrar några meter uppför en sluttning. Där är den lilla skylten med texten: ”Fånglägret på Sveaborg 14.4.1918-14.3.1919”.

– Och här har någon hämtat ett ljus, säger Kallio och tillägger:

– Datumet är väldigt intressant! Slaget om Helsingfors var 13 april 1918 – så redan dagen efter har de första fångarna skjutsats över till Sveaborg. Och anledningen till att fånglägret ihågkoms är ju att förhållandena var så hårda. Särskilt under sommaren 1918 när fångarnas antal var som högst och det var stor brist på mat – då dog många i sviterna av svält och sjukdomar.

Lauri Kallio.

Lauri Kallio berättar att många av de mellan 1 500 och 1 600 personerna som omkom på lägren på Sveaborg, Sandhamn och Stora Mjölö hade tillfångatagits i väntan på rättegång. Beroende på källa arkebuserades mellan 70 och 80 röda fångar på Sveaborg.

– En av de stora tragedierna är att flera av de röda fångar som dog av sjukdomar sannolikt skulle ha dömts till väldigt lindriga straff i en framtida rättegång, detta på grund av att en stor del av de som togs till fånga hade spelat en väldigt liten roll i krigets förlopp.

Nu under denna vår och sommar kommer allmänheten att få möjlighet att bekanta sig med Sveaborg uttryckligen ur inbördeskrigets synvinkel. De en timme långa rundvandringarna fokuserar på fånglägret på ön.

De dödsdömdas celler invid dagens daghem

Vi har stämt träff också med Carita Wilenius-Rantala, utvecklingschef på Samfundet Ehrensvärd.

Hon har lovat öppna dörren till den sannolikt kusligaste platsen på Sveaborg: cellerna där de dödsdömda på fånglägret vistades under sina sista dagar.

– Här inne vistades de dödsdömda den allra sista tiden – annars gick de omkring bland de andra fångarna, berättar Wilenius-Rantala när vi vandrar in i den stenbelagda gången.

– De som hade dömts till döden fick gå omkring med ett kantband på kläderna. Kantbandet var prytt med ett kors. De gick omkring med detta kors även före de sattes i de här cellerna, medan de vistades bland andra fångar. Det finns texter där man kan läsa om hur de andra fångarna reagerat – och man kan bara tänka sig hur depressiva de dödsdömda var.

De dödsdömdas celler.

Medan Carita Wilenius-Rantala pratar, på ett respektfullt och lågmält sätt, hör vi glada tjut och stojande utifrån: Sveaborgs daghem är beläget precis granne med de forna cellerna för de dödsdömda.

– Under den första tiden var det ju tyskarna som höll i trådarna som fångvakter – det finns vissa historiker som har teorier om att det tyska militära väsendet förde vidare denna vana att märka fångar till Tyskland – sådant som man sedan tillämpade på koncentrationslägren. Det här är en teori.

Fångarna var i cellerna tvungna att höra på när arkebuseringsplutonerna övade.

– Dessa övningar hölls avsiktligen precis utanför denna byggnad, så här har man verkligen använt sig av inhumana metoder

– Oftast hämtades de dödsdömda utan förvarning från cellen klockan fem på morgonen. Före avrättningen hade den dödsdömda rätt att skriva ett brev till familjen och att träffa en präst – sedan fördes de iväg till avrättningsplatsen vid Gustavssvärd.

Restaurang vid avrättningsplatsen

Gustavssvärd är en av de mest berömda platserna på Sveborg. Dagens passagerarfärjor till Stockholm åker förbi Gustavssvärd, och så finns där ju den snofsiga restaurangen Walhalla. Planerna att etablera en restaurang på Sveaborg kom igång redan på 1940-talet och den stod klar lämpligt inför Helsingfors sommar-OS 1952.

En som förundrar sig över att de dåtida beslutsfattarna inte tog hänsyn till att restaurangen etablerades just vid fånglägrets avrättningsplats är Maria Eskelinen, som skrivit en pro gradu-avhandling i historia om Sveaborgs historia som turistmål. Eskelinen konstaterar att kännedomen om  avrättningsplatsen fanns, men:

”Det är värt att notera att planeringen av en restaurang precis där bårhuset och avrättningsplatsen från 1918 låg inte väckte någon diskussion. Det finns inga hänvisningar till detta faktum i någon av de källor jag forskat i. Det är ytterst svårt att föreställa sig att saken inte lyfts upp i samtalen [om restaurangens plats]; det väcker en tanke om att ihjältigandet av saken i dokumenten har varit en medveten strategi.”

Om du besöker restaurang Walhallas webbplats idag finns en kort text (på finska, engelska och ryska) om restaurangens tarina, story: där nämns 1700-talets historia och så hoppar man över till år 1949 när restaurangen börjar byggas. Namnet Walhalla kommer från en hemlig förening som verkade på Sveaborg på 1780-talet. Story-texten avslutas med följande fras:

”I nordisk mytologi är Walhalla en paradisisk boning, där de stupade krigarna och hjältarna efter döden får fira i eviga festligheter (fritt översatt från finska).”

Vilken roll spelar fånglägrens existens?

Vi återvänder till frågan om vilken roll fånglägren på Sveaborg spelar för de efterföljande generationerna. Vilka minnen och händelser återberättas i historieskrivningen och i de fakta om öns historia som berättas för turisterna som besöker ön?

– Min uppfattning är den att fånglägren här på Sveaborg – precis som historieskrivningen om inbördeskriget i samhället överlag – till en början har blivit åsidosatt. Jag har jobbat här i 20 år och kan säga att medvetenheten om fånglägren har ökat hela tiden. Man har inte tidigare tigit om inbördeskriget och fånglägret; det har varit en del av många andra händelser, säger Carita Wilenius-Rantala.

– Det nationella uppvaknandet till att mer och mer börja tala om inbördeskriget och de svåra sidorna av det har ökat markant under de senaste, säg, 10-15 åren. Och allt detta är en väldigt hälsosam utveckling. Historieskrivningen om Sveaborg är i det här perspektivet inte på något vis konstigare än den som skrivits om andra platser i Finland.

Wilenius-Rantala påpekar att Allan Tiitta redan 1983 publicerade en bok med kalla fakta om dödsantal, dödsorsak och matransoner från fånglägrets verklighet, men för den stora allmänheten har lägrets verklighet öppnats upp mer nyligen.

Nu har vi varit i de dödsdömdas celler länge nog. Det känns som att det är dags att gå ut i vårljuset igen. På vägen tillbaka till Sveaborgsfärjan blir det tal om guiders roll att berätta om svåra och traumatiska händelser i ett lands historia. Lauri Kallio påpekar att han har svårt att godkänna en del av den turismtrend som gottar sig i rysligheter.

– Denna svarta turism, där man besöker ställen där grymheter och massmord inträffat – det är ofta rätt osmakligt. Det är människor som fallit offer för grymheterna och då är det viktigt att visa respekt för de döda på ett lämpligt sätt.

– I jobbet som guide måste man vara finkänslig och också noga fundera på vem det är man berättar åt, vilken bakgrund människor har. N

Text: Marcus Floman
Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.